31 januari 2008

Neil Strauss och krukväxterna

– Shit Erik, vilka fina krukväxter du har! Jag fattar inte, jag har också såna här växter men dom har inte växt nånting på flera år medan alla andras har växt sig höga.
– Men ger du dem någon kärlek då Elin? För du vet att man måste ge dem kärlek för att de ska växa va?
– Alltså nja. Jag brukar totalignorera dem i några veckor och sen helt plötsligt, precis när de håller på att dö ut och ge upp då överöser jag dem med vatten och kärlek. Och sen skiter jag i dem igen i några veckor.
– Mm…det där är ju en metod som kan funka på människor men jag tror inte det funkar så bra om man vill ha välmående krukväxter.
- Men jag brukar köra samma taktik med disken ju. Först ignorerar jag den i en vecka och sen bara tokdiskar jag allt med alldeles för mycket diskmedel på en gång. Och ibland kör jag en teaser och häller upp diskvatten med diskmedel i och sen preciiiis när jag ska till och börja diska så bara skiter jag i det och låter disken ligga där i kallnande vatten en vecka till istället, haha.
- Alltså jag vet inte Elin…det här med att köra något slags manipulativt game:ande på sitt hushållsarbete känns lite overkill. Du har inte funderat på att bara diska, vattna blommor och istället köra Neil Strauss-grejen lite bättre i dina relationer istället.
- Alltså jo. Man kan ju tycka att det vore lite mer fruktbart ja.

28 januari 2008

Bara ett sätt att vara ung (I got my reasons - just to get by)

Förmiddagen efter invigningsfesten sitter jag på Draken, ser Gaels debutfilm, funderar över om det är bättre att springa ut och stoppa fingrarna i halsen och missa det sista av filmen eller helt enkelt riskera att kräkas över personen framför mig.
Sedan promenerar jag hem, får igen nycklar som min nya granne Erik lånat av mig, lägger mig i sängen och bakfyllesover bort resterna av dagen. Vaknar vid åtta, V. ringer och undrar öl på Andra lång och jag svarar ja, bara sova bort det sista av bakfyllan.
Stiger upp och är snurrig, illamående, dödstrött och en timme senare på väg in till stan. Möter upp med vänner på Kellys, Sofia och jag fyller i luckor från föregående kväll.
- Minns du när vi dansade till Rammstein med bröderna Fares?
- Haha ja men guuud.
- Och när vi slog vad vem som var kortast. Jag eller Leif Pagrotsky.
- Och jag vann för jag sa att han var kortare än dig Sofia!
- Precis! Och haha, fan att man stod och halsade tequila klockan tre på natten.
- Ja just det, det förklarar ett och annat.
Och jag skakar på huvudet och jag säger två öl högst för CSN krånglar och jag är pankast i världen och herregud, jag hann ju inte ens få tequilan ur blodet innan jag hamnade här med en öl i handen och de säger, hey vi bjuder och Göteborg vaknar långsamt och jag är full igen tre på natten på väg hem till honom med skägg och sjal som säger sig gilla Immortal technique och jag fylleligger till hiphopbeats i en säng i ett kollektiv flera hållplatser innan min och sedan ligger jag vaken resten av natten och funderar på att göra en reversed förra lördagen och gå.
Det gör jag inte, men jag vaknar med spritsmak i munnen och svart grus i ögonvråna och kärlekslekande armar om min kropp som jag inte riktigt orkar med i nyktert tillstånd. Jag kysser och ler, drar på mig min kjol och går ut i en förmiddag som är solsken och vårkänsla över Majorna.
Den där särskilda avsmaken man känner inför hela sin uppenbarelse när man mitt bland barnfamiljer och pensionärer går med knullrufs, smink över kinderna, spritsmak i munnen, liggtrosor och kort kjol och tar på sig hela världens synder i deras blickar.
Hem till frugan som tar med mig på promenad och sedan bjuder på pannkakor och Hanna kommer över och Erik hänger på och det blir biljard och Beat street och lyriska skratt över Africa Baambata och bakfylleanalyser av typen;
- Men alltså varför är det en vit kille med?
- Jag vet, det drar faktiskt ner betyget lite.
(Sådär som jag sa till frugan där på juldagen; i vår vill jag vakna upp på söndagarna i kärlekslösa armar och sedan gå hem till dem jag älskar på riktigt, som redan känner mig och alla mina dåliga sidor och svagheter och som jag inte behöver spela inför. Det är också ett sätt att idka kärlek på, men det skrivs aldrig några kärlekssånger om en sådan slags kärlek).

Jag skäller lite på mig själv söndag kväll, samtidigt ler jag mot mig och omfamnar all min destruktivitet under helgen. För idag är det måndag då jag försöker reda ut CSN-krångel, städar, diskar, tränar, analyserar avhandling och börjar bearbeta råmanus.
Idag är jag och strukturen och präktigheten igen. Panso, jag tror man kan hitta en gyllene medelväg. Jag tror att jag kan tillåta mig att vara både hon som kallas svampen när hon dricker pga sitt höga intag, hon som alltid är kvar till sist på ställen och aldrig sover på helgnätterna, hon som feströker och ligger runt. Jag vet ändå vart jag är på väg och har en riktlinje i vilket fall. Helgerna är bara något utslag av rastlöshet eller bara ett sätt att vara ung.

26 januari 2008

They say the cool is all over me

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten av Göteborgs filmfestival. För när jag står där ter sig Gael Garcia Bernal, min husgud och eviga runkobjekt, förvisso vacker och alldeles sådär härligt sexig och filmstjärneaktig. Naturligtvis, han är fantastisk. Men trots de få centimeter som skiljer oss åt senare under kvällen får jag aldrig upp den där riktiga vurmen, kärleken, trånandet. Jag vet inte. Kanske är jag bara obstinat. Kanske blev det bara för mycket.
- Han står mig upp i halsen, som Maja sa på förfesten vilket ledde till en hel del höhöande hos mig och min Gael-älskande vän. I wish, liksom.
Fast nä, egentligen inte alls. Jag har svårt för korta män. Och slutade inte T-shirt över långärmad tröja vara mode typ någon gång där på 90-talet? Nä, jag vet inte jag. En vurm är en vurm är överdrivet trånande efter något som gör sig bättre på film än IRL. Fortfarande; jag älskar honom på film. Karaktärerna, alla filmerna, hans gestaltning. Men bättre så än några få centimeter intill mig och bara....mänsklig. Vissa människor ska inte vara mänskliga i ens värld. Och samtidigt är det just behandlandet av dem som något mer än så som gör en sådär upp i halsen-trött.

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Jag antar att det var ett naturligt steg att ta i mitt flirtande och mitt totala egoflow. Hur jag säger;
- Nä nu går jag bort till Adam Tensta i baren.
Och stegar iväg och skiter liksom fullständigt i att han redan står där med en limmande brud bredvid sig. Eller att jag pipit jag döööör som en jävla fjortonåring längst fram på konserten när han mötte mina ögon och tog min hand.
- Jag vet att jag kommit upp i en osund nivå på mina raggningsobjekt men Adam Tensta är faktiskt den enda jag kan tänka mig här ikväll, sa jag till H. som skrattade chockat och sa okej med den där pedagogiska herregud-Elin-men-okej-då-tonen.
Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Men jag är mycket, mycket nöjd.

23 januari 2008

Fortsättningen följer här:

Alltså herregud. Hade jag vetat att det skulle bli en sån jäkla diskussion kring den här snubben och mitt lördagsligg hade jag ju lätt skrivit mer om one-night-stands tidigare.
Eller nej. Men okej.

Jag har fått helt briljanta kommentarer som fått mig att tänka till. Jag har också fått mail, kommentarer och telefonsamtal som fått mig att undra hur jag kunde uttrycka mig så otydligt eftersom jag verkar ha missuppfattats helt. Dessutom har jag lämnat ut en vän, en människa som aldrig bett om eller godkänt att jag lämnade ut henne och dessutom tog med henne i någon slags diskursiv, allmän diskussion kring hora/madonna-ideal. Det var jävligt fel av mig. Det var aldrig meningen att anlägga något slags jämförande perspektiv mellan henne och mig, definitivt inte och mellan oss är det ingen skillnad och enda skillnaden den kvällen var att en av oss gick tidigare från klubben, den andra fick med oss den där snubben hem.

För det andra var det aldrig min mening att lämna ut honom. Att göra honom till idioten som drar direkt efter sexet. Jag är inte intresserad av att svartmåla honom. Jag är inte – som någon påpekade - intresserad av att infria Per Ströms åsikter om att feminister alltid gör kvinnor till offer. Jag var inget offer. Jag är inget offer. Mitt syfte var inte att diskutera sexetikett, för min etikett är ju faktiskt bara min och god knows att jag har vaknat upp mornar och försökt tänka ut hur jag ska kunna smita därifrån utan att killen hinner vakna och det är knappast särskilt mycket finare än att ärligt säga hejdå, jag ringer taxi nu. Jag är inte intresserad av att göra mig till någon brud som böhölar över nån snubbe som varken jag eller min kompis var intresserad av någon uppföljning med. För det är jag inte.

Han och jag låg med varandra på exakt lika villkor. Vi visste båda att vi inte var varandras förstahandsval den kvällen för vi hade båda sett varandra ragga på andra, människor som sedan drog. Vi gjorde precis vad vi kände för ihop. Ingen av oss ville ha någon uppföljning eller ens byta nummer. Ändå fick han mig att känna mig horig när han drog direkt efteråt.
Den känslan, var kom den ifrån?
Kanske behövde jag några timmars skedliggande och kärlekslek för att legitimera att jag engångsporrknullat. Hade vi skedlegat eller låtsats att vi gillade varandra efteråt hade det på något sätt varit okej att jag knullade utan kärlek, utan känslor och på sättet som jag gjorde det. Då hade jag fortfarande varit en fin flicka någonstans. Kanske handlade det om att när han på en gång drog tydliggjorde han vad som hänt, vad jag var: Bara ett ligg. Precis som han bara var ett ligg för mig. Och någonstans inuti min moderna, fria, kvinnliga slampsexualitet mådde jag dåligt över det.
Jag bryr mig föga om vad han tyckte om vare sig mig eller min kompis. Jag skiter fullständigt i om folk anser att jag är en hora, pryd, frigid eller för lössläppt precis som jag skiter i om folk tycker att jag är jobbig, dum i huvudet eller ful. Det handlar om känslan man har inuti, sättet man ser på sig själv, sättet man låter sig speglas i andras blickar. Den identitetsposition som man intar i någon annans ögon. När han gick direkt efteråt hände någonting inom mig. Subjektet slampa blev hora. Det var mina trassliga känslor kring vem jag är och vem jag försöker vara, naturligtvis tätt sammanknuten med den där ståltråden av normer och uppfostran som värker i min ryggrad, det var de som blottades när jag på en halv sekund gick från frigjord till smutsig.
Kanske handlade hans hemgång helt enkelt om att det inte fanns någon kärlekslek som legitimerade sexet och att jag därmed bär runt på en jävla massa hora/madonna inuti mig som jag inte riktigt lärt mig att deala med än.

21 januari 2008

Den hårfina gränsen mellan den moderna slampan och den utnyttjade horan

Alldeles snart ska jag sluta skriva så förbannat mycket om sex. Men det var en känsla som var smygande under söndagens första timmar, växte under söndagskvällen och skrevs om i ett mail som jag fick svar på nyss. En känsla som måste bloggas om, fast jag kanske bryter mot någon integritetsgräns. Det har ju hänt förr.

I min skalle är slampa inget fult ord. Jag älskar slampighet. Jag älskar när jag och mina singelvänner benämner våra utekvällar som sprit&slampkvällar. När min kompis väser åt mig att vara lite mer slampig skrattar jag till svar. Vi kallar varandra och oss själva för slampa ibland och vi gör det med stolthet och glädje. I min definition är slampa en tjej som tar ansvar för sin sexualitet och tar vad hon vill ha, på samma villkor som en man. Jag vill vara slampan i det fallet.
Jag har inga problem med att vara den där snuskiga bruden. Tvärtom. Jag gillar ju henne, hon den där som alltid får folk att gapa av chock när vi leker aldrig-leken eller pratar högljutt om dildos och onani. När LSM:s blogginlägg med Kanye West-citatrubriken leder till en kommentar-diskussion om rollspelslekar i sängen är jag en hårsmån från att kommentera något bittert och sarkastiskt om att herregud, möjligheterna till dirty avancerat sex är väl enda anledningen till att man har ett förhållande. Jag lät bli, mest p.g.a. det känsliga i att det var just hennes blogginlägg jag kommenterade.

Jag ligger inte runt särskilt mycket. Mest för att jag oftast blir blasé och uttråkad av människor i största allmänhet och ragg i synnerhet och tycker det är trevligare att kunna fyllesurfa och äta tio mackor än att ligga. Eller för att det oftare slutar i bytta nummer än random play för min del.

Men okej. Jag ligger ju ändå runt. När jag vill, för att jag vill. Precis som jag inte har några problem att ta vad jag vill ha i sängen. Jag gör det på mina villkor. Alltid. Och jag vet att vänner säger till mig att man måste dra gränser vid one night stands, men gränserna är ändå alltid mina. Det handlar aldrig om att jag ställer upp. Det handlar alltid om att jag bara tar vad jag vill ha. Som den sexuellt frisläppa, moderna kvinnan definierar jag min sexualitet på mina villkor, gör vad jag vill.

Den där lördagnatten var ett sådant exempel. Jag tog exakt vad jag ville ha. Vi var båda med på det, lika mycket. Sedan, direkt efteråt, reser han sig upp. Jag ber honom stänga av musiken, självklart förvissad om att vi ska sova ihop. Det är ju så man gör. Skedar och leker par och dan därpå säger man tack och hej och är lite bakfullt generade.
Han ringer efter en taxi. Tar på sig sina jeans. Stående framför min fortfarande nakna kropp drar han upp gylften på jeansen. Säger att jag var ett bra ligg. Tar på sig tröjan, ger mig en snabb kyss. Sedan går han.

Där ligger jag kvar, naken och chockad. Det är en känsla som kommer över mig just där och då. En känsla som jag försöker ignorera genom att skrattande säga att det ju var jävligt gött att han stack för det innebar att jag både fick knull och fylleätandet framför datorn och gud, vad skönt att slippa skeda och få hela sängen för sig själv. Han var ett bra ligg, det var nice men herregud, jag vill ju inte heller någonting mer.
Jag är bara den sexuellt frisläppta, moderna kvinnan som fick vad jag ville ha och lät snubben dra när det var klart.

Jag kan säga det som om jag menar det, men det var inte känslan som jag hade efteråt. Känslan var att för första gången i mitt liv känna mig horig. Inte värd mer. Utnyttjad kanske. Fastän jag gjort precis vad jag velat och fått vad jag ville ha var jag likt förbannat bruden som tillfredsställde hans porrfantasier för att sedan bli lämnad kvar när han var klar. Tjejen som leker porrfantasi är inte tjejen man skedar med.
Just där och då var jag varken frisläppt modern eller härligt slampig. Jag kände mig bara smutsigt horig och undrade varför jag inte var värd ens några timmars sömnskedande ihop.

Jag vill vara tjejen man beundrar och respekterar. Diskuterar med, blir satt på plats av i politiska diskussioner, imponeras av och får intellektuellt utbyte av. Jag vill vara tjejen man byter nummer med, vars vackra ögon man beundrar och vars humor man skrattar åt. Jag vill vara tjejen som är sexuellt frisläppt och som man dirtyligger med eller kk:ar med.
Jag vill vara allting på en och samma gång. Jag vill kunna vara smart, slampig, söt och beundransvärd på en och samma gång. Jag vill kunna ligga runt, prata strunt, vara viktig, smart och fuckable på en och samma gång utan att någonsin förlora en tum i integritet och respekt.
I lördags kände jag återigen, mer än någonsin, vilken omöjlig jävla ekvation det är.

19 januari 2008

Oh what a feeling, I´m feeling life

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

15 januari 2008

The power of the P.U.S.S.Y.

En gång när jag var sjutton sa jag till en uppenbart straight tjej att hon var vacker. Hon gick året över mig på samma gymnasieskola, hade rött, långt självlockigt hår, stora blå ögon och var alltid perfekt sminkad. Och jo, naturligtvis hade hon fantastiska bröst också. Jag brukade spana efter henne i korridorerna, sukta efter henne i matsalen, smygstirra på henne genom lektionssalsfönster och trånglo på hennes bild i skolkatalogen. Men det var klart att jag visste att hon var straight. Det var ju uppenbart.
Ändå kunde jag inte låta bli. Om inte annat för att hon skulle få en fin komplimang. Och kanske för att jag någonstans långt därinne under erkännandets mekanismer hade ett litet nanohopp om att hon inte var sådär straight som hon verkade. Men mest bara för grejens skull. Att ge det en chans, att ge en vacker men straight tjej en komplimang liksom.
På skolans intranät skickade jag ett privat mail till henne.
Hej. Jag ville bara säga att jag tycker att du är vacker.
Precis så skrev jag. Varken mer eller mindre. Sedan dröjde det. Många dagar. Jag glömde bort det där mailet. Kanske låtsades jag som att jag aldrig varit så korkad att jag ens skickat det. Men så, någon månad senare, fick jag svar.
Vem fan är du din äckliga jävla flata?! Dra åt helvete! Löd svaret.
Sedan flirtade jag aldrig med en uppenbart straight tjej igen.

Jag tänker ofta på hur jävla illa det är att jag som icke-straight tjej begåvats med en så dåligt funtad gaydar att jag går igång på typiskt straighta tjejer. Att jag verkligen inte tänder på de typiska lesbiska attributen det minsta. Jag tror att jag hade haft ett betydligt roligare och mer vitalt kärleksliv på den lesbiska sidan av mig själv om jag känt någon form av dragning till kängor, anarkafeminism, peircings och Ani Difranco-skivor. Det händer väl någon gång att jag gillar en brud med de attributen, men det är ju inte det jag rent typiskt går igång på. Istället är jag, som bekant, galet svag för söta dofter, långt självfall och rödmålade läppar. Alltså jo jag vet att jag dels kör fördomsgrejen rakt av här men som jag brukar försvara mina generaliseringar kring gayvärlden och feminism med; jag tillhör ju kulturen själv och har därmed belägg för mina fördomar. Och jo jag vet också att jag ju begåvats med en bunt sjukt heta brudar av exakt min smak de senaste åren. Men likväl, att gå ut och ragga på flatklubb i den här staden är fanimej inte det lättaste för mig. Flatorna gillar inte mig alls, jag ser ju straight ut. Och jag tänder inte på deras stereotyp.

Och nu sitter jag här och tänker på det där om att fitta är det nya kuk och inser att jag brudcravar. Just nu, alltså shit vad jag brudcravar. Det kan tänkas att det har någonting med Nefbesöket på Beat i helgen att göra. Att stå på dansgolvet där är att inombords skrika tack gode gud för att du gjorde mig till halvlebba åtminstone. Ungefär där när killen med det desperata leendet simmar in i synen, trots att man redan vänt honom ryggen minst fem gånger. Eller när man blir fasthållen och tvångsjuckad bakifrån. Eller när en hel bunt killar ställer sig i dansring runt en som ett gäng överkåta hyenor. Jag försöker inte könsstereotypisera här och säger inte att tjejer alltid beter sig bättre eller att det inte kan gå till så på flatklubb. Men just där och då började jag längta efter och leka med tanken på att någon gång få flirta med en tjej på ett dansgolv. Eller ha det där ölsmakande hånglet med en flicka. Eller vakna upp bakfull till sötdoftande lakan och nakna bröst.

Fitta är det nya kuk. I helgen vill jag ha mjukaste läpparna mot mina och trassligt hår att förirra mina händer i. Nyckelben och blodvarm nacke att kyssa och dra in sötdoft i näsborrarna och viska i fina små öron. Vill smeka över kurvad svank och bröstrundningar. Kyssa fjunmage och upp på insidan av blekmjuka lår. Cencur där. Någon mutta får det vara.
Fast det är det ju inte. Jag kan flicklängta ihjäl mig hela helgen. Den kommer ändå sluta i två scenarion. I det första blir det väl en stunds fyllekuken-i-fyllefittan och sedan jag som ligger vaken och tänker på den där Rocky-stripen om att ”engångsligg har man för att ha något att prata med sina kompisar om när man fikar”. Alternativt åker jag hem, fyllefacebookar, smsar Amsterdam och julflingen innan jag gråtrunkar mig själv till sömns.

Jag tänder inte på flatstereotypen. Och jag vågar knappt flirta med inte uppenbara flator. Allt jag har är flicklängtan och mitt envetna inombordsväsande om att det ju faktiskt inte kan finnas några straighta tjejer, bara tjejer som inte legat med mig än. Men i helvete heller att jag skulle våga testa den tesen i praktiken.

8 januari 2008

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

En queerfeministisk guide till Eddie Murphy

Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:

1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.

2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.

3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.

För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.

7 januari 2008

Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

5 januari 2008

Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.

Vi har vänt sida

Där stod vi på nyårsnatten och Stena Line-färjans tutande utanför lägenheten fick sätta tolvslaget för oss, sådär som alla har sin egen nedräkning och man aldrig riktigt vet. Genom smutsiga vardagsrumsfönster såg vi ut på champagnefirande, frusna vänner och över Hisingen tecknades återigen en tavla av en himmel i pastellfärgade fyrverkerikräkningar.
Den där sentimentala känslan som slår till.
- Är det inte otroligt?, sa jag, vartenda år så står vi här. Det betyder ingenting, tid är bara någonting som vi hittat på och ändå står vi här och skålar och älskar och fyrar av fyrverkerier. Alla pratar vi om det kommande året som det bästa någonsin, alla kastar vi det gamla och ger löften och förhoppningar inför det nya. Att vi aldrig ger upp. Att vi alltid firar såhär.
Om någon hörde mig vet jag inte, mina vänner var upptagna med att skrika att vi bröt mot konventioner, ta foton på varandra och dricka vin.
Någon timme senare delade jag en cigarett under köksfläkten och återupprepade vad jag sagt. Han bara såg oförstående på mig.
Några timmar senare sa jag samma sak i telefonen.
- Det är ju så människan fungerar, sa han på andra sidan luren, vi ger aldrig upp hoppet. Vi slutar aldrig tro på förändring och förnyelse.

Det är den här första veckan på året då ingen är sugen på öl och en av mina vänner säger på fullaste allvar att hon har tröstköpt ekologiska grönsaker. Ja, ni läste rätt. Inte en flaska vin, inte ett halvt kilo lösgodis. Utan ekologiska grönsaker.
Jag skrattar åt henne tills jag inser att sedan jag kom tillbaka till Göteborg har jag ägnat min tid åt att städa, tvätta och diska utan att gruva mig och skjuta på det tills diskberget börjar lukta och jag är nere på stringtrosenivå i troslådan (det är inte ens andrasorteringen, det är skämskudde-tredjesorteringen från ett förflutet som osäker brud som bara ville vara sexig).
Jag har gjort storkok linssoppa och frusit in. Skrivit viktiga mail och ringt viktiga samtal utan att skjuta på dem. Jag har druckit min egen färskpressade apelsinjuice varje förmiddag till frukost. Känt att det väl ändå är helt okej att lämna slackerlivet med min egen dygnsrytm och underbart skrivande som enda aktivitet, den tillvaro som varit min i över två månader nu, för att kliva upp sex och jobba heltid ett par veckor.
Och det har gått två veckor sedan jag slutade snusa och jag har fortfarande inte haft ett enda återfall eller ens lust till ett återfall. Trots den kritiska dagen då jag på en och samma dag genomlevde systembolaget strax innan stängning på nyårsafton, Nordstan, en timmes kö på Hemköp och träffa gamla spöken, då jag var nära att köpa den där snusdosan, har jag stått ut. Nikotintuggummikonsumtionen har gått ner. Jag kommer att fixa detta. Jag är inte längre en snusande tjej. Jag är någon annan.

Jag går runt med eufori och pepp och omstartsnerver under huden. Klipper av hälften av mitt hår, köper nya klänningar och har en Jenny-upplevelse i underklädesbutiken (jag har tuttar! haha!). Tror och hoppas så mycket. Allt det som hänt är nu förflutet. Jag har lämnat det dåliga i det där förflutna året där de hör hemma. 2008 är ett tomt blad att fylla.

Mina vänner i gänget har bestämt att detta år ska ägnas åt mer natur och kultur än tidigare. Det är tänkt att det är alkoholkonsumtionen som ska stryka på foten och allt den där alkoholkonsumtionen vanligtvis genererar i. De rivstartar med skogsutflykt och Bergman-film. Jag ligger hemma och är bakfull och förkyld och orkar inte följa med. Jag är ett obstinatbarn som gör tvärtom, naturligtvis. Fast ändå kanske inte.
Jag blir bara lagom full och jag sitter inte halva kvällen och pendlar mellan att älta relationer och suktspana. Jag dricker några öl och diskuterar männens makt över kroppen och sexualiteten, ekologiska fotspår och miljörätt med Jenny, Erik och Elin. Däremellan hinner jag ge och få sådana där ljuvliga blickar som får det att hugga till i fittan. Strax innan stängning värmer jag händer och rabblar upp mitt telefonnummer och innan natten är slut har jag hunnit boka en dejt och en tågbiljett till en annan stad, utan att för att en sekund tumma med vännerna och diskussionerna som det centrala under kvällen, i tillvaron.

Det är som att det är den sortens år då jag får ta för mig av allt jag tvekande, generat sagt nää inte kan väl jag, nejmen guu, nämen vågar jag? till förut. Jag får slå mig själv på bröstet och ge mig själv credd. Jag får lägga ögonen på vem jag vill och bestämma mig för att han/henne ska jag ha. Jag får säga tack men nej tack till relationer som tar mer än de ger. Jag får skicka texter till förlag och ta på mig roliga jobb och armbåga mig fram och anse mig själv vara kompetent till allt jag vill göra. Jag får göra precis vad jag vill.
I år tänker jag inte duktigt och snällt ge mig själv den där lilla mesklappen på axeln när jag gjort något tillräckligt bra. I år tänker jag varje dag grabbdunka mig själv hårt i ryggen och säga fuck tjejen, du är värd allt bra i livet. Du kan och du vill och du fixar det.

2008. Vi har vänt sida nu till ett nytt, tomt blad. Vad tänker ni göra med det?

4 januari 2008

Hej mina små pysslingar!

Jag har alltid trott att jag skulle bli den där bra exflickvännen. Jag har alltid så gärna velat vara henne. Jag har alltid sett mig som henne. Jag har föreställt mig att jag skulle bli det där exet som dyker upp på mina f.d. pojkvänners och flickvänners bröllop med ett uppriktigt leende för att sedan hålla ett långt och kärleksfullt tal om hur glad jag är att de har hittat rätt tillslut. Sedan skulle jag stå med fina, kärleksfulla ögon och se på när exet dansade med sin brud/man och vara helt igenom glad för deras skull.

Jag har försökt vara den där bra exflickvännen. Men jag har aldrig mått särskilt bra av det.

Poängen är att alla min expersoner är såna jävla bra expersoner. De säger fina saker till mig, hejar på mig, är stolta över mig och beundrar mig. De vill vara mina vänner, oavsett vem som gjorde slut och hur infekterat det har varit efteråt och oavsett hur lite eller mycket vi har att säga till varandra. De blir glada för min skull när jag träffar någon ny, de kan med att skratta åt mina one night stand-historier och vilda leverne, de kan uppriktigt säga att jag är fin på en bild tillsammans med någon ny. Mina expersoner är storsinta, fina och unnsamma.

Jag har försökt vara sådan jag med. Men jag vet inte om jag kan. Jag vet inte längre om jag vill. Det spelar ingen roll att jag inte vill ha någon av mina expersoner tillbaka, inte har några amorösa känslor för dem kvar, men tycker om dem på ett vänskapligt plan och vill se dem lyckliga. För det gör jag ju. Men likt förbannat tampas jag med den där insikten om att inte bara jag går vidare utan även de. Och svartsjukan; hur lite amorösa känslor som än finns kvar, tampas jag alltid med den. Där de kan skratta åt mina one night stands eller glädjas åt någon newfound love i mitt liv är jag hon som får slaget i magen och svärtan i blicken. Det handlar inte om att det finns känslor kvar. Det handlar inte om att jag inte vill se dem lyckliga. Men jag har så svårt att tampas med insikten om att de inte var lyckligast med mig (att jag sedan inte var lyckligast med dem är en helt annan sak). Precis som jag har fruktansvärt svårt att acceptera att de inte är och inte heller komma att vara samma människa som jag en gång var kär i medan de, förutom en del subtila pikar, inte verkar ha några problem med att jag har förändrats.

Jag har en vän som brukar tala om exlådan när vi börjar bearbeta gamla pojkvänner, flickvänner och flings. Där skulle man kunna stoppa sina ex också skulle de ligga där och bara vara ens ex liksom. Inte fria individer som också går vidare, förändras, utvecklas och får känslor för andra.

Jag tänker på hur skönt det vore om jag hade haft en magisk kraft som hade kunnat förvandla de människor som jag varit involverat med till pysslingar när det väl tog slut. I den stunden som det stod klart att vi måste bryta vad vi än höll på med skulle jag vifta lite med fingret.
- Men hjälp! Vad hände nu! Jag är liten!, skulle en pytteliten, svag röst höras från golvet och där skulle exet stå och inte vara mer än en tumme hög.
- Jaa, jag vet, skulle jag säga, det blir så när det tar slut på en relation med mig. Man blir en pyssling. Men oroa dig inte, du kan få komma och bo hos mig.
Så skulle jag ta upp mitt ex i handen och ta fram den där skolådan märkt expojkvänner/flickvänner/flings stående under min säng.
- Här ska du få bo!, skulle jag säga och sedan stänga locket till lådan igen.

Någon gång i månaden skulle jag öppna på locket till lådan och titta ner.
- Hej mina små pysslingar, hur har ni det? Har ni utvecklats och gått vidare från det att vi gjorde slut?
- Nej, skulle mina ex säga, hur skulle vi kunna göra det? Det är klart att vi inte har blivit förändrats vare sig till det bättre eller sämre sen det tog slut. Såklart vi inte har utvecklats i en riktning där vi kommer att få svårt att kommunicera med dig och såklart vi fortfarande tycker att du är världens bästa tjej. Vi är ju exakt samma människor som den dagen då det tog slut, vi har ju bara legat i den här lådan sedan dess.
- True dat, skulle jag säga, och jag förmodar att ni då inte heller legat med någon annan, fått känslor för andra eller påstår att ni inte har känslor kvar för mig?
- Nej, skulle mina pysslingar svara, det är klart att vi inte har legat med eller fått känslor för någon annan. Emotionellt är vi kvar på samma punkt som den dagen då det tog slut. Och det är klart att vi fortfarande har känslor kvar för dig. Kan vi inte ligga med varandra igen någon gång?
- Nja, vi får väl se, skulle jag svara, jag har ju lite annat på gång men om ni bönar och ber så.
(För den läsare som här protesterar och säger att man inte kan ha sex med en pyssling rekommenderar jag Pedro Almodóvars film Hable con ella för att råda bot på den okunskapen).
- Jaja, nu ska jag faktiskt gå och skriva ett blogginlägg om mitt senaste ligg istället, skulle jag avsluta.
- Åh näää, skulle hela pysslingkören skrika av svartsjuka och bölande lägga sig på golvet i kartongen, varpå jag stängde locket igen.

Den fina, mogna människan i mig vill såklart att de människor som jag en gång varit involverat med utvecklas och går vidare, precis som jag har gjort. Jag tycker ju mycket om dem och vill dem väl. Det vore ju fett jobbigt om de gick runt och fortsatte vara kära i mig resten av livet. Det är klart att de ska hitta nya människor att bli kära i, byta stilar och åsikter och bli andra människor även om det innebär att vi inte har så mycket att säga till varandra längre. Det är ju så livet fungerar. Man möts, man älskar, man söndras och man går isär och sedan ser man en dag på varandra och det finns glimtar av den man älskade, men man vet att man båda rört sig vidare. Det är ju både sorgligt och vackert, men alldeles livsnödvändigt.
Den mindre mogna människan, men mer emotionella, önskar att jag hade en skokartong under sängen där de bodde.
Och hon som håller tal på sin expersons bröllop blir jag aldrig. Jag är glad att mina föredettingar är av det slaget att de är så mogna och kärleksfulla att de lätt skulle ställa upp om jag bad dem att hålla tal på mitt bröllop. Men mitt tal skulle nog mest handla om hur bitter jag är över att jag saknar magiska krafter att kunna förvandla mitt ex till pyssling med.

Fotnot: Jag ber på förhand om ursäkt till alla som upprörs av faktumet att jag nämner pysslingsex och har en bild från en Astrid Lindgren-bok i ett och samma inlägg. Mitt syfte är naturligtvis verkligen inte sexualisera Astrid Lindgrens barnböcker och mitt inlägg har såklart ingenting med Nils och Bertils strictly puritanska pojkvänskapsrelation att göra. Men bildgooglar man ordet pyssling blir det till att välja mellan Astrid-bilder, barnteaterbilder eller en jävla massa bilder på sångaren i Bodies without organs. Jag ville ha en bild till inlägget, jag valde den bästa tänkbara. Det har ingenting med Astrid Lindgren eller barn att göra överhuvudtaget.

3 januari 2008

Snusk är snusk, om än i gyllne böcker (eller: den estetiskt tilltalande medelklassporren)

Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.

Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.

Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.

Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.

Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.

Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.

Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.

Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.

1 januari 2008

I'm Wario, I'm a gonna win

De första timmarna på året bestämmer hur året kommer att bli. Precis så skrev jag för ett år sedan då jag för första gången vaknat upp med ansiktet i hennes självfall. Vad jag glömde var att det är det första dygnet som räknas, enligt min egen vidskepelse och mitt eviga behov av symboler och tecken. Inte bara de första timmarna.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.

Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.

Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.

Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.

Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.

2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.