30 april 2009

Sköna maj välkommen, med utslagna löv och fantastiska gästbloggare

Jag har velat ha gästbloggare länge. Tänkt på olika former av gästbloggande och velat ha något koncept att följa.
Så slog det mig att jag runtom mig, i alla möjliga sammanhang, har träffat så otroligt många intressanta, begåvade, diskuterande, spännande människor. Som inte nödvändigtvis skriver eller bloggar själva, men som likväl gett upphov till en mängd texter för min egen del utifrån samtal och inspiration.
Jag bestämde mig för att maj 2009 skulle bli deras gästbloggmånad och kontaktade en mängd människor som på olika sätt inspirerat och triggat mig. Nu börjar texterna trilla in i min inbox och herrejisses vad spännande det kommer att bli.

Maj kommer att bjuda på de sedvanliga texterna från Elin Grelsson, men också en mängd andra texter. Alltifrån poesi till debattartiklar. Författarna är alltifrån min mamma och en präst till hemmafestbekanta och gamla vänner. Kloka, smarta, roliga och inspirerande människor.
Jag är jättestolt över att lämna en del av utrymmet i majs bloggande till dem och så otroligt glad och tacksam över att de tagit sig tid att skriva texter för min blogg.
Imorgon, första maj, inleds gästbloggandet och naturligtvis inleds det med ett rejält och rungande första maj-tal.

28 april 2009

Min pose i kvällens sändning


De som följt både min blogg och LSM:s har eventuellt noterat att hennes pseudonym på mig har varit Paris. Den som följt både min blogg och Gustavs blogg har eventuellt noterat att mitt smeknamn där är Panam, hiphopslang för just Paris.
Vad det beror på krävde en lång förklaring under en låt i kvällens sändning, där det blev aktuellt igen.


Soraya noterade att jag stod upp i studion och att jag inte bara stod upp. Jag stod i min average pose, dvs Paris-posen, också. Den posen, ihop med en lite för stylish klädstil för mitt arbete samt ett jobb som hårmodell då jag fick göra just den posen, gav mig på min arbetsplats back in 2006 smeknamnet Paris, efter Paris Hilton. Höften, armen - I got it all. Det är lika mycket min vilopose som min arbetspose. Helt omedvetet hamnar jag i den. Paris blev tillslut ett alter ego, ett numera kasserat sådant, men likväl. Posen finns uppenbarligen fortfarande kvar och dyker upp när jag minst anar det.

Fel fokus

Det hade funnits andra sätt att skriva den här artikeln på. Den enda anledningen till att jag läser den är till exempel både en privat glädje/lättnad och en mer övergripande teoretisk glädje över hur artikeln påvisar andra sätt att skaffa barn än i den monogama, heterosexuella tvåsamheten.
Hon vill inte ha barn, han vill ha barn. Han skaffar barn med ett barnlängtande lesbiskt par.
Fantastiskt!

Bara en liten öppning till andra former av familjebildningar räcker för mig, även om jag naturligtvis vill ha mer. Ge mig regnbågsfamiljskonstellationer, fast i heterosexuell form. Två par skaffar barn tillsammans, till exempel i par där någon av parterna har svårt att få barn eller inte vill vara den som bär barnet. Barnet får fyra föräldrar att ty sig till och lita på. Ge mig fler exempel av typen ovan, där man kan fortsätta leva tillsammans fastän man inte vill ha samma form av familjebildning och liv.

Men fokuset i artikeln handlar naturligtvis om någonting annat. Nämligen faktumet att hon inte vill ha barn. Det är ju tydligen det som är en newsflash; det finns människor som är lyckliga utan barn, och inte faktumet att det finns mängder av alternativa familjekonstellationer där alla kan bli lyckliga, om vi bara vågar se bortom normen.

23 april 2009

Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

22 april 2009

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. "Mina fina texter" som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag - mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

21 april 2009

Vad ni ska göra med resten av den här dagen

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.

20 april 2009

The internets AFK

När man druckit en kopp sjukt starkt kaffe och jobbat fokuserat i flera timmar spårar man lätt ur. Min expojkvän pekar på affischen i mitt kök och säger att han gillar den och helt plötsligt får jag återigen den där visionen av hur det vore om livet var Facebook. Elin Grelsson likes this, liksom.
Mot bakgrund av en diskussion kring like-knappen och mot bakgrund av all diskussion kring det hotade internet är steget till den här fantastiska sketchen inte långt bort. Dave Chapelle visar på hur det vore om Internet existerade AFK:



Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


19 april 2009

Den viktigaste sajten just nu

Är såklart denna.

Sunday bloody bakfylle-TV-Sunday

Idag har jag sett Johannes Brost, iförd en säldräkt, olja in sig själv.
Som om livet inte ter sig tillräckligt förvirrande och ångestfyllt på bakfyllan som det är.

17 april 2009

Helena Bergman är så jävla bra!

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

14 april 2009

Me, you and every struktur & analys we know

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

13 april 2009

Fortfarande some kind of sämästär

Linköping, syster, vårkänslor, folkhögskoleträff, textsamtal, Mirja Unge, uppläsningar, romanångest, framtidsångest, sjujävla CSN-ångest, livskris, prestationsångest men mest bra ändå.

På återhörande.

11 april 2009

Sämästär

Solsken, grillkorv, Norrland, snö.

På återhörande.

9 april 2009

Double up

Igår satt jag med i Kvällspassetstudion och redan ikväll är det dags igen.
Är lite besviken över att Soraya inte gav mig uppdraget att äta så många ägg jag kunde på två timmar (göra en Eva Nazemson i radio liksom), men med tanke på att jag ska vidare på Svanen sen är det kanske lika bra.

18-20 dåra.

8 april 2009

Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.

7 april 2009

När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?

Ja och med folk menar jag just idag Lisa Magnusson, samt Blogge och Bitchslap Barbie som båda menar att hon är helt rätt ute.
Själv har jag redan min absoluta poäng med min kritik mot krönikan väl formulerad genom Niklas. Men det finns väldigt mycket annat att rota i i den här Lisa Magnusson-texten och efter att ha funderat några timmar har jag kommit fram till att vi kör en direktreplik. Argumentation på plats i texten. Vi kan kalla det att göra en Gustav. Mina invändningar finns fetmarkerade.
Here it goes:

I Den Där Andra Tidningen läste jag häromdagen om skådespelerskan Tuva Novotny. Hon "har gjort sig känd för att aldrig vilja prata om sitt privatliv", får man veta, och varje gång hon skall intervjuas skickar hon i förväg ut "sitt manifest mot skönhetshetsen i branschen" där hon förvarnar om att hon inte vill ha mer smink än normalt och att hon bara tänker ha på sig kläder som hon skulle kunna tänka sig att använda privat. Hon säger att hon ser det som sitt ansvar gentemot de unga flickorna av idag.

Hahaha! Det här är sjävklart stor humor. Men samtidigt är det ju lite tragiskt. För varför tror Tuva Novotny att hon måste vara en god förebild för unga flickor? Kanske av samma anledning som du borde se din roll som förebild? Alla offentliga personer har, oavsett de vill det eller ej och oavsett de tillskriver sig den rollen eller inte, en förebildsposition för andra människor. Folk vet vem man är, vad man skriver och vad man tycker. Jag tycker inte att man bör kalla sig förebild, men man ska vara medveten om den genomslagskraft och inflytande som man faktiskt har som offentlig person.
Och varför tror hon att en god kvinnlig förebild är lika med en hemsminkad brud i tråkiga vardagskläder? Hennes poäng är ganska enkel och den tror jag inte att du heller missar: Faktumet är att män i tidning efter tidning blir fokuserade på som subjekt. De poserar ofta i sina ”tråkiga vardagskläder” och hemsmink har de väl knappast. Tuva Novotny vill helt enkelt att fokus ska ligga på hennes som skådespelerska, det hon faktiskt gör. Hon kan ses som en förebild utifrån att hon väljer att ifrågasätta sättet att skildra män och kvinnor på bild i tidningar.
Det är väl lätt för någon Tuva Novotny att vara naturligt snygg, men alla har inte den turen.
Eh, men vänta här nu? Så om man är naturligt snygg kan man få vara hemsminkad och tråkigt klädd? Vad fan är naturligt snygg? Vem bestämmer det? Nu är det ju du som bestämmer att Tuva Novotny är ”naturligt snygg” och att det finns unga tjejer som inte är det. Vad sänder det för signaler? Och om jag inte minns fel så uttryckte du i en krönika för inte alltför längesedan att vi skulle sluta fokusera på de snygga tjejerna och släppa hela ful/snygg-tjej diskussionen. Det här sänder ju exakt motsatta signaler.
Så vem är hon att bestämma hur vi andra skall sminka oss? Ergo: Snygga tjejer (som du bedömer som naturligt snygga) får inte ha en åsikt om ideal och objektifiering? Är det några som verkligen bör ge sig in i den debatten är det väl de som enligt media, bland annat du, anses som snygga.
Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild. Men det är ju ändå inte det hon gör. Det enda Tuva Novotny försöker åstadkomma är att skapa en motbild, ett annat sätt att skildra kvinnor på bild. Ett sätt som inte bara unga tjejer utan fucking ALLA behöver.
Och jag blir förbannad på den där feminismen som säger att BRA KVINNOR kniper ihop benen och är duktiga kristdemokrater. Det är här du börjar blanda ihop saker och ting på riktigt. VAR kommer kristdemokraterna in i bilden? Kan man inte knulla runt utan att vilja bli objektifierad? MY GOD, skilj på sexuell och sexuellt objekt. Ja, man kan vara hur sexuell man vill, men Tuva Novotny vill inte bli ett sexuellt objekt på bild. Den där feminismen du skriver om har ingenting med det här att göra.
De poserar verkligen inte sexigt på tidningsfoton. Eller, in the words of Tuva Novotny:
"Det är märkligt att man så ofta ser intelligenta, begåvade kvinnor som står där. Sedan försvarar de sig med att de 'inte tog av nåt', men de har ändå plutmunnen och den sugande blicken. What the fuck, varför gör de så?"
Ja, varför använder sig kvinnor av plutmunnen och den sugande blicken? Vad tror du, Tuva? Är det kanske för att de, hemska tanke, vill bli åtrådda? Nej, troligen för att de vet att de säljer. För att vi lever i ett samhälle där kvinnor i högre grad betraktas som objekt än män och där kvinnor, oavsett intervjusyfte och position, använder sig av plutmunnen och den sugande blicken för att det hör till. Notera att jag varit inne på det här ämnet förut och att jag inte har någonting emot att anspela på sex, men att det handlar om hur man gör det. Se detta inlägg för vidare utläggning. Inte så konstigt i såna fall. Alla vill väl vara sexobjekt. 1. Nej tack, jag känner mig inte särskilt sugen på det. Åtminstone inte om det inte sker på mina villkor. Däremot vill jag gärna vara kåt och sexuell. That I like. 2. På samma sätt som Tuva formulerar en retorik med en underliggande förebildstanke om att tjejer inte bör bli betraktade som sexobjekt gör du nu exakt samma sak när du förutsätter att ”alla vill väl vara sexobjekt”.
Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit Men vilka är dessa? Jag har aldrig någonsin blivit ifrågasatt för min starka sminkning, mina kortkorta kjolar eller blivit ansedd som mindre feminist för det. De enda som någonsin ifrågasatt hur jag kan kalla mig feminist och och vara feministiskt engagerad och ändå sminka mig med rött läppstift och raka benen är män. Det enda du gör just nu är att spä på myten om fula, bittra feminister. Jag trodde vi hade släppt den och gått vidare.
att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen Jag kan hålla med om att Tuva Novotny felriktar sin kritik och börjar basha andra kvinnor, men det får stå för henne. Dra inte in vaga begrepp som ”så kallade feminister” utan att ha fog för det.
Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.
Och om man inte fattat att fitta är fel och fult så får man lära sig det i pedagogiska projekt i tjejtidningar eller statlig regi, det är DU ÄR INTE ALLS TJOCK, fast eh, ta inte den korta kjolen, va, och sedan får man göra sin egen brosch för att visa att man tycker om sig själv och är helt okej som man är. Meeen vänta nu här. Det händer lite för mycket i det här stycket. Hur kan du bunta ihop tjejtidningar och ”statlig regi”? Det är väl knappast någon newsflash att tjejtidningar inte har så jävla bra förebildsideal för unga tjejer. Men deras dubbelmoral har väl ändå ingenting med Tuva Novotny att göra.
Och angående ”statlig regi” förmodar jag att det är Flicka-projektet som du åsyftar eftersom det är det mest rikstäckande kampanjandet angående sexualisering av unga tjejer som funnits. Och pleeease, kan inte någon som ska kritisera statlig feminism ta upp ett annat exempel någon jävla gång. Det var en skitdålig kampanj, ett fiasko, vi har ältat det i fem års tid nu och alla är överens. Konsekvensen har uppenbarligen blivit att ingen längre ens vill ta i de här frågorna eftersom det är ett sånt öppet mål att kritisera.
Jag är också kritisk till kampanjen eller alla statliga kampanjer som skapas över huvudet på målgruppen, det vill säga unga tjejer, men det som var utgångspunkten för den här krönikan hade ju ingenting med det att göra. Det handlade om en enskild individs initiativ, hon har ingenting med tjejtidningar och staten att göra som du här väldigt slarvigt har buntat ihop.
Jag vill ha fler horor! Jag längtar efter en glad småtrind eller heltjock kändisbrud med asmycket smink, en som har plutmun och sugande blick och en snygging i varje hand. Och när tidningarna skriver att hon har fula kläder och celluliter och att hon ser ut som en hora så ler hon bara och dansar vidare. Jag med! Jag längtar också efter henne! Men jag ser inte att hon skulle vara ett sexuellt objekt, hon skulle vara sexuell. Återigen: Det är en skillnad. Hon skulle vara det på sina villkor. Tuva Novotny vill bli fotograferad utifrån sina. Det är väl inte så jävla konstigt?
En enda sån är allt jag begär. Tyvärr finns inte någon sådan förebild att tillgå. Istället har vi Tuva Novotny, som hyllas som hjältinna av läsarna för att hon säger nej till att se ut som hon är sugen på att ligga. Men om man inte är sugen på att ligga kanske man inte ser någon poäng med att se ut som att man är sugen på att ligga, mer än att tillfredsställa ett objektifierande ideal och somliga läsare. Tuva Novotny kanske inte är så sugen på att ligga när hon pratar om sitt yrke, precis som jag sällan känner mig sugen på att ligga när jag sitter på mitt jobb. Poängen är att själv få bestämma när man ska få se ut som man är sugen på att ligga, vafan. Micke Persbrandt är kanske inte heller sugen på att ligga när han blir intervjuad, men han slipper se kåt ut eftersom han är man.
Vad är det här, 1700-talet, eller? Ja uppenbarligen, eftersom sexuella kvinnor fortfarande buntas ihop med sexuellt objektifierade kvinnor.
Det är så jävla ofräscht. Den här krönikan var jävligt ofräsch, ärligt talat.

6 april 2009

Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

Mailförfrågan

Hej, Elin. Jag håller på med lärarpraktik. I höstas hade jag som examination för mina elever att de skulle jämföra ditt Gynningblogginlägg med din Gynning-debattartikel. Temat vi arbetade med var officiellt-privat språk. Många var väldigt positiva till Elin Grelsson som person, en del tyckte att hon verkade läskig. Några av World of Warcraft-nördarna blev peppade på att det fanns en tjej nånstans som skulle kunna tänka sig att ligga med dem.

Nu täkte jag ha som examination i ett arbete på tema genre att mina elever skulle reda ut om det fanns en särskild bloggenre, genom komparativ analys. Så jag undrar ifall du känner till några fler blogginlägg som blivit pimpade/prikade/nerphade till artiklar och sånt?


Någon som har tips?

5 april 2009

Palmemord, gangstarap och Public Enemy

Både Gustav och Jonathan har den senaste timmen skrivit om Kaliber och Sveriedemokraterna.
Läsvärt som vanligt, så läs.

Ingenting försvinner, allt finns kvar

I nian höll jag en redovisning om Kent på en av engelskalektionerna.
-They mean a lot to me and I love the lyrics, sa jag.
- Why does he sing with a whiny voice?, var den enda frågan som ställdes.
Längst fram i klassrummet satt T. och log uppskattande, som hon alltid gjorde, även fast vi aldrig vara nära vänner.

Exakt tio år senare står jag i mitt nya kök, det som jag delar med just henne och spelar samma låt som på den redovisningen.

3 april 2009

Historielöshet och samtidshistoria

Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.

Och mitt i nostalgin som präglat de senaste dagarnas packning finner jag 1999-2009, som också Isobel tipsar om.
1999 var mitt magiska år på det personliga planet. Jag har skrivit nostalgiskt om det förr. Nu finns min lokaltidningskrönika anno 99 publicerad där också.

Framrotat del 3: Demokrati och Internet

2001 var jag nominerad till Lilla Augustpriset i den facklitterära klassen med min konsumtionskritiska, vänsterinfluerade essä En demokrati till salu.
Jag vann inte. Det gjorde istället Jon Jordås. Men texten finns publicerad i det årets Lilla Augustpris-antologi och är, mer än någonting annat idag, ett fantastiskt litet tidsdokument över ung vänsterretorik anno början av 2000-talet.

Min grundtes var att demokratin urholkades genom privatiseringar, kommersialism, konsumtionsdemokrati-argument och det förlorade folkhemmet. Jag försökte hitta nya vägar för demokratin att få ett grundfäste, men kritiserade de flesta för att vara beroende av klasstillhörighet (underförstått: enbart medelklassen kommer att delta i det här demokratiska samtalet).
Bland annat diskuterade jag Internet som hjälpmedel för bättre demokrati.
Det här var alltså på den tiden då Internet för mig bestod av mina föräldrars dators inbyggda modem med långsam uppkoppling, som tjöt som en brandvarnare varenda gång jag försökte smygsurfa, fastän mina föräldrar enbart lät mig sitta på Internet en timme per dag. Internet var förenat med långa gräl med mamma och pappa om telefonräkningen och omöjligheten för folk att ringa till oss samt alla de ändlösa håltimmar som jag satt i skolans datasal.
Internet var leta hångel inför sommarens festival på skunk.nu, bygga vidare på i.am/elinpop-hemsidan och delta i feministiska mailinglistor.

Då tänkte jag såhär i min essä angående Internets framtid:
Internet är ett utmärkt hjälpmedel för en bättre demokrati. Här möts redan idag tusentals människor för att utbyta tankar, organisera sig och göra sina röster hörda genom till exempel mejl och protestlistor. Detta skulle, och kommer sannolikt att, byggas ut.
Internet är också ett utmärkt redskap för de folkvalda att kunna ha kontakt med människor och ta emot synpunkter på ett enkelt sätt.
Tyvärr är dator med tillbehör idag en dyr investering, naturligtvis är det återigen samma grupp som går miste om att göra sin röst hörd. De fattigare i Sverige har inte råd med den utrustning som krävs och detta bildar ett glapp mellan de som har råd och de som inte har det.
På exempelvis bibliotek finns gratis datorer att låna, men eftersom anslagen till bibliotek och andra informations- och mötesplatser som stöds av staten skärs ner idag (jag återkommer till detta) kommer kanske även resurserna på detta område att sina.
Det kommer även att bygga en annan klyfta, en klyfta mellan glesbygd och stad.
Idag har många av de större orterna redan tillgång till bredband, snabb och billig Internetuppkoppling via marknätet, men i glesbygd och mindre attraktiva områden kommer det att dröja betydligt längre, om det överhuvudtaget anses värt att bygga ut till dessa orter.
Att bo i centralort innebär således att man på ett mycket billigare och enklare sätt kan ta del av utbudet på Internet och delta i den demokratiska diskussionen, än vad bosatta i glesbygden kan.

2 april 2009

Framrotat del 2: Abortpoesi

Jag kan inte skriva lyrik. Egentligen är jag inte så mycket för prosa heller. Istället landar jag däremellan i allt jag skriver, inklusive romanprojektet (på gott och ont, beroende på vem man frågar och vilket humör som jag är på).
Men det fanns en period, då jag var mellan 18-21, då jag skrev relativt lite dagbok, men kanaliserade allting i små korta dikter istället. Mer som kortare känsloanteckningar än dikter med anspråk på att vara just dikter. Jag har sparat alla. Jag kan se hur många av dikterna är just dagboksanteckningar som aldrig sa någonting om vad som hände under de åren. De berättar bara exakt hur det kändes.

Det här skrev jag som 19-åring, någon vecka efter att graviditetstestet hade visat ett streck för mycket:

hur kan jag göra anspråk på att älska dig
när ditt hjärta just börjat slå
på halvfart i ena kammaren
och din kropp bara är tunt sammanvävd massa
under min hud

du är det namnlösa livet
vandrar där inget ännu
satt sitt sigill
ringmärkt dig till den verklighet
du tilldelats

vi bultar i samma takt
din ande
fäst mot min livmoder

1 april 2009

Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

"Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså."

Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.