12 november 2009

"Jag bara är sån" makes me wanna bash my head against the wall

Av alla mänskliga beteenden som gör mig irriterad, förbannad och besviken just nu finns det ett återkommande som alltid gör mig extra kräkfärdig. Människor som (bort)förklarar sina beteenden med att "de bara är såna".
På något sätt har hela satsa på sig själv och vara sig själv-vurmen som framhåller individualitet och självkännedom blandats ihop med kompromissovillighet och ansvarslöshet. Det ses som ett tecken på styrka och självförtroende att stå för sig själv och den man är och inte anpassa sig alltför mycket. Jag kan inte se någon annan orsak till att "jag bara är sån, jag kan inte förändra mig själv" blivit en så populär ursäkt för människor att ta till när man påtalar saker som sårar en, försvårar relationen till andra människor eller på andra sätt påverkar andra människor.

För det är just det sistnämnda som är det jävliga. Så länge dina dåliga sidor inte påverkar någon annan får du stå för dem hur mycket du vill. Då behöver du inte ändra dig ett shit om du inte vill. Men så länge du vill ha fungerande mänskliga relationer till andra och bryr dig om andra är förklaringen att du bara är sån en feg ursäkt att ta till. Oftast påtalas istället att det är vi som befinner oss omkring dem som helt enkelt måste acceptera dem "som de är".
Skuldbeläggande är en härskarteknik och sällan fungerar den så bra som när någon nervöst försöker påtala någon annans bristande beteende och respekt, helt enkelt för att det är en känslig situation. Att inte kunna förändras handlar inte om en stolthet över den man är, det är både ett utdömande av det egna jagets flexibilitet och framförallt en tjurstolt kompromisslöshet som pålägger andra människor ansvaret att handskas med individens bristande omdöme.

Jag vet allt om hur det är att ha sina issues att ta till som försvar och ursäkt. Men det gör mig förbannad och ledsen när vuxna människor inte gör upp med de sidorna hos sig. När de istället blandar ihop självkänsla med dåliga ursäkter om sitt bristande omdöme. Allra mest ledsen gör det mig kanske att vi som står runt om accepterar och förlåter. Det är okej. Du bara är sån. Du kan inte rå för det.
Fuck that.

21 kommentarer:

Rebecka A sa...

Ibland tror jag att jag älskar dig. Fy fan vad bra. Vill lägga ut hela inlägget i full text som status på FB.

Ps. Wordver jigadism!

Julia sa...

Kan inte annat än hålla med.

MacDanne sa...

Jag håller med dig till största delen. Visst tycker jag att alla ska kunna utvecklas i sin personlighet, även om viss har lite svårt för det. Alla kan dock utvecklas efter sin förmåga.

Människor med Asperger syndrom (jag har det själv) sägs ha svårt för det sociala samspelet. Det tycker dock inte jag att jag har, men jag är väldigt rak.

Om någon ställer en fråga till mig, så får de ett ärligt svar. Jag ser inget fel med det. Vissa andra stör sig på det.

Ofta är det dessa som tycker att man ska kunna förändra sig och inte "bara vara sån", och tyvärr brukar det ofta innebära att vi som är raka och ärliga ska anpassa oss efter de som hela tiden slingrar med vita lögner.

Jag säger inte att du är sån, men frågan är om det bara är jag som ska anpassa mig, för att vissa andra stör sig på mig? Bör inte de också kunna anpassa sig, och bli lite mer raka i sin kommunikation? Ska alla anpassa sig, så att vi möts på halva vägen?

Jag säger inte att du har fel, men jag har levt stora delar av mitt liv, där andra förväntar sig att JAG är den som ska anpassa mig efter dem, för det är MIG det är fel på. Jag är för ärlig.

Det kanske också ska vara så att ingen av oss anpassar oss efter varandra, utan istället försöker acceptera varandra som vi är. Jag accepterar och respekterar de flesta människor, men den som kränker mig har jag mycket svårt för.

MacDanne sa...

Jag kan också ta som exempel alla barn med ADHD, dyslexi och liknande. Det funkar inte för dem i skolan, och många av dessa barn släpas iväg till BUP för att få en diagnos (som jag faktiskt är personlighetsdrag, som bara andra har svårt att acceptera) och sedan ska de medicineras med både det ena och det andra.

Skolan gör inte mycket försök till anpassning.

majks sa...

Att hänvisa till att "sån är jag" i syfte att ursäkta eller slippa rationalisera sig... är inte bara irriterande utan förutsätter också att man ser "sig själv" som en konstant... vilket i sin tur förutsätter att man överhuvudtaget tror på konstanter. Och sådana finns mig veterligen inte. Tror att man måste vara religiös för att kunna peka ut en sådan.

pangea sa...

Åh. precis vad jag behövde läsa. Brottas med en sån relation precis nu, där vederbörande ursäktar sitt beteende med "omvälvande förändringar" och "fokus på mig själv". Good for you, men en relation är faktiskt delat ansvar-VILL jag skrika, men drar mig undan istället. Ibland orkar jag inte vara den stora förlåtande människan som stannar whatever happens. Just nu är jag den lilla som surar.

Anonym sa...

åh, vad jag håller med.

det här har dock blivit ett stående skämt mellan mig och min pojkvän. att lite för ofta svara med orden "but that's just who i am" eller "i was born like this".

MacDanne sa...

@pangea: Jag tycker inte att du ska dra dig undan, men undvik att dra upp en diskussion, när känslorna svallar för mycket. I stridens hetta, så blir det lätt en jättekonflikt.

Ta någon dag, när ni båda är på bra humör, och förklara sakligt hur DU känner, utan pekpinnar mot din partner.

Självklart måste han/hon förstå dig också. En ömsesidig relation, måste bygga på ömsesidig kommunikation och förståelse.

Försumma inte dig själv, för det kommer du inte att må bra av i längden. Red ut problemen, medan de är små, istället för att vänta tills det varit 200 sådana här "små" missförstånd, eller vad man nu ska kalla det.

Jag satte "små" inom citationstecken, för jag menar inte att de är jättesmå. De kan kännas jättestora just nu, men hade det varit en enorm konflikt, så hade nog en av er tagit beslutat att lämna förhållandet redan.

Med "små" menade jag alltså att det inte har tagit dessa enorm proportioner än, där det inte längre går att lösa problemet.

Lycka till!

Anonym sa...

alltså nu exploderar jag av glädje
båda dina två senaste inlägg är kanon. speciellt det med vellinge!

Anonym sa...

YES! Det här kom precis i rättan tid. Fick förra helgen höra av en bekant (som jag inte är direkt vän med, eller ens gillar) att jag blivit fet och plufsig och att mina vackra drag håller på att försvinna i en enda stor fettvalk ungefär. Dessutom är det inte det minsta sant, även om det inte ursäktar hans beteende, eller ens spelar någon roll. Till saken hör är att jag aldrig kommer få en ursäkt, för han "är sådan" och "säger bara sanningen" och vill (kvinnors)mitt bästa. Och inte kan jag säga emot det?

Så verkligen mitt i prick Elin. Som alltid!

Emilou sa...

Fantastiskt bra skrivet. Gillar länken mellan individualiseringen och självkännedom och denna kompromisslöshet, som jag definitivt tror håller. Gav mig en helt annan insikt till min och min systers relation!

nemi sa...

Till största del håller jag med dig, Elin!

Men samtidigt tänker jag på det här med att människor faktiskt är på vissa sätt, och så länge de inte själva vill förändra sig så får man förhålla sig till hur de är. Välja om det är värt att ha dem i sitt liv eller inte.

Mycket terapi går ju ut på att faktiskt vara sig själv, stå för den man är och INTE anpassa sig till andra.

Och att inte tänka att man kan förändra någon annan, utan alla människor får visa vad de går för inför en - upp till bevis. Och utifrån det får man välja att ha dem i sitt liv eller inte.

En person som säger "jag är bara sån" vill inte förändra sig, och då är det upp till den andra personen att förhålla sig till det. Är det värt det eller inte, helt enkelt.

Kom då ihåg att en stängd dörr öppnar nya dörrar.

linda sa...

så himla bra skrivet och jag gör som emilou, tänker på relationen mellan mig och mitt syskon (min bror då inte syster som i hennes fall).

MacDanne sa...

Jag håller med dig nemi!

Jag har ingen lust att anpassa mig efter hur andra vill att jag ska vara. Jag är jag, och tänker inte vara någon annan.

Däremot så är det ju inte bra om man hela tiden sårar andra. Som Anonym skrev ovan "Till saken hör är att jag aldrig kommer få en ursäkt, för han "är sådan" och "säger bara sanningen" och vill (kvinnors)mitt bästa"

Om någon frågar mig, så får de ett ärligt svar, som kanske för vissa gör ont. Jag är dock aldrig ute efter att såra.

Vad jag förstår så har killen som Anonym avser, påtalat att hon är fet och plufsig. Jag vet inte om hon är det, men även om det är sant, så är det hennes rättighet att vara det.

Hon har kanske inte ens bett om att få hans åsikt, och då är det ju klart att hon känner sig sårad. Jag skulle aldrig såra folk, och sedan använda "Jag bara är sån", som en ursäkt för att kunna fortsätta såra andra. Jag har respekt för andra människor.

Jag bryr mig inte om ifall de är överviktiga, funktionshindrade, invandrare eller whatever.

Om någon som är tjock däremot frågar mig "Är jag tjock?". Ska jag sitta och ljuga den människan rätt upp i ansiktet då? Det gör inte jag. Jag säger vad jag tycker, men utan att såra.

Jag kan t.ex säga:
Du är överviktig, men jag respekterar dig ändå. Du har många andra bra kvaliteter. Om du är överviktig eller inte, är inte min ensak. Det är ditt liv, och det är bara DU som kan välja om du vill vara tjock eller smal eller mittemellan.

Om personen är mycket tjock, så kanske jag upplyser om att det finns vissa hälsorisker med det. Jag skulle dock aldrig slänga ur mig "Du är fet och ful", för det sårar bara.

Personligen gillar jag t.ex inte piercingar, men jag har vänner som är piercade, och som jag respekterar. Jag måste ju inte gilla piercingar, bara för att de gör det.

Det finns folk som tycks dra likhetstecken mellan "Jag gillar inte piercing" till "Jag tycker människor som är piercade är idioter". Det gör jag inte.

Jag drar inte heller några slutsatser om tjocka människor. Det finns tydligen folk som tror att tjocka människor, skulle mindre intelligenta än andra. Jag har känt personer som vägt runt 200 kg, som varit mer intelligenta än smala personer.

kristina sa...

WORD!!

fredrik sa...

en vän skrev ett inlägg lite på samma tema
http://solidgoodtimes.wordpress.com/2009/11/13/sa-ar-det/

jag håller såklart med dig. inget att invända.

Anonym sa...

Sluta acceptera och förlåta då. Ditt behov av att vara empatisk och förstående står skrivet i din panna - andra ser det. Låt männsikor vara och lär dej sätta gränser. Klarar du inte det så beror det antagligen på att du inte vill förändras. Har stött på för många människor som dej genom åren.

/Groucha Marx

Cissi Wallin sa...

Du är bäst Elin, balsam och piska i ett.

Ivar sa...

Hear hear! Håller helt med! Bra!

Linda sa...

Så sant. Jag vet att det är så. Om jag bara kan känna det också så kanske det kan bli ett slut på en mycket tröttsam dörrmattsrelation

Anonym sa...

Du har så fullkomligt, fullkomligt rätt! Jag har stört mig på denna människotyp hela mitt liv. När de bortförklarar sin arrogans/otrevlighet etc med "jag bara är sån", och därmed förväntar sig att slippa anpassa sig, lägger de ju över detta på andra. DE ska minsann inte behöva anpassa sig, för de är ju så unika, men omgivningen ska givetvis anpassa sig så att de kan fortsätta med sina "lustigheter". Har haft kompisar som dessa förut, när jag insåg att de var energitjuvar, och jag sågade bort dem från mitt umgängesträd, blev livet så mycket lättare och roligare. Som du skriver, så upprätthålls deras beteende ju av folk som "accepterar dem som de är" - det är kanske något folk borde tänka på och SLUTA med detta. Finns så många bra människor som är mer tystlåtna, och kommer i skymundan pga denna människotyp. Bättre att ha mer fokus på, och uppskatta dem.