16 februari 2009

Jag vaknar intill dig med gråten i halsen, dom skriker och flyr i en mardröm igen

Det är lite svårt att veta hur man ska hantera sorgen. Jag tror inte att jag flyr den, men ibland känns den väldigt långt borta. Som om ingenting hade hänt. Ibland blir jag lite tystare än vanligt, i lördags kväll grät jag litegrann i omkramande sällskap, någon dag innan startade jag upp ett onödigt och infekterat gräl som slutade med att jag storgrät och både jag och sällskapet insåg att grälet bara vara ett av mina vanliga sätt att undvika det som egentligen gör ont.

Det är lite svårt när jag aldrig har varit i den här situationen förr. Mina negativa känslor har alltid varit baserade på ett motstånd. Jag blir nästan aldrig ledsen. Jag blir förbannad. Jag vänder allt negativt till ett revanchsug och ett jävlar anamma. Om jag ska jämföra med en kärlekssorg handlar alltid de så mycket om att ta mig rätten att bli arg. Oavsett vem som har avslutat det hela. Min manual för att hantera sådant består av gangstarap, cigaretter och en (säkerligen destruktiv) inställning kring att banta och ligga runt tills det slutar att kännas.
De här negativa känslorna av sorg består bara av kärlek. Den här känslan är fullständigt motståndslös, det finns ingenting att ta revanch på och det finns ingen att vara arg på. Den här känslan är bara en del av livet.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar saker. Mitt liv har snurrat väldigt fort, snabbare än vanligt, sedan jag kom hem från syster och sorgebeskedet. Jag har druckit vin och blivit onykter, umgåtts mängder med vänner, sprungit på seminarier och skrivit klart artiklar. Däremellan lite annat privatliv att reda ut och mitt i allt minnesord om morfar och långa samtal med mamma som också de kretsat mellan sorg och vardag.

Imorse vaknade jag upp och var stilla i sängen. Det gick inte att röra sig. Huvudvärken sprängde, det blixtrade framför ögonen, jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Jag sov halva dagen och rörde mig omkring i mardröm efter mardröm om död, brinnande hus och våldtäkter. Nu har jag bara vilat och tillslut förmått mig att äta och ikväll ska jag se Jedi Mind Tricks och försöka hålla mina trötta ögon öppna.
Det finns positiva sidor av att vara kroppsmedveten också. Som att man blivit såpass uppmärksam att man förstår så fort kroppen säger att näru, det räcker nu. Idag ska du bara vila och vara ensam och då lyder man.

6 kommentarer:

egon sa...

åh jag har inte riktigt läst förrän nu. Jag beklagar verkligen :(

Niklas sa...

Själv tror jag inte på att "hantera" sorg. Av samma anledning tycker jag inte om uttrycket "sorgearbete". Sorg är en känsla, inte ett arbete. Känslor behöver inte "hanteras": man har dem tills de går över. Sen känner man dem när de kommer tillbaka.

Allt tal om "sorgearbete" och "obearbetad sorg" inger människor skuldkänslor helt i onödan. Den bakomliggande tanken är väl att känslor som "stängs in" ligger där och jäser och pyr tills de en dag väller över, som om man försöker lägga ett cementlock över en gejser: kraften i utbrottet blir så mycket större på grund av den ackumulerade energin som inte har fått sitt utlopp. Och visst, det gäller nog fysikaliska fenomen, men inte vår smärta. Sorg är sorg och vrede vrede. Sorg är inte vrede och kan inte ta sig uttryck i vrede. Om du brukar känna dig förbannad och revanschlysten så har du nog goda skäl till det.

Så låt sorgen komma och gå, utan att oroa dig för att du på något mystiskt sätt "gör fel". Du kan inte göra fel.

isabelle sa...

de gånger jag lamslagits av postsorg sådär så har jag lärt känna min kropp bättre. man kommer sig själv så nära, glider in i en dov förlamning. tillvaron utanför ter sig så främmande och gräll. flera år efteråt inser man att man inte skulle ha velat vara utan den upplevelsen, hur söndertrasande den än var just då.

Gabriel sa...

Jag tycker i alla fall att du har skrivit väldigt fina saker om din morfar.

På väggen i en hemlig klubb jag varit på står det "It's not betraying you grief when you're having fun". Jag tror att det stämmer.

Elin sa...

egon: Tack

Niklas: Du är så evinnerligt klok. Jag tror att du har helt rätt. Men för någon som är van att vara en "doer" är det så lätt att jag känner att sorgen också ska vara någonting som jag kan bocka av på en att göra lista. För någon som är van att se allting som prestationer är det väldigt lätt att se sorgen som just ett arbete som ska utföras duktigt och korrekt och sedan vara slutförd. Fast jag börjar förstå nu att det kommer att bli omöjligt.

Isabelle: Min kropp reagerar alltid med det jag själv inte riktigt vill känna. Känner igen det där.

Gabriel: Det tror jag med och tack.

Mia sa...

Oj... jag märker när jag läser att jag nästan känner mig missunnsam - kan hon verkligen vara typ 25 och aldrig ha upplevt att en närstående har gått bort, aldrig känt riktig rejäl plågsam sorg? Jag menar inte att kritisera dig, jag förstår att det är en svår och tung tid för dig och jag beklagar verkligen sorgen... Det kan nog vara särskilt tufft just för att det är första gången du är med om det. Men tänk att du har fått ha din morfar så länge och att ni hade en så fin relation, tänk att dina övriga nära och kära lever! Jag har nog ingen i min närhet som har kunnat undvika att drabbas av sorg under så lång tid.