11 november 2009

Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som "gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli", oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga "det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning" och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

11 kommentarer:

Julia sa...

Hear hear.

chall sa...

skönt att du fått en bra respons på dina tankar om det där med arvode. Det är ju, trots allt, det svåraste (i mitt tycke). Om man nu gillar det man gör, och gör det oavsett om man får betalt eller inte, har man liksom blivit lite itutad sen man var liten att "då spelar inte pengar någon roll".

Tja, sen är det ju dom pengarna som gör det möjligt att jobba gratis dom där gångerna man inser att alla inte har råd men dom som har, dom kan betala åt dig.

30+ sa...

Ett av problemen många egenföretagare brottas med är just det där att ta betalt. Och sen är det ju samtidigt rövtrist att just media- och kulturbranschen betalar clownlöner och clownarvoden. I och med att "mister man en skribent" står det 34 runt hörnet och vill komma in.

Det suger.

Men jobba på. Du är bra. Ta inte ett vanligt dayjob.

Mariah sa...

Det där är både svårt och viktigt, jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men nöjer mig med att säga: Mer Handelshögskolan-attityd åt humanisterna!!! Och så länka till en av mina älsklingsordväxlingar:

http://pmnilsson.wordpress.com/2008/05/27/vems-dagbok-vill-du-lasa/

Hanna Persson sa...

Jag börjar undra Om det ens finns någon som vill betala skäligt för dessa arbeten. Senaste jag försökte fick jag "passar det inte så gå" kastat på mig, och vad ska man då göra som arbetslös? (le snett och stanna fick bli mitt svar)

Emma Fahlstedt sa...

Jag håller med om svårigheterna. Själv känner jag mig på något sätt så liten också, trots att jag vet att jag är duktig och har levt på det här i flera år nu.
Jag diskuterar aldrig arvoden utan tackar och bockar. Det stör mig och det stör mig ännu mer eftersom jag vet att jag gör det av rädsla för att redaktören ska säga att "nähe, då tar vi en annan frilans".
Snacka om att lägga ribban lågt.

dnordstrom sa...

Intressant. Samt motiverande och inspirerande, ska precis starta eget sjalv och gor sa gott jag kan for att ha en hyffsat stadig inkomst forsta aret.

Ellen sa...

Och du har ändå kommit en bit. Som ny skribent/copy som försöker slå sig in på marknaden är det ohyggligt svårt att prissätta sitt arbete. Hur mycket vågar jag ta utan att framstå som oseriös? Sabbar jag för mig själv framöver om jag tar för lite betalt? Alla frågor och samtidigt i bakhuvudet: "egentligen behöver jag inte få ett öre, bara jag får skriva". Vilket ju är förödande i sig.

Jag förstår dina svårigheter helt enkelt.

majjsan sa...

Jag blir lycklig av att läsa det här inlägget!
Grymt.

m. sa...

Precis som att försöka vara musiker i dagens läge. Man kan inte kräva pengar för sitt (hårda) arbete för att "Du tycker ju att det är roligt".

Dessutom har kommunala musikskolan (i allt gott den har medfört) även planterat en sorts progg-idé om att "alla kan". Nej, alla kan inte. Se bara på "Idol" - alla tror att de kan, men alla kan faktiskt inte.

Emma sa...

Tycker att du gör helt rätt som pratar med en coach om de här grejerna! För även om man drivs mycket av lust och går på känsla i jobbet handlar det ändå ganska mycket om att ha is i magen och vara rationell och benhård när det gäller arvode och att det står i proportion till nedlagd arbetstid osv. Det tog några jävligt slitiga år för att fatta det...

Fråga vänner och bekanta i branschen (eller fullständiga främlingar som mig t ex) om vad som kan vara rimligt för ett visst knäck, hör dig för - snart har du stenkoll på vad ditt arbete är värt.

Och om ett knäck ibland kan innebära andra perks - som lite vila under en 3 timmars tågresa, att du utmanar dig själv, får göra något du brinner för, lär dig något nytt, träffar spännande människor eller att det kan leda till fler jobb, prestige, whathaveyou - då kan man göra det lite billigare. :)