Jag känner så mycket kärlek för den här tjejen

Min exflickvän har rotat i sina nostalgilådor, hittat en gammal Vänner-bok som hon sedan har fotograferat. Det här är fakta om mig anno år 2000. Särskilt noterbart är, som min vän Sofia konstaterade, att jag har ungefär samma intressen nu som för nio år sedan ("för mycket internet"), att jag anger mina två dåvarande Internetnicks med mitt namn, samt vad jag helst vill bli. Författare och krönikör. En av två hittills, darling Elin. Jag jobbar på det.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.


Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

Sälj mig dyrt

Tack och lov för mina fantastiska gästbloggare som håller fanan högt här medan jag snurrar runt och gör tusen saker förutom att blogga. Här skrivs det krönikor och däremellan gästar jag Kvällspasset både igår, idag och en av timmarna imorgon och sedan är det de där hemliga projekten som måste hållas...ja hemliga. Men notera att det bara är pepp, inte gnäll.

Imorgon inträffar det som kan komma att säkra denna drömtillvaro i ett halvår till, med start första september. Ett företagarstipendium som ger mig ekonomiskt grundbidrag och coachning för att utveckla min företagsverksamhet på heltid kan bli mitt, om jag gör bra ifrån mig på morgondagens intervju.

Så tell me: Varför ska Elin Grelsson bli heltidsföretagare som frilansjournalist, projektledare och föreläsare? Hur marknadsför jag mig själv bäst imorgon? Ge mig tips!

Fortfarande some kind of sämästär

Linköping, syster, vårkänslor, folkhögskoleträff, textsamtal, Mirja Unge, uppläsningar, romanångest, framtidsångest, sjujävla CSN-ångest, livskris, prestationsångest men mest bra ändå.

På återhörande.

Standardmall 1A: Dåliga försök att lösa sin snarkommande framtid

Kreativ 80-talist med ett fördelaktigt yttre som vill fortsätta skriva på heltid söker dig; herre eller dam med god ekonomi för en kärleksrelation under våren 2009. Ålder, kön och utseende spelar ingen roll, så länge du har pengar.
Svar till: I desperat behov av försörjningsstöd

Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

"En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad - blod/ Språk-värld (word-world)
"[---] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn't have to do with control but with attention [---]", skriver poeten Rae Armantrout i "Feminist Poetics and the Meaning of Clarity". Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: "kopp" - "Kopf"; "Achtung - Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!". Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet "one can't discover what one already knew" - med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas - Hur känns det inuti munnen att du talar?"
Ur talet "Det transversala språket/ Att förnimma världen"; hållet vid konferensen "Intersektionalitet - ett användbart begrepp inom genusforskningen" den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt "det transversala språket" undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer - som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta "sanning"? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. - i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet "det transversala språket" har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik - i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.

Konsten att bejaka sin inre tant

För någon månad sedan, då jag och frugan var ute på någon av våra bakfyllepromenader och ojade oss över alkoholkonsumtion, minnesluckor och ragg, mötte vi en medelålders kvinna. Jag minns hur jag såg på frugan och sa;
- Herregud, tänk vad skönt det ska bli att bli medelålders ändå!

Sedan glömde vi bort diskussionerna kring fylle-sms och klamydiatest och drömde oss bort till en avlägsen framtid som medelålders kvinnor. Ett liv som våra mammor, då fågelhjärtat stillats och rastlösheten och de konstanta tankarna kring vad som händer nånannanstans och hålla sig up-to-date och allt det där liksom lagt sig lite. Sådär som när man pratar med sin medelålders mamma och frågar om hennes helg och hon svarar att fredagen var fin för då åt hon god mat och drack ett glas vin, sedan blev hon lite lullig och gick och la sig tidigt. På lördagen påtade hon lite i trädgården, bakade en kaka och såg lördagsunderhållningen på teven. På söndagen tog hon en lång promenad och läste en bra bok.
Och mamman säger alltid att hon haft en bra helg, en fin helg, en riktigt aktiv helg och själv sitter man i andra luren och tänker på minnesluckor, bakfylla, några texter skrivna och några ragg att deala med och undrar hur den helgen kan refereras till som både fin och aktiv.

Jag älskar mitt liv. Jag älskar min rastlöshet. Jag älskar 180-snurret och vara totalt full of myself och konstant på väg nånannastans och hålla mig up-to-date. Men just den dagen, då både jag och frugan gick med värkande huvuden och stress och förvirring inuti oss, insåg vi hur skönt det måste vara att vara medelålders ändå. Att gå runt med tio kilos övervikt, jeans med resår och omoderna tröjor och vara okej ändå. Att inte ha någon koll alls på musik eller populärkultur i största allmänhet men inte tycka att det gör så mycket. Att leva rofyllt och liksom bara vara nöjd och tycka att en helg är ganska spännande och aktiv om man bakat en god kaka och gått en långpromenad.

När jag är medelålders ska jag bli den jobbigaste sortens kulturtant. Jag ska ha grått långt hår som jag sätter upp i fula spännen, långa kjolar och tunikor i lila mönster. Jag ska hålla mina professurföreläsningar och vara smartaste tanten i universitetssvängen. Jag ska oja mig över världen och samhället och vara världens peppigaste föreläsare, alldeles i synnerhet mot de unga kvinnorna, och skriva långa debattartiklar i alla tidningar. Jag ska ha ett fritidshus dit jag åker för att skriva mina romaner och dricka årgångsvin i solnedgången med min make eller fru. Jag ska ha hängpattar och mufflor på magen, påsar under ögonen och världens största bibliotek. Jag ska baka bröd var och varannan dag och ha en ettrig liten terrier som följer mina steg. Jag ska ägna mina helger åt att skriva och ta långa promenader och ibland, när jag vill festa till det lite, smuttar jag på årgångsvinet, sätter på min gamla Kanye West-skiva, noddar nostalgiskt, ler mot min make/fru och säger;
- Ja, tänk när man var 25. Det var tider det!

Men nu är jag ju fortfarande knappt 25 och lugnet är långt borta och rastlösheten drar konstant i mig. Men vissa helger unnar jag mig att ta ut min tantighet i förskott. Vissa helger slår jag mig till ro och är förnumstigt nöjd med tillvaron i det lilla, sådär som mamma brukar prata om att man ska vara. Vissa helger äter jag middag med familjen i samma hus och blir fnittrig på Eriks rödvin. Samma kväll sitter jag och Erik i hans lägenhet, jag smuttar på vinet, vi lyssnar på gamla Springsteen-skivor och pratar om känslor. När han drar till Andra lång och gör de andra sällskap går jag istället hem. Skriver en text och sover sedan. Sedan kliver jag upp en lördag och städar, bakar, tränar och sitter sedan hemma på lördagkvällen och lyssnar efter regn och ser Den bästa av mödrar medan de andra är ute och svirar, dansar, dejtar. Så vaknar jag tidigt en söndag och går och storhandlar på Willys tillsammans med familjen i huset.
Vissa helger är mina tanthelger. Då jag är alldeles nöjd med tillvaron i det lilla, tycker att några glas vin är alldeles tillräckligt och gråter framför SVT-film. Det är fint så. Vitalt och nödvändigt. Nästa helg är jag ung igen. Men ibland är det så skönt att tillåta sig att få vara lite tant i förskott.

Bara ett sätt att vara ung (I got my reasons - just to get by)

Förmiddagen efter invigningsfesten sitter jag på Draken, ser Gaels debutfilm, funderar över om det är bättre att springa ut och stoppa fingrarna i halsen och missa det sista av filmen eller helt enkelt riskera att kräkas över personen framför mig.
Sedan promenerar jag hem, får igen nycklar som min nya granne Erik lånat av mig, lägger mig i sängen och bakfyllesover bort resterna av dagen. Vaknar vid åtta, V. ringer och undrar öl på Andra lång och jag svarar ja, bara sova bort det sista av bakfyllan.
Stiger upp och är snurrig, illamående, dödstrött och en timme senare på väg in till stan. Möter upp med vänner på Kellys, Sofia och jag fyller i luckor från föregående kväll.
- Minns du när vi dansade till Rammstein med bröderna Fares?
- Haha ja men guuud.
- Och när vi slog vad vem som var kortast. Jag eller Leif Pagrotsky.
- Och jag vann för jag sa att han var kortare än dig Sofia!
- Precis! Och haha, fan att man stod och halsade tequila klockan tre på natten.
- Ja just det, det förklarar ett och annat.
Och jag skakar på huvudet och jag säger två öl högst för CSN krånglar och jag är pankast i världen och herregud, jag hann ju inte ens få tequilan ur blodet innan jag hamnade här med en öl i handen och de säger, hey vi bjuder och Göteborg vaknar långsamt och jag är full igen tre på natten på väg hem till honom med skägg och sjal som säger sig gilla Immortal technique och jag fylleligger till hiphopbeats i en säng i ett kollektiv flera hållplatser innan min och sedan ligger jag vaken resten av natten och funderar på att göra en reversed förra lördagen och gå.
Det gör jag inte, men jag vaknar med spritsmak i munnen och svart grus i ögonvråna och kärlekslekande armar om min kropp som jag inte riktigt orkar med i nyktert tillstånd. Jag kysser och ler, drar på mig min kjol och går ut i en förmiddag som är solsken och vårkänsla över Majorna.
Den där särskilda avsmaken man känner inför hela sin uppenbarelse när man mitt bland barnfamiljer och pensionärer går med knullrufs, smink över kinderna, spritsmak i munnen, liggtrosor och kort kjol och tar på sig hela världens synder i deras blickar.
Hem till frugan som tar med mig på promenad och sedan bjuder på pannkakor och Hanna kommer över och Erik hänger på och det blir biljard och Beat street och lyriska skratt över Africa Baambata och bakfylleanalyser av typen;
- Men alltså varför är det en vit kille med?
- Jag vet, det drar faktiskt ner betyget lite.
(Sådär som jag sa till frugan där på juldagen; i vår vill jag vakna upp på söndagarna i kärlekslösa armar och sedan gå hem till dem jag älskar på riktigt, som redan känner mig och alla mina dåliga sidor och svagheter och som jag inte behöver spela inför. Det är också ett sätt att idka kärlek på, men det skrivs aldrig några kärlekssånger om en sådan slags kärlek).

Jag skäller lite på mig själv söndag kväll, samtidigt ler jag mot mig och omfamnar all min destruktivitet under helgen. För idag är det måndag då jag försöker reda ut CSN-krångel, städar, diskar, tränar, analyserar avhandling och börjar bearbeta råmanus.
Idag är jag och strukturen och präktigheten igen. Panso, jag tror man kan hitta en gyllene medelväg. Jag tror att jag kan tillåta mig att vara både hon som kallas svampen när hon dricker pga sitt höga intag, hon som alltid är kvar till sist på ställen och aldrig sover på helgnätterna, hon som feströker och ligger runt. Jag vet ändå vart jag är på väg och har en riktlinje i vilket fall. Helgerna är bara något utslag av rastlöshet eller bara ett sätt att vara ung.

Oh what a feeling, I´m feeling life

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.

Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.