Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som "gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli", oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga "det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning" och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Hoten är en väckarklocka

Det enskilt mest omdebatterade förslag i regeringens kulturproposition har utan tvekan gällt det avsmalnande kulturtidsskriftsbegreppet. Med det avsmalnande begreppet avses, enligt propositionen, att enbart stödja tidsskrifter ”med kulturell debatt samt analys och presentation inom de olika konstarternas områden”. I klarspråk innebär det att en mängd kulturtidsskrifter som ägnar sig åt en bred samhällelig debatt och analys riskerar att förlora sina bidrag, med nedläggning som trolig följd.
Mobiliseringen mot förslaget lät inte vänta på sig. På Bokmässan i Göteborg i slutet av september delades knappar och motplanscher ut. Debattartiklar skrivs och upprop har startats.
Samtidigt finns det en kritisk och intensiv diskussion kring kulturpropositionens förslag att slopa formuleringen kring att kulturen ska motverka kommersialismens verkningar. Istället ska kulturen ”främja en näringsmässig utveckling”.
Lite samma sak har skett efter Göran Hägglunds appell för ”verklighetens folk” och mot en kulturelit av bland annat oförståelig konst och genuspedagoger. Snabbt mobiliserade sig många emot hans förståelse av kulturelit och verklighet. Debattsidor, bloggar och Twitter kokade över av verklighetsaspekter och kritiska svar.

Det är outsägligt sorgligt att en regering år 2009 vill smalna av ett brett kulturbegrepp och omöjliggöra den alternativa samhällsdebatt som frodas i kulturtidsskrifterna. Det skulle få enorma konsekvenser för den öppna samtidsdiskussionen med längre analyser och alternativa synsätt. Det finns också en uppenbar fara i att kultur närmar sig kommersialism och näringsverksamhet. Det är lika farligt att ha en partiledare i sittande regering som visar sådan oförståelse kring politikens vardagsrealism och att det är i vardagsbesluten kring köksbordet som politik realiseras.
Men kanske behövs också de här hoten för att en mobilisering ska krävas. För att rycka upp en sömnig kulturdebatt ur dess dvala, för att ruska om i bekvämligheten. När hotet föreligger krävs en formulering kring vad som är värt att värna om. Det är värmande att se alla kritiska perspektiv på såväl Göran Hägglunds syn på politik och kultur, kulturpropositionens vaga formuleringar, som namnunderskrifter och färgglada ”Låt kulturen ha sina sidor!”-knappar för tidsskrifternas fortlevnad.

Tillsammans formulerar vi en ståndpunkt kring det öppna samtalet och de djupare diskussionerna. Inte nödvändigtvis så att vi vill samma sak med tidsskriftsinnehåll, men där finns en gemensam vilja kring att behålla innehållet just så fritt som det är idag.
Huruvida kampen leder till resultat återstår att se. Men att det finns en sådan stark rörelse för kulturskrifternas fortsatta fria levnad och autonomi, liksom ett anspråk på att bevara det demokratiska och icke-kommersialiserade kulturklimat som alltjämt finns idag, visar i sig på kulturens ohotade position.

Krönika publicerad i VK 19/10

Fotnot: Ni har väl skrivit under?

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Dela med sig-känslan har varken skivbolag eller rättsliga åtgärder tillgång till

Dagens krönika av mig i Västerbottens-Kuriren.

Krönika i VK idag

Om Dodillet, viskleken och sluttande planet.

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.