14 februari 2009

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

7 kommentarer:

Anonym sa...

En av de största fördomarna i den debatt som råder är att Svenska kyrkan är emot samkönade äktenskap. Något som inte alls stämmer. Inger Alfve'n hade jag som lärare en kursdag på en skrivardag. Mycket kompetent men som du säger, distanserad. Minns att hon och jag satt på takterassen till hotellet där vi bodde. Det var en ljummen kväll i augusti. Vi diskuterade skrivande och just i den stunden försvann hennes distans en stund. Jag gillade henne skarpt. En förebild. Mor

Joel sa...

Av de manliga kristna bekanta jag har i min ålder är faktiskt en majoritet kristna. (Av de kvinnliga kristna bekanta jag har är mig veterligen situationen däremot den helt motsatta, men det kan ju ha att göra med att jag är sämre på att tolka kvinnors signaler samt att homosexuella kvinnor väl procentuellt sett är ovanligare än män. Och att bisexualitet generellt sett oftare inte tar sig några särskilda yttre uttryck.)

Håller kanske däremot inte med om att man ska passa sig för konservativa tolkningar av religion, eftersom en gudomlig uppenbarelse är per definition perfekt, och alla försök från människans sida att anpassa den efter sina egna behov i princip innebär en korruption av den sanna läran... och följaktligen är det reformer av den man ska passa sig för, som annars lutar i avarter som mormonism eller de nyfrälsta neokonservatisterna. Men eftersom inlägget inte handalde om det så borde jag inte snacka om det.

yo sa...

skönt positivistisk? jag trodde annars ni genusvetare inte var särskilt peppade på idén om att samhällsvetenskaplig forskning genom kvantiterbara fakta kan uppnå sann objektivitet med regler som kan förutsäga sociala beteenden.

j sa...

Även jag var där, och jag håller med dig till fullo.

Att Tiina Rosenberg fick applåder för vad hon än sa var något som irriterade mig fruktansvärt, och jag tycker att pupliken kändes som en otroligt ängsligt medveten sådan. En sådan som uppskattade säkra kort, så som Tiinas förutsägbara generaliseringar. Eller var det bara hennes sätt att utesluta mig som tjej i ett hetrosexuellt förhållande som fick mig att se rött?

Vad jag hade velat höra mer av var kritik mot tvåsamheten, om man nu ändå talar om alternativa familjer. Jag kan på något plan tycka att mamma, mamma, barn är en slags kärnfamilj, det är fortfarande en sluten institution, "en organiserad form av olevt liv" eller hur var det Brögger uttryckte det? Istället för att bara hylla skilsmässor och familjekomnstellationer efter en sådan. Eller? Varför inte prata om trianglar? Eller polygami?

Den tjocke konsulten sa...

Mycket bra skrivet, tyvärr är det många som ger sig på kyrkan eftersom det är PK och den är ett mjukt och enkelt mål som inte slår tillbaka.

Du skulle skrikit "F*ck you!" tre gånger och sen rusat ut ur lokalen utan närmare förklaring ;)

Elin sa...

Mor: Jag håller med dig. Och åh vad avundsjuk jag blev nu! Vill också gå skrivarkurs för Inger Alfvén.

Joel: Det här hänger jag inte riktigt med på: "Av de manliga kristna bekanta jag har i min ålder är faktiskt en majoritet kristna."

yo: Jag tror inte på objektivitet, men vad har det med positivism att göra?

j: Vad skönt att någon mer var där och tänkte exakt samma saker som jag! Håller helt med dig!

Den tjocke konsulten: Haha, det borde jag. Och jag tror helt klart att många ger sig på kyrkan också för att kyrkan inte kan ge sig på tillbaka. Man bara försvarar sig.

Älska syndaren men hata synden sa...

Romarbrevet, sånt tjafs behöver man inte... Paulus? Skit i honom, vad vet han?