Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.