Bara vila din tid nu

På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.