Inspirera och inspireras

I lördags föreläste jag för en tjejjour. Det var helt underbart inspirerande och roligt. Inte bara unnesten att föreläsa för en sluten grupp med gott om tid, vilket möjliggjorda långa samtal och viktiga diskussioner. Det var också väldigt inspirerande att ta del av ett arbete som sker rent praktiskt, i joursamtal och i kontakt med unga tjejer. Det var längesedan jag själv var aktiv i tjejjouren nu, men den stämning som fanns i gruppen smittade av sig på mig. Gemenskapen, peppen och samtalen. Jag kan sakna det, i min frilanstillvaro av egna åsikter och ensamjobb.
Att jobba kollektivt, hur tungt det än kan vara med konsensusbeslut och platt hierarki, ger ändå mycket tillbaka. Mycket av den arbetsstruktur som tjejjourerna har är inspirerande.
Det var dessutom roligt att föreläsningen uppskattades. Här har en av åhörarna bloggat om föreläsningen.

En kännande kropp

När jag var sju år började jag att dansa.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.

Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.

När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.

Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.

Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.

Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.

Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.

Skittråkig och jävligt känslig

Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

Föreläsningar

Den här veckan jobbar jag en del med att boka in föreläsningar och göra utskick.
Vill du eller vet du någon arbetsplats, skola, bibliotek, förening eller liknande som kan tänkas vara intresserade av en föreläsning om ätstörningar och självskadebeteende? Maila mig för mer info på elin.grelsson@gmail.com .

Ur föreläsningsutskicket:

Skribenten och debattören Elin Grelsson välkomnar er till en föreläsning om unga kvinnor med självskadebeteende. Med avstamp i sin egen tonårstid, med självskadebeteende och anorexia, berättar hon personligt om självdestruktivitetens mekanismer.

De grundläggande frågeställningar som föreläsningen vill ge svar på är:
Varför skadar, främst unga kvinnor, sig själva?
Hur ser den politiska och mediala bilden av den självdestruktiva unga kvinnan ut?
Vad kan man göra för att förhindra och förebygga problemen? Som personal i skola och sjukvård, som anhörig eller annan vuxen?

Föreläsningen ges även riktad till ungdomar på högstadiet och gymnasiet. Här belyses frågeställningar som:
Varför skadar man sig själv?
Vilka risktecken finns?
Var får man hjälp?
Hur hjälper man en kompis som skadar sig själv eller lider av ätstörningar?

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

En Fight Club med den egna kroppen

Är det synd om kvinnorna nu igen?

Kommentarerna till Ulrika Kärnborgs essä om självskadebeteende kryllar av frågeställningen och förekommer även i mitt kommentarsfält. Detta ständiga fokus på kvinnors lidande.
Den argumentationsform av män i feministiska frågor som enkelt sammanfattas i ett ”Amen virå! Vi har det inte heller så lätt!” verkar omöjlig att frånkomma.
Jag förstår invändningarna mot Kärnborgs text. Både utifrån en illa placerad kritik av allianspolitiken, som hade kunnat bli bra och kraftfullt om kraven på människan i samtiden om hon inte gjort det till enkel kritik av praktisk politik. Men även utifrån att hon delvis missar den subversiva kraft som ligger i skadandet.

Problematiken, både för män och för kvinnor, ligger just i talet kring offer och förövare. Det är ett problem också för de kvinnor, i det här fallet självskärare och anorektiker, som man talar om eftersom tal om offer och lidare passiverar.
Just därför är det så viktigt när Jonathan hävdar det aktiva i handlingen och, som jag skrivit om tidigare, försöken att se skadandet av den egna kroppen som en revolt. Lika viktigt är det att skilja på att skada sig själv och att skada den egna kroppen.

Naturligtvis är det problematiskt att generaliserande tala om kvinnor som vänder inåt och använder sig av sin egen kropp i analogi med ett lika generaliserande tal om män som slåss och vänder frustrationen och ångesten utåt.
Det förbiser såväl självdestruktiva män som skadar sig själva, som kvinnor som slåss.
Men samtidigt är det omöjligt att inte se en statistik som visar på hur oerhört överrepresenterat just självskadandet och ätstörningar är bland unga kvinnor jämfört med unga män. Jag anklagar varken patriarkatet, Alliansen eller skönhetsideal för den statistiken. Men det går faktiskt inte att bortse från faktumet att det idag är en problematik med hög representation av kvinnor, jämfört med män.
Både män och kvinnor har skadat sig själva och svultit sig själva i olika kulturer och tider. I Melankoliska rum skriver Karin Johannisson bland annat om hur självsvält varit något förenat med intellektuella, konstnärliga män. Ulrika Kärnborg tar själv upp lidandets status genom kulturhistorien och Mattias Svensson skrev i ett av vårens nummer av Voltaire om lidandets fortsatta status i vår samtid.
Det är ingen kvinnlig, könsbunden problematik och att utmåla de kvinnor som skär sig själva eller svälter sig som offer är att göra dem och problemen en rejäl otjänst.

Självskadebeteende och självsvält är ingen offerproblematik. Däremot hävdar jag ändå att man måste se det i analogi med manlig ilska och frustration, en form av Fight Club riktad mot den egna kroppen istället för andras och att den i grunden är förenad med vår kulturella konstruktion av kvinnan.
Fortfarande finns en rad outtalade förväntningar och mönster rörande kvinnan. Flera av dem är någonting som självskadebeteende och självsvält tar till sin yttersta spets. Jag ska ta tre exempel:
- Anpassningsbarhet.
Att skada den egna kroppen och använda den för att få utlopp för frustration och ångest är ett anpassat raseri. Det skadar ingen annan, det gör inte nödvändigtvis väsen av sig. Den riktiga kvinnan är vän och anpassningsbar, inte frustrerad och förbannad.
- Självuppoffring och martyrskap.
Den goda kvinnan är någon som offrar sig själv för andras väl. Se exempelvis synen på moderskapet som fortfarande lever kvar och fortfarande har skillnader i synen på faderskap. Eller svårigheterna att förstå kvinnan som någonting annat än brottoffer istället för förövare.
- Kroppen som objekt och palett för kulturella symboler
Kvinnans kropp är aldrig riktig hennes egen. Istället fylls den med symboler, från natur till sexuell objekt till moderskap. Att man använder kroppen för sin egen revolt är i ordning med detta.

Poängen är alltså att den självskadande/anorektiska tar det för långt. Häri ligger också det politiska och subversiva. Till ett visst mått ses det som normalt, bra och legitimt att som kvinna stänga inne sin frustration, försöka kontrollera sin egen kropp med bantning och uppoffra sig själv. När man istället går så långt att man skadar sig själv eller svälter sig har man passerat normalgränsen. Då tar man kvinnorollen till sin yttersta spets och blir sjukdomsstämplad och sedd som icke-normal.
Inom queerteori brukar man tala om det subversiva i drag. Dragqueens/dragkings visar på genusets instabilitet och performativitet genom könsöverskridande överdrifter av det vi anser som manligt/kvinnlig. De passerar gränserna för klädsam manlighet och kvinnlighet. Samma synsätt är överförbart på självskadebeteende och självsvält.
Genom att passera gränsen för den normala kvinnorollen belyses också det sjuka i kvinnokonstruktionen.

Jag håller med Ivar om att det är viktigt att också belysa de problem som män har och inte minst kritisera och skärskåda den hegemoniska maskulinitet, där mannen förväntas behärska sina känslor och stänga inne sin ångest. Men jag tror att det är viktigt, oavsett kön och lidande, att inte fastna i denna ständiga diskussion om vem det är mest synd om och varför vi lider.
Det intressanta är, oavsett kön, vad lidandet vill säga. Om man lyfter ur självskärandet och självsvälten ur sin traditionella offerkontext och istället börjar se det som ett uppror, en Fight Club för att få utlopp för frustration och en aktiv handling tror jag att vi har kommit ett steg på vägen.

Jonathan har också läst Ulrika Kärnborg

Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.

Läs hela texten här.

Med kroppen som slagfält

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?


Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

En friskförklarad föreläsare betyder inte en föreläsare som inte fortfarande måste förhålla sig till sjukdomen

Det finns ett genomgående tema i de två senaste inläggen. Båda visar upp en bild av någon som är jävligt stark och cool i relation till mat och kropp. Står och poserar med paj och skriver artikel om ätstörningslitteratur, som om det inte fanns någonting av min egen ätstörning kvar.
”Man blir nog aldrig riktigt frisk”, skriver jumbledwritings i en kommentar till senaste inlägget och det är lite det som jag också tror. Det är en kronisk sjukdom som man måste förhålla sig till. Precis som alkoholism, eller vilket annat missbruk som helst.
Ändå, så mycket svårare, för att äta måste man ju. Man kan inte köra nolltolerans, som med alkohol eller andra droger.

Så fortfarande kan jag märka av framsteg, såväl som bakslag.
De senaste månadernas framsteg består till exempel av följande:
Jag har slutat gå upp halv åtta och gå en timmes promenad innan frukost. Det kan ha någonting med den där varma kroppen som skedar mig nästan varje morgon. Någonting med det gör det betydligt svårare att motivera sig själv till en timmes promenad istället för att ligga kvar.
Jag äter dubbelt så mycket frukost som han gör och det är okej.
Jag kan uttala att jag är hungrig och i vissa fall även äta fast ingen annan vill äta.
Jag har ätit ute en gång och inte fått panik av att behöva beställa mat eller äta upp allt.
Bakslagen är väl det konstanta:
Jag vaknar fortfarande upp varje morgon och tänker att jag ska bli smal och jag måste fortfarande varje dag dividera med mig själv om det är värt att banta och riskera att hamna tillbaka i ätstörningar som gör att jag skiter i allt annat. Skrivande, jobb, vänner, kärlek.
Framsteget är att jag alltid kommer fram till att det inte är värt det.
Bakslaget är att jag fortfarande inte försonats med min kropp och tycker att jag är tjock.

Sådär håller jag på. Fram och tillbaka. Små framsteg, som bara för några år sedan hade varit otänkbara. Ingen som umgås med mig, som inte vet, skulle heller märka. Det är väl också något slags framsteg.

Och nu skriver jag artikel om ätstörningslitteratur och hur det kan sättas i relation till manliga generationsromaner om samhällsrevolt.
Nu bokar jag in föreläsning inför hösten, som förhoppningsvis ska följas av fler (Vill ni ha mig som föreläsare? Skicka ett mail till elin.grelsson@gmail.com!). Föreläsningar som handlar om ätstörningar och självskadebeteende, om samhällets synsätt och mitt synsätt. Om bemötande av unga kvinnor med självdestruktiv problematik och mina tankar kring det, som i viss mån kan sammanfattas i det här inlägget. Jag kommer att föreläsa för tonårskids och vuxen personal och tanken är att jag ska stå där och vara stark, cool och frisk.

Det är jag inte. Det blir jag kanske aldrig. Men jag vet att så länge framstegen är fler än bakslagen och jag varje dag väljer livet framför bantning tänker jag fortsätta skriva, prata och föreläsa i ämnet.
Jag tror inte heller att tonårskids i riskzonen och skolpersonal behöver någon som är happy go lucky och frisk som en nötkärna. De behöver någon som vet hur svårt det är, men som håller sig på rätt sida om sjukdomen. De behöver någon som fortfarande, varje dag, fattar vilken jävla kamp det är att hålla sig på rätt sida och som fortfarande minns hur det var när hela livet cirkulerade kring huruvida man skulle äta den frukostmackan eller inte.

Ätstörningslitteratur

Jag jobbar just nu med en text om ätstörningar skildrade i skönlitteratur och den våg av ätstörningsböcker som kom under 90-talet och början av 2000-talet. Själv har massor av minnen av både Anna Jörgensdotters Pappa Pralin, Maria Hedes Evelyn Spöke och ...Och bli ett vackert lik samt Anna Johanssons Vissa föddes perfekta och andra som jag.
Minns ni fler? Vad har ni för minnen? Påverkade romanerna om unga, självdestruktiva kvinnorna er på något vis? Vad tyckte ni om dem?

Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.

This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90's people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.

Ingen hör det tysta upproret

Apropå det här med barnfetma som ett ökande problem.

Såhär ser statistiken ut för unga tjejer.
Men de pratar vi, som sagt, generellt inte om längre.
Ätstörningar och självskadebeteende, unga tjejer med ångest och dålig självkänsla är ju så jävla 90-tal. Bara för att barnfetma är ett allt större folkhälsoproblem innebär det inte att det enorma folkhälsoproblemet unga tjejer som mår dåligt har minskat. Tvärtom. Det är bara media som har tröttnat på att skriva allt för mycket om det, Fittstim-kvinnorna pratar hellre Pilates än vad som händer med de unga tjejerna, genusvetarna och de insatta feministiska debattörerna pratar hellre abstrakta diskurser och queera läckage än reella samhällsproblem och i kulturen anser man att allt sånt redan är "gjort".

Och jag bara längtar efter att vi ska börja ta problemen på allvar igen. Att "unga självdestruktiva tjejer" dessutom ska få bli något mer än ett tacksamt mediaämne för kvällstidningarnas kvinnosidor att rapportera om eller en kollektiv, enhetlig grupp som man kan använda som slagträ i politiska debatter. Jag vill höra en ordentlig, saklig diskussion och jag vill att de unga tjejernas röster ska börja höras. Bara för att man är självdestruktiv är man inte svag. Jag är övertygad om att deras röster är starka nog, bara någon har tid och förmåga att lyssna på dem.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta "vara jobbiga" och "gnälla".

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.