Do I look like a slut?

Det har inte funnits särskilt många frågetecken inför min morfars begravning nästa helg. Inte sedan jag redan gått igenom tankarna om att jag borde/måste/skulle nog hålla tal för att det är sådant jag gör. Släktens talare och skribent, van att stå i centrum och få beundran och credd.
Sedan sa mamma till mig bara någon dag efter att morfar avlidit att något tal ska jag inte ens tänka på.
- En begravning är ett tillfälle att ta farväl, inte visa sig duktig och prestera.
Hon känner mig alltför väl, min mor och föga förvånad lär hon väl ha blivit idag när frågetecken nummer två uppenbarade sig.
Det var då jag ringde inifrån ett provrum med den desperata frågan hur kort kjol som anses anständigt på en begravning.
- Högst två centimeter ovanför knäna, sa mamma.
- Ajdå, sa jag.
Jag har ett tiotal svarta klänningar, men mina längdnormer ligger mer kring två centimeter nedanför fittan än ovanför knäna. Sällan har det varit så uppenbart som nu. Tillslut köpte jag en skjorta att ha till en längre pennkjol istället. Det var inte förrän jag kom hem och såg den i spegeln som jag insåg att jag kanske borde frågat om det där med vad som är okej urringning också.

The shit has hit the fan

Under den gångna månaden har jag förlorat en av mina närstående, gått in i en ny relation, startat upp enskild firma med allt som hör till, haft en rad deadlines och nya kanskejobb och därtill två kurser, ett extrajobb där jag nu fått nya uppgifter och en skrivarträff. Mitt i allt ska jag dessutom eventuellt flytta, med besked under dagen om hur det blir. Däremellan en massa annat privatlivstrassel, som brukligt.

De senaste dagarna har väl den här månaden tagit ut sin rätt och nu har jag vaknat några morgnar med den gamla bekanta hjärtklappningen och ångesten.

Bare with me, bloggvänner. Bloggen är lågprioriterad just nu och jag är en tråkig skribent. Det kommer jag nog att vara ett tag. Innan eventuella flyttar och begravningsresor och jag lärt mig hur i helvete man sköter sin egen bokföring. Men jag kommer såklart tillbaka i samma glans som förr. Don't give up on me, som Solomon Burke skulle ha sagt.

Är det bara jag eller finns det en viss röd tråd i titlarna på mina bokreafynd?

Blandade känslor: Bisexuella kvinnors praktik och politik
Fritt förfall
Luder
Lusta: erotiska berättelser
Porr, horor och feminister
Sexualitetens historia: band 1

Angående den förstnämnda avhandlingen av Malena Gustafson är jag grymt nyfiken på att läsa om den. Minns att jag skumläste den för något år sedan och förhöll mig relativt kritisk till den. Samtidigt finns det något juicy egocentriskt i att läsa en avhandling som handlar om ens egen kategorisering.
Att Gustafson behandlar fördomar som att bisexuella är mer förmögna att ha alternativa relationer, mindre benägna att vara trogna och ses som bekräftelsesökande och egocentriska var något som jag blev mäkta irriterad på. Fortfarande oklart om det kändes som ett tråkigt ämne att behandla eller om det var av självreflexiva insikter.

Vem äger Maria?

Idag premiärar jag som ny krönikör på Västerbotten-Kurirens kultursida.
Texten finner ni här.

Queerkid

Jag och en av mina chefer stod och pratade barnkläder när vi inventerade journaler idag. Hon har en son på tre år som älskar glitter och paljetter och vi pratade om faktumet att det fanimej är helt sjukt att uppdelningen av barnkläder/möbler/leksaker fortfarande är kvar på en sådan rå könsskillnadsnivå att man knappt tror att det är sant.

Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.

Same same, but different class

Det kanske är min norrländska bakgrunds fel att jag reagerar på det, men gör inte Daniels Ockelbo-dialekt lite att hela den här presskonferensen mest känns som finalavsnittet av Bonde söker fru?

Nu blev det inspirerande på riktigt

Annika Nordgren Christensen har gått ut med ett offentligt förlåt och, vad det verkar som, uppriktig ånger efter sitt Newsmill-påhopp på Littorin.
Här skriver hon om hur hon tänkte och varför det blev som det blev.

Framförallt imponeras jag av följande erkännande:
Det som svider mest är jag förmodligen blev lite smickrad av att bli tillfrågad också. Det vill jag nästan inte erkänna, men så är det.

Bless Annika och de människor som klarar av att krypa till korset och erkänna att de haft fel. Att de gjort fel. Att det blev fel. Bless framförallt offentliga personer och politiskt engagerade som ger sig själv den mänskligheten.
Jag vet att jag tjatar men jag står fast vid det och skriver det igen: Att våga vara inkonsekvent, göra misstag och erkänna att man inte levt upp till sig själv är så jävla mycket viktigare än att vara konsekvent, idealistisk och säker i alla lägen.

Post snöstormsnatt och bloggdejt

Jag vet inte riktigt vad som är pinsammast just nu.
Faktumet att jag trodde att det var Boney M som gjort It May Be Winter Outside eller att det blir uppenbart att jag sökt rätt på låtjäveln eftersom jag upptäckte att det var Love Unlimited som gjort den.
Skitsamma, inatt snöade det satan och jag är imponerad av att folk tog sig till mig i alla fall.

Idag smälte snön och solen sken och Julia hann i alla fall se lite av Göteborg från sina bättre sidor efter att vi trotsat snöstormen och ass-dansat ihop på Styrbord Babord halva natten. Som vanligt är jag sällan så lycklig som när jag lyckas samla olika delar av min bekantskapskrets till gemensam bonding i min etta och de verkar gilla varandra.

Uppdatering: Vi var såklart råsnygga. Svansnygga, för att referera till nyligen avslutad inläggskorrespondens om nerd chicks som vuxit upp. Tack Gustav för bild och sammanfattning av gårdagen.

Är det en vanlig dag?

Nej, det är det banne mig inte för om några timmar ska jag hämta upp fröken Julia Skott aka Underbara Jullan på Centralstationen.

Jag ska bjuda henne på en guidad historisk vandring genom Göteborg, klassisk Göteborgsmat och en jävla massa dåliga ordvitsar.
Eller nä, bortsett från ordvitsarna ska vi nog mest skvallra, prata hål i varandras huvuden och dricka alkohol.

Fredagseftermiddagar är ju annars inte min intellektuella peak

Det krävs en sån här rubrik för att jag ska vilja läsa en sportartikel.

Sedan fnittrar jag mig igenom hela artikeln.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.

Några av alla anledningar till att jag älskar Lingvistikbloggen

Inte nog med att Mikael Parkvall är fantastiskt rolig och smart i dagens Metro.
Idag gjorde dessutom Östen Dahl upp med faktumet att Arla märkt att en mängd lågvarumärken, exempelvis Willys, också börjat sälja cottage cheese och att man i allmänspråk även kallar deras produkt för keso.
På kesoförpackningen i mitt kylskåp står det numera på locket att Keso är ett registrerat varumärke och att det är Arlas egen benämning på cottage cheese.
När det gäller registrerade varumärken vs allmänspråk skulle jag bli förvånad om Arla vinner kampen om att få hela svenska folket att börja konversera i följande ton:
- Köpte du keso?
- Nej, jag köpte Willys cottage cheese istället.
- Men jag bad dig ju faktiskt att köpa keso registrerat varumärke!

Uppdatering:
Men kom inte och säg att jag inte kommer på bra sätt att leva billigare på.
Nu har jag skrikit kåttitsch tschiiis till min dator och fått en sms-kupong på gratis keso registrerat varumärke.

Gråten i halsen i receptionen

Jag borde väl ha väntat med att läsa det här tills jag kom hem från jobbet, trots att jag kunde orden utantill.
Helt plötsligt är det verkligt igen.
Han finns inte bland oss mer.
Men jag är glad att jag och mina syskon skrev en text som handlade om vem han var som människa, inte vad han uträttade i sitt liv. Minnesord ska vara personliga. De ska handla om människans riktiga gärningar: Vad människan lämnar efter sig i kärlek och minnen.

Kvällens hjälte

Staffan Malmgren bringade lite oreda i min kvällströtta skalle, som förgäves försökte hitta den senast lagda propositionen i äktenskapsfrågan på regeringens hemsida.
Den proposition som jag kritiserar nedan var den förra, som också förkastades. Sicken tur att jag blev dementerad och upplyst, även om jag känner mig dum som faen just nu.
Nu ska jag istället läsa den här godingen. Det vill säga den gällande motionen, som ju ser mycket bättre ut.

Jag undrar dock fortfarande om begreppet äktenskapsbalk kommer att bestå eller ersättas med samlevnadsbalk och huruvida ordet äktenskap kommer att strykas ur Svenska Kyrkans vigselakt.

Much ado about nothing i äktenskapspropositionen

Sitter och läser igenom propositionen kring samkönade äktenskap (2008/09:80) efter att ha läst en rad artiklar på ämnet nyligen. Bara för att regeringen (minus kd då) la fram en motion i frågan verkar det inte ha blivit mindre förvirrat.
Malena Rynell skriver om ett könsneutralt äktenskap i DN och påstår att äktenskapsbalken ska döpas om till samlevnadsbalken.
Enligt en annan artikel kommer ordet "äktenskap" att strykas ur vigselakten, enligt förslag som ska diskuteras i Kyrkorådet i september.

Nu läser jag propositionen i sin helhet. Jag trodde i min naivitet att det skulle bringa klarhet.
Såhär lyder dock regeringens bedömning i just frågan kring könsneutrala äktenskap:
Huvudfrågan i lagstiftningsärendet är om institutet och begreppet äktenskap ska definieras så att det omfattar par av samma kön. Frågan kan lösas på olika sätt.
Regeringen väljer att nu inte lägga fram något förslag om könsneutrala äktenskap. Det innebär att förutsättningen att äktenskap ingås mellan personer av olika kön inte tas bort. Regeringen föreslår däremot att den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalken ges en något ändrad utformning.

Det regeringen, efter utredningar och remisser, har kommit fram till är alltså:
1. Att frågan kring om begreppet äktenskap även ska omfatta par av samma kön "kan lösas på olika sätt". Eh ja. Det var ju rätt bra sammanfattat.
2. Att regeringen uppenbarligen ändå inte lägger något förslag om könsneutrala äktenskap.
3. Heterosexuella får fortfarande ingå äktenskap! En sån himla tur, de låg ju väldigt illa till annars.
4. Den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalkens "något ändrade utformning" innebär
följande:
Texten som förut löd: Äktenskap ingås mellan man och kvinna. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.
Kommer från och med den 1 maj istället att lyda: I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. Äktenskapet ingås mellan man och kvinna. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

Kommentera gärna och dementera och upplys mig om hur läget egentligen ligger till.
Är det här allt? Vad blir de egentliga konsekvenserna efter den 1:a maj? Kommer någonting förändras alls?
Propositionen kan man läsa i sin helhet här. Gör det gärna och se om ni blir klokare i just frågorna rörande samkönade äktenskap.

I'm up early this morning, thinkin' bout gettin' this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci - Won't let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Men just idag

Är det nog bäst att jag inte skriver någonting. Just idag finns heller ingen sorg alls, utan bara det där andra.
Just idag skulle mycket väl den här bloggen kunna förvandlas till en rosagräddig, sötsliskig kaka och Boney M:s It may be winter outside, but in my heart it’s spring börja dåna i era datorhögtalare så fort ni äntrar den här adressen.

Idag skulle jag kunna skriva Harlequinporr eller politiska pamfletter om öppna relationer och vikten av självständighet och självägande i en relation. Förmodligen också någonting väldigt personligt om att inte förlora sig själv, bara sin rädsla över att behöva stöpa om sig själv och skära bort en del av ens sidor i en relation.

Idag är fnissfniss och sockersött och grädde och jag tål varken socker eller laktos särskilt bra och rätt vad det är kommer väl den här relationen också att haverera och då orkar jag inte stå till svars för alla inlägg om hur bra det kändes just då.

Men så bra känns det alltså. Just nu.

Det är nog bara det som jag kan skriva om idag och det är nog allt som kommer att bli skrivet om just det här.

Jag vaknar intill dig med gråten i halsen, dom skriker och flyr i en mardröm igen

Det är lite svårt att veta hur man ska hantera sorgen. Jag tror inte att jag flyr den, men ibland känns den väldigt långt borta. Som om ingenting hade hänt. Ibland blir jag lite tystare än vanligt, i lördags kväll grät jag litegrann i omkramande sällskap, någon dag innan startade jag upp ett onödigt och infekterat gräl som slutade med att jag storgrät och både jag och sällskapet insåg att grälet bara vara ett av mina vanliga sätt att undvika det som egentligen gör ont.

Det är lite svårt när jag aldrig har varit i den här situationen förr. Mina negativa känslor har alltid varit baserade på ett motstånd. Jag blir nästan aldrig ledsen. Jag blir förbannad. Jag vänder allt negativt till ett revanchsug och ett jävlar anamma. Om jag ska jämföra med en kärlekssorg handlar alltid de så mycket om att ta mig rätten att bli arg. Oavsett vem som har avslutat det hela. Min manual för att hantera sådant består av gangstarap, cigaretter och en (säkerligen destruktiv) inställning kring att banta och ligga runt tills det slutar att kännas.
De här negativa känslorna av sorg består bara av kärlek. Den här känslan är fullständigt motståndslös, det finns ingenting att ta revanch på och det finns ingen att vara arg på. Den här känslan är bara en del av livet.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar saker. Mitt liv har snurrat väldigt fort, snabbare än vanligt, sedan jag kom hem från syster och sorgebeskedet. Jag har druckit vin och blivit onykter, umgåtts mängder med vänner, sprungit på seminarier och skrivit klart artiklar. Däremellan lite annat privatliv att reda ut och mitt i allt minnesord om morfar och långa samtal med mamma som också de kretsat mellan sorg och vardag.

Imorse vaknade jag upp och var stilla i sängen. Det gick inte att röra sig. Huvudvärken sprängde, det blixtrade framför ögonen, jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Jag sov halva dagen och rörde mig omkring i mardröm efter mardröm om död, brinnande hus och våldtäkter. Nu har jag bara vilat och tillslut förmått mig att äta och ikväll ska jag se Jedi Mind Tricks och försöka hålla mina trötta ögon öppna.
Det finns positiva sidor av att vara kroppsmedveten också. Som att man blivit såpass uppmärksam att man förstår så fort kroppen säger att näru, det räcker nu. Idag ska du bara vila och vara ensam och då lyder man.

Måndagsläsning

Inte nog med att det finns en hel del intressanta tankar i det här inlägget, relaterat till mina och Julias nerd chicks-inlägg, jag är ju dessutom avundsjuk på att det inte var jag som droppade den fantastiska inläggstiteln.

Another Cyborg Manifesto skriver om att politisera sin heterosexuella läggning.

Jag tipsade Gustav om Bellas inlägg om DH-generationen tjejer och vi diskuterade det en stund. När vi hade skiljts åt fick jag ett mail. Haha, nu hann jag blogga om det innan dig! Vi måste börja köra delad vårdnad om bloggämnen snart.

Det här håller ju inte längre

Jag har varit bosatt i Göteborg i fem och ett halvt år och fortfarande inte hittat en enda vettig, billig frisör som jag känner för att gå tillbaka till. Istället åker jag fortfarande upp till Östersund för att klippa mig.
Det fungerade ju på den tiden då jag var långhårig och klippte mig en gång i halvåret då det började se för risigt ut. Det fungerar inte när man har kort hår och håret börjar växa över örat och nacken utveckla hockeyfrillatendenser efter sex veckor. Det blir väldigt dyra klippningar om jag måste lägga till en tågbiljett t/r till Östersund varje gång.

Dessutom är det fattigkvinnstider just nu. Det måste alltså vara billigt, utan att för den skull sluta i någonting annat än Kelisfrillan. Jag behöver hjälp.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Jag såg delfinal två av Melodifestivalen igår. Typ frivilligt.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Det är lite Alfons Åberg och kakburken över mig just nu

På mitt närlivs-Ica kan man under helgen köpa två vaniljhjärtan för tio kronor. Två stycken varma kakor fyllda med vaniljcreme, med mängder av florsocker på.
Jag förmodar att tanken med två-för-tio-priset på hjärtformade kakor har någonting med morgondagens jippodag att göra.
-Dela med dig till någon du tycker alldeles särskilt mycket om, lyder budskapet.
- Men det är ju det jag gör, tänker jag när jag ätit fyra stycken alldeles själv.

Det blir ett fint ljus

Jag skriver klart artiklarna som jag har deadline på idag, dricker kaffe, pratar med chefen i telefonen om mina uppgifter på gamla heltidsjobbet de kommande veckorna. Diskuterar skrivande, mailar lite folk, allt är okej och som vanligt.
Sedan kryper det på mig igen. Det gör ont. Jag blir disträ. Artiklarna förlorar relevans. Morfar måste få ta plats några timmar nu.

Utanför ligger frosten kvar efter natten och solen strålar, glittrar i det vita. Jag läser mammas blogginlägg om en av morfars sista dagar i livet. Om och om igen läser jag och jag hoppas att morfar fick se solskenet över vit mark en sista gång.
- Det blir ett fint ljus, sa morfar.
Det är ett fint ljus idag, morfar.

Sen kom döden

Och döden kan man vänta på länge, men när den sker kommer den ändå plötsligt.

Igår lämnade en av de viktigaste människorna i mitt liv jordelivet. Min trygghet, min fasta klippa från barndomens rädslor fram till dagens självtvivel och oro. Han, i vars ögon jag alltid varit en svan av begåvning, skönhet och energi. Han som alltid trott mer på mig än någon annan.

Det kommer så plötsligt, fastän jag redan föreställt mig att det ska hända. Sett mig själv ta emot beskedet, lugn och samlad, med samma dämpad röst som pappas i telefonen. Sedan gråta lite vackra tårar, äta Ben&Jerrys, tala ut lite med vänner och sådär. Jag vet hur man sörjer, det har jag sett på film och läst om i böcker. Genom litteraturen och filmen har jag trott mig veta hur det ska kännas att förlora någon till döden.

- Han har överlevt två världskrig, han vill gå vidare nu, säger pappa i telefonen och jag sitter på bänken i korridoren utanför textsamtalet där vi precis har diskuterat hur jag ska gå vidare med utkast fyra av romanen.
Jag hummar och håller med och mitt i allting ändå; tårarna.
- Varför känns det så jobbigt?, andas jag ut mellan snyftningarna.
Går in på textsamtalet med svullna ögon och rödflammig hud.
- Har du fått en allergisk chock?, undrar någon.
- Nej, ursäkta mig, men min morfar, säger jag och gråter igen fastän jag skäms, såklart, gråta inför andra halvt främmande människor såhär. Gråta ner okända tröjor med mascarafläckar, ta händer, säga nej tack till erbjudanden om att följa till bussen.

- Vi har ju väntat på det här ett tag nu, säger jag till syster när jag avbrutit folkhögskoleveckan i förtid och sitter i hennes korridorsrum i Linköping med snoriga papper omkring oss.

Döden kan man vänta på, men inte förbereda sig på. Det går inte att läsa sig till manualen för hur man ska reagera när en av de människor som stått en närmast i ens liv försvinner för alltid. Jag och syster speglar sorgen i varandra, undrar vad som är okej. Får vi skratta lite framför Simpsons, bara för att det är så skönt? Får vi engagera oss i Top Model-finalen, fastän morfar har dragit sina sista andetag?
Morfar är där, gråten hackar sig in mitt i skratten. Det känns som om någon slitit ur någonting ur mig. Någonting väsentligt. Någonting som gjorde mig till den jag är. Ändå lugnet när skrattet kommer eller vi pratar om hur många skopor Oboy som egentligen är det ultimata för den perfekta varma chokladen.
När gråten kommer sitter vi bara och skakar. Jag skickar ett sms under tystnad.
- Fan, jävla T9!, skriker jag.
- Vadå?, undrar syster mitt i snyftningarna.
- Jag försöker skriva "morfar är i himlen" och jävla T9 envisas med att lägga till ett frågetecken efter meningen, snyftar jag och ser upp på syster.
Sedan börjar vi båda att skratta. Skrattar så vi ligger dubbelvikta mitt i snyftningar och börjar gråta igen, men skrattar och sedan snyftar vi av skratt.
- Det är inte okej att skratta åt det här va?, säger syster.
- Jag har ingen aning, säger jag, men vi känner båda hur skönt skrattet är, trots att jag aldrig har läst om två syskon som några timmar efter att deras morfar dött skrattar åt att T9 envisas med att ifrågasätta huruvida han kommit till himlen.

Jag har tänkt att sorgen ska komma lite när man känner för det och då kan man gråta och sedan går det över. Det visar sig inte vara så alls. Jag peppar hiphopkonsert på måndag, funderar över begravningsklädsel och undrar hur jag ska ta mig ifrån Linköping helt logistiskt och oberört.
Istället finns morfar där hela tiden. Hela sömnlösa natten, varenda vaken sekund sedan jag fick beskedet. Splittrade minnen av 25 år tillsammans väller över mig utan att vilja sorteras eller skjutas undan.
Jag och morfar dricker Fanta på charterresan till Mallorca.
Morfar visslar i köket medan han brygger kaffe tidigt varje morgon.
Jag och morfar äter Hönökaka med skivad, rå falukorv framför MTV:s The Grind, som är morfars favoritprogram. Han tycker att de dansar så fint och väcker mig alltid så att jag ska se det tillsammans med honom.
Morfar klipper ut mitt namn ur veckotidningar och tidningsrubriker och sätter på födelsedagskort. Starkt jobbat Elin!, står det på ett gulnat urklipp och under har morfar skrivit min födelsedagssiffra.
Morfar tar fram alla artiklar som jag skrivit, visar upp dem, hummar om hur stolt han är.
Morfar håller min hand när vi går till Östersundstravet för att titta på hästar, pratar om hur varm min hand är och kallar mig för sitt varmblod.
Morfar har fyra chokladrutor mjölkchoklad i en silverask i salongen, prydligt upplagda i kvadrater på en bit hushållspapper.
Morfar suckar åt alla som upprörs över min sexuella läggning, säger att det där är väl inte så mycket att tjafsa om.
Morfar småler mot dåvarande pojkvännen, som står i dörröppningen med sin Kangool-keps. Sedan tar morfar på sig sin gubbkeps, som ser nästan likadan ut, och ler ännu större åt att han delar stil med en tjugoårig hiphopslyngel.
Morfar låter mig sitta vid skrivmaskinen, som luktar gammalt bläck och hamrar skönt under fingrarna.
Morfar sitter och bläddrar frenetiskt i Ord&Bild, pekar på källhänvisningen och frågar om jag verkligen läst allt det där hur orkade jag det, pratar om vilken modern frisyr jag har och det passar jag bra i och tycker att jag skriver bra om dagboksbloggande fastän han aldrig ens rört vid en dator och det är sista gången vi träffas, men det vet jag såklart inte då.

Morfar är här intill mig just nu. Håller min hand och kallar mig varmblod. Pratar om att jag är en storförfattarinna och läser mina artiklar. Han frågar om jag trivs i Göteborg och säger att det är en fin stad. Pekar på min snedlugg och säger att den är fin. Min morfar, min hjälte, som aldrig dömt eller ifrågasatt.
Andra påstår att vi är den applåderade generationen, vi 80-talister. I mitt liv är det morfar som har varit min konstanta applåd. Nu sitter han vid min sida, medan klumpen i min hals vägrar släppa, ber mig applådera mig själv som han skulle ha gjort och om hans död och om det är okej att jag samtidigt skriver artiklar och går på Jedi Mind Tricks-konsert som jag sörjer, vet jag vad han skulle säga.
- Äh, det där är väl inte så mycket att tjafsa om. Du gör precis som du känner för, det blir så bra så.

Spisen är avstängd, kaffebryggaren utdragen, vattnet står INTE på

Tvångsneurotikern går sin sista runda i lägenheten innan hon lämnar Göteborg för resten av arbetsveckan. Folkhögskoleträff med textanalyser och samtal och lite, ack så välbehövligt, systerhäng väntar.

Bloggpaus också oh so välbehövlig. När jag kommer tillbaka ska jag varken vara dryg, överdrivet skrytig eller klichéartad individualist som är typiskt kvinnlig och skriver om relationer och sex, som påpekades kring föregående inlägg. Då ska jag vara klok, eftertänksam och skriva om Viktiga Saker.
Äh, jag skämta bara.

Revenge of the nerd chicks: Slutord (det må ta hundratals år att dölja felen, men inte alls lika många år att helt enkelt skita i dem)

Gå nu inte runt och tro att jag känner mig ful för jämnan. Eller att jag fortfarande inbillar mig att jag är kvar på samma ställe som när jag var fjorton år, hade hemklippt pagefrisyr och dålig hållning. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Att växa upp till en svan handlar dessutom om så mycket mer än det som har med utseende och självkänsla rörande relationer och raggning att göra. Att ha gått från superblyga tjejen som aldrig tog plats, aldrig sträckte upp en hand i ett klassrum och aldrig vågade säga ifrån till att ha blivit hon som ständigt står i centrum, diskuterar och socialiserar med allt och alla.
Att ha gått från hon som alltid sa att allting var okej, tog så jävla mycket skit, som aldrig gav sig själv rätten att säga ifrån utan istället höll allting inom sig och kanaliserade det genom Kentlyrik och rakblad till hon som faktiskt vågar sätta ner foten.
Att bli en svan handlar, mer än något annat, om att sträcka på ryggkotorna, säga ifrån, vara rak och ärlig och sätta sig själv och sitt mående i första rummet.

Det finns en evig tvetydighet och dubbelhet i mitt sätt att omdefiniera mig själv, som jag tror gäller för de flesta. Å ena sidan är jag hon som känner mig som ett jävla kap.
Å andra sidan bär jag väl med mig någon rest av hon som satt med Beskyddaren och Ingenting någonsin på högsta volym och undrade om hon någonsin skulle känna sig hel och tillräcklig. Det är så det måste vara. Det är en unnest att få vara båda delarna, ändå.

Istället för Fight Club

Senast jag träffade Gertrud Hellbrand pratade hon om sin kommande text i DN om dagboksbloggande.
- Jag är rätt kritisk, så du kommer nog inte att gilla den, sa hon och log.

Men gillar den gör jag. Jag tycker inte bara att den kommer med välbehövlig kritik, den är också nyanserad, smart och väcker frågor. Läs texten här.

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie's view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som "bad boys/girls" som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Det där som jag glömt bort att formulera

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Ryckt ur sitt sammanhang, så läs hela Isobels blogginlägg också.
Jag skäms också över den här nojan. Jag skäms så inihelvete. Den är patetisk och jag borde växa ifrån självbilden och jag borde ha kommit längre. Just därför var jag tvungen att lufta den.

Så mycket bra läsning just nu

Underbara Jullan (det var inte jag som var först med smeknamnet, det var Gustav!) tuffar på med sina självbildsbejakande inlägg, till exempel här.
Veckat diskuterar självbild utifrån att definieras och speglas av andra.
Fredrik skriver om att vara en overdog men tro att man är en underdog (åh igenkännelsen på det inlägget!)
Gabriel gav mig första peppruset av stolthet och framtidstro för oss alla i och med sitt inlägg om att stå i skuggan av unga kvinnor i blom.
Tanja gav mig det andra peppruset med det här fantastiska inlägget. Nu har hon dessutom börjat rota i en annan gammal barndoms/tonårsterror: Skolgympan.
Och det här borde jag ha länkat till mycket tidigare, så mycket som jag funderat kring det sedan jag läst det: Another Cyborg Manifesto skriver om att vara duktig och att det inte bara är innebär problem och destruktivitet utan faktiskt är någonting som man kan vara stolt över också. Damn right och ja och tack!

Och, som en kommentar till mitt föregående inlägg om att försöka vara smart och intellektuell och vara sexuell på samma gång hittade jag det här kommentarsspåret hos Love Sex Money. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att det inte bara är mina hjärnspöken, det här med att det fortfarande är provocerande med smart och feministisk tjej som skriver om sex och relationer.
Den anonyma kommentatorn "skeptisk" som bland annat upprörs över analsex och städningsdiskussioner är ett bevis för att det inte bara är i min självbildsnoja som det existerar.

Revenge of the nerd chicks del III: På andra sidan dikotomin

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.

Offentligt och privat och att känna eller inte känna

Såväl Therese Bohman som Hjorthen har skrivit bra och tänkvärda blogginlägg kring min Ord&Bild-artikel om utlämnande dagboksbloggande.
Läs!

Johan Stael von Holstein kommer i alla fall att vara stolt över mig

Julia och Gustav fortsätter hålla bloggfanan högt gällande snälla tjejer/killar som får ligga/inte ligga. Jag skrev ett inlägg i huvudet när jag låg sömnlös inatt, men det får vänta för idag jobbar jag.
Alltså hemmajobbar såklart. Vilket innebär att ingen jävel vet vad jag sysslar med, for all you know kan jag ju lika gärna röka gräs och kolla porr hela dagen och kalla det jobb. Helt enkelt eftersom ingen jävel någonsin vet vad jag egentligen gör. Till och med en av mina närmaste vänner undrade häromveckan vad jag egentligen sysslar med.

Men det där torde lösa sig under denna vecka då jag kommer att bli egenföretagare med F-skattsedel och allt det där. Från att ha hållit långa haranger om min fil.mag. i lingvistik och skuggdoktorandprojekt, genusvetarstudier, konsultuppdrag inom jämställdhet och genus, romanförfattande, skrivarkurser, frilansskrivande, nuvarande kurs i journalistik och timanställning på Sahlgrenska kan jag övergå till att sammanfatta min sysselsättning med ett enda ord: Entrepenör.
Vilket innebär att ingen jävel fortfarande kommer att fatta vad jag sysslar med, men det låter i alla fall som jag tjänar pengar på det.

Ett Darth Vader-barn!

Huskorset, om du och Filmstjärnan behöver barnvakt någon gång: I'm so there for you efter att ha sett det här filmklippet.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen "naken", "självutlämnande", "öppen" och "ärlig" också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara "självutlämnande" är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Bara min egen, inte din

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
"Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till" smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.