Bara min egen, inte din

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
"Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till" smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.