Återkomsten

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Hårdare tag ingen hjälp mot ångest

Idag skriver jag på Expressens debattsida om ungdomars psykiska ohälsa och en havererad skolpolitik. Ett tack ska riktas till Gustav Fridolin som gav mig input kring texten och kollade så att statistiken stämde.

För den som vill höra mig föreläsa på ämnet kan man företrädelsevis komma till Stadsbiblioteket i Göteborg nu på onsdag 14/10 klockan 18:00. Fri entré.
Annars går det, som vanligt, bra att maila och boka in mig.

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och - faktiskt mycket värre - tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

Mitt liv som en Nina Hemmingsson-seriestrip

- Grejen är ju att jag hatar relationer. Jag mår skitdåligt när jag är i en relation.
- Men hur mår du när du inte är i en relation då?
- Ja, då är allting också pissigt, men då kan jag i alla fall trösta mig genom att gå på myten om att man blir lyckligare av att vara i en relation.

We take the pills to find eachother

Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad.
Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver:
Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning.
Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva.
När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack.
Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen.
Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen.
Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.

Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.

Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

I'm up early this morning, thinkin' bout gettin' this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci - Won't let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Hjärnan - så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen "njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre" till tankar och känslor av typen "jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad" osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.

Gränserna

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

Framtidsångestmaximering

"Ingen utlysning av bidragsrum hösten 2008
Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet beslutade vid ett extra sammanträde 12 juni 2008 att återta sitt 22 maj fattade beslut att utlysa 18 bidragsrum till 4 september och med 25 september 2008 som sista ansökningsdag. Detta innebär att det inte blir någon antagning av doktorander med fakultetsfinansiering som börjar studier på forskarnivå i januari 2009."

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.

Trettiotvå kvadratmeter sårbarhet

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Nähänä

Jag får bara ångest av alla mina texter idag. Jag har ju grymt mycket på lager om alltifrån Star Wars-sexuella fantasier, Maggie Gyllenhaals pennkjol i Secretary, vad SJ och Gud har gemensamt, min oro över att ha blivit straight och varför det bästa sättet att fira kursavslut med paperpresentation är att kräla fram på ett golv i en danssal och skaka titsen till ljudet av Beenie Man.

Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.