15 oktober 2009

Skittråkig och jävligt känslig


Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

15 kommentarer:

Josephine sa...

wow... många tankar...

t.ex. varför försöker alltid så många att leva någon annans liv en sitt eget?

Känner igen det där med att andra stör sig på saker som jag aldrig kan ändra på och inte heller vill ändra - så var ligger i slutändan problemet? i DeraS föreställningsvärld - som de påtvingar mig och det är upp till mig själv att försvara mina gränser... men jag är för mesig, för rädd för att bli utstött...

*ler*

Mariah sa...

GAH! Jag är old people, som Linda Skugge skulle sagt. För både ditt och Isabelles inlägg får mig att känna mig som hundra, minst. Isabelles för att, tja, jag får erkänna att jag tänkte typ kom igen, massor av studenter lever som grisar utan att vara genier för det. Om killar är sämre på hygien och ordning är det för att de kommer undan med det. Det har fan inget med genialitet att göra. Bergman såg till att ha kvinnor som höll minutiöst ordning omkring honom för att hålla demonerna i schack. Hade han inte haft dem (fruarna, älskarinnorna, hushållerskorna) tror jag faktiskt att han hade tvingats att lära sig det själv eller gått under.

Och så ditt: tråkig för att man inte vill festa till tre och sedan gå upp och jobba? Tråkig för att man inte vill planka? Tråkig för att man måste äta på regelbundna tider? För att man inte vill däcka på efterfest?

I used to live that life, jag har ett vagt minne av det. Jag var alltid pank och mådde för det mesta inte så bra.

Jag tycker inte det låter som tråkig. Jag tycker att det låter som skillnaden mellan arton och, typ, tjugofem (jag var nog i o f s ca 25 när det var som värst).

Du arbetar ju, massor såvitt jag förstår. De flesta som jobbar mycket behöver ta hand om sig själva lite (äta på regelbundna tider, sova på regelbundna tider, inte supa för mycket).

Usch, jag ÄR verkligen old people, jag låter som en supermoralist, men jag har följt den här diskussionen hela dagen nu och jag fattar inte grejen:

a) Julia skrev klokt "Man behöver inte vara ett geni bara för att man är disträ, och man behöver inte vara disträ bara för att man är ett geni." Tankspriddhet och genialitet har ingenting med varandra att göra. Likaså har inte heller ordning och reda något med genialitet att göra. Man kan vara på båda sätten och ändå vara dum i huvudet.

b) Det är kanske så att man är roligare om man festar och gör crazy saker. Men man brukar ofta söka sig till människor som matchar en på ett eller annat sätt (alternativt som utmanar en på ett eller annat sätt) så det löser sig oftast. Dessutom

c) man kan faktiskt vara både en partypersonlighet och ett analsadistiskt ordningsfreak på en och samma gång -- det är kanske lite schizofrent, men jag känner en och annan som är superordentlig men ändå dansar på borden, festar till fyra, liftar till Medelhavet osv. Jag tycker att hela diskussionen är så inriktad på "antingen-eller".

Förlåt längden.

Lina Neidestam sa...

Hela det här underbart bra inlägget var en checklista över mig och vad jag måste ha koll på för att kunna jobba.
Dom som skriver och gestaltar är inte dom crazy konstnärstyperna som står i mitten av rummet och dansar nakna, dom som faktiskt får något gjort är tråkarslena som sitter i hörnet och tittar på och sen går hem och lägger sig i tid. Tror jag.

Hemskt bra skrivet.

// Kontrollfreak Neidestam

radiokaka sa...

Jag instämmer verkligen. Lite planerad spontanitet kan man kanske kosta på sig, men jag är helt klart roligare för mig själv att leva med om jag äter mina sex mål mat per dag och följer mitt eget retard-schema och vad andra tycker får vara deras problem. Dom behöver ju inte vara jag. Sensibel låter så himla mycke bättre än störd som jag brukar använda. Ska genast byta uttryck. Och alla flummiga genier som är så där konstgjort frigjorda kan ju prova en dag i en sensibels persons kropp och sen skatta sig lycklig för att dom faktiskt har nåt normalt att dölja. Djuphet eller ångest är inga accessoarer.

Kaia sa...

Själv vandrar jag någonstans mittemellan de två. Om jag städar som en tok och organiserar allt jag får tag på är chanserna nog att jag mår riktigt dåligt, för då är det skönt att kunna kontrollera något. Fast om det blir FÖR stökigt pallar jag inte heller, och det frustrerar nog många som känner mig att "för stökigt" är ett begrepp som skiftar beroende på hur jag mår.

Men jo, jag känner mig också skittråkig när jag läser de där inläggen, för jag skulle aldrig orka vara kompis med nån som glömmer och spiller och aldrig har koll på nåt. Vilket är ganska intressant, eftersom JAG också är sån. Ibland.

Det jag hatar mest av allt är när folk tror att jag stickar konstant för att jag är "flitig" eller "duktig" (vanligaste orden), när det egentligen är för att jag ska ha något ordnat att koncentrera mig på när mitt sällskap pratar och skrattar och inte sitter still.

True story.

Heja retardschemat, förresten. Jag klarar själv inte att ha schema mer än nån veckan åt gången, och tycker att ett 9-till-5-jobb låter ganska skönt just nu...

malin sa...

älskar sjuveckorsschemat. rakt av. tränar mig just nu i att bara använda kalendern i mobilen, och bara skriva upp det jag måste. har ingen papperskalender för första gången på jag vet inte hur länge. har en känsla av att ingenting betyder något när det inte skrivs ner. att se ditt sjuveckorsschema får mig att reagera på ungefär samma sätt som vore det en efterrättsbuffé.

AnnaH sa...

Jätteintressant inlägg. Jag reagerar inte så mycket på tråkig vs spännande-diskussionen, utan imponeras snarare av den självinsikt du visar när du skriver om ditt ansvarstagande. Fan vad fint det är att komma till den punkten, att jag ringer till CSN åt dig för att JAG ska kunna slappna av, jag fattar den grejen precis. Det klarnade lite för mig också nu.

Sen är det klart att det är en könsrollsgrej, min kille skulle aldrig behöva bli orolig för mig, eftersom jag ringer CSN själv. Men om jag inte skulle göra det skulle han nog bli jävligt rädd...

Och, för att kommentera Mariahs kommentar - jag tror inte att det är riktigt så enkelt som skillnaden mellan ungdom och vuxen. Man kan jobba och lägga sig tidigt men ändå ha noll koll på sitt liv, liksom.

Jaja, en sista grej jag tänker på: för mig krävs det ordning för att jag ska kunna spåra ur och vara spontan ibland. Jag måste ha koll på ramarna jag har satt upp åt mig själv för att kunna gå utanför dom. Som i somras när jag hade ett jättespäckat schema men helt plötsligt fick ett möte inställt - och drog på snabbsemester. Det var helt fantastiskt!

jojo sa...

jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver, fastän liksom tvärtom. i min världsuppdelning är en förutsättning för mitt kreativa tänkande att det sker strukturerat, eller i alla fall att det samlas i nån form av analysschema at the end of the day (om än mentalt). det jag gör utanför - dvs resten av livet - är däremot helt i kaos. alla räkningar ligger huller om buller, disken görs på nåder och ölandet mitt i veckan sker ibland i alltför spontana former. jag ser det precis som du också som en förutsättning för mitt leverne; att jag tillåts vara förvirrad och disträ som privatperson, för att kunna vara stringent och lyhörd i arbetet eller skolan. och precis som du hajar jag att det finns många begränsningar med det här, gärna ett urtråkigt och överkänsligt geni, samtidigt som jag är förvirrad och galen, typ.

tack för fin läsning!

Christina sa...

skall hädanefter börja fråga mig din pappas fråga varje gång jag är konfys (eh, ofta dårå). kanoners!

eva sa...

Hej
Känner igen mig extremt mycket i din känslighet. Kan inte heller hålla isär andras måenden från mitt eget och det pajar mycket. Hade ett bråk med min raing om det här bara en timme innan jag läste ditt inlägg.
Vet inte hur man gör när man inte tar på sig andras känslor, även om jag i grund och botten logiskt tycker att alla har ansvar för sina egna känslor. Har bara inte klurat ut hur man hanterar det.

Superblogg!

Ivar sa...

Vilket schema! Själv har jag att göra-listor och rankar prioriteringarna. Är otroligt duktig och organiserad periodvis, och rätt slarvig andra perioder. Tycker personligen att kreativiteten och drivet funkar bäst när jag kan fokusera. Ibland måste jag städa lägenheten, tvätta och diska, samt sanera att-göralistan innan. Ibland kan jag skita i allt sånt. Bor man tillsammans med någon får man skärpa sig lite mer. Men i mitt förra förhållande curlade vi varandra periodvis. Vi slog ut jämställdheten på lite längre tid så att säga. Funkade skitbra. Även om det är trist att sköta ett hushåll medan den andra är überstudenten.

Risken med att göra saker åt andra, iaf de allra nödvändigaste, är ju att man på en gång tar på sig för mycket, och även förvägrar den andre att utvecklas. Även om det självklart är i största välmening. Å andra sidan behöver vissa människor mer hjälp med vissa saker. De som oftare faller ned i svarta hål av nedstämdhet eller dylikt kanske inte är samma personer som är slarviga. Kanske kan man komplettera varandra. Oj vilket himla fint hippie-inlägg det blev.

Synd att missa din föreläsning!

Björn Owen Johansson sa...

Du skriver så insiktsfullt och bra att jag får hicka. Bästa Elin!

Anonym sa...

Jätte jätte bra som vanligt!

Jag har ett likadant schema på min vägg, fast fyra veckor jobbar jag med.
Jag har legat vaken hela nätter för att jag inte kunnat sluta tänka på min formuleringar i huvudet för en artikel eller en uppsatts.

Känner igen det så mycket.

Huskorset sa...

Att ta ansvar för sig själv och sina relationer tycker jag inte på något sätt är tråkigt, det är tvärtom det mest fascinerande som finns. Både för egen del och hos andra. Det är det som kostar mest: Det kräver arbete och engagemang att ta in andra i sitt liv, förändras av detta, påverkas, såras, älska, växa, bli smartare, klokare. Man riskerar något på allvar.
"Förvirrade och galna genier" riskerar inte ett dugg. De tycker jag tvärtom är de riktigt tråkiga - det är ofta de som slänger ur sig "tråkig" som skällsord åt någon annan.
Jeez. Bränna sitt ljus i båda ändar är bara såå osexigt, Hur kan dessa personer förvänta sig att någon ska bry sig när de själva inte satsar något?
Försvinn ur min åsyn, jag orkar inte med er. Grow the fuck up.

klara sa...

OMG vad jag känner igen mig i frågan om känsligheten. Precis så, jag orkar inte heller se folk må dåligt för att jag själv mår dåligt av det. Compassion overload typ :O