Skittråkig och jävligt känslig

Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.