31 juli 2008

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

29 juli 2008

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.

Äntligen....

...något som gör avsaknaden av 1300 kronor på mitt konto verkligen värt det.

28 juli 2008

Tågtråk

Vill någon köpa en tågbiljett den 16 augusti från Göteborg till Östersund? Jag förstår om man inte är så sugen på att åka till Östersund, men tåget stannar även i Stockholm och härliga Norrlandsstäder såsom Gävle, Sundsvall och Ånge.
Det är X2000 och första klass.
Jag skippar pennkjolen, åker upp på måndagen och får i gengäld mot den missade chansen att vara sjukt foxy affärskvinna med gratis internet i första klass istället en gratis konsert med Brother Ali och Atmosphere. Mad shit.

För övrigt måste jag peakat konsten att göra det passiva icke-valet när jag tog ut två dagars semester på torsdag och fredag för att åka på Pride, Storsjöyran, Köpenhamn eller Urkult. Sedan fick jag beslutsångest.
Således ska jag istället ligga kvar i min lägenhet under ett täcke och tänka på allt jag kunde gjort med två semesterdagar om jag inte haft sådan beslutsångest att jag struntade i att välja.
Jag tror inte ens att det är Guds vilja. Det är bara jag som inte har någon, eller alldeles för mycket av den.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

27 juli 2008

Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

24 juli 2008

Money and pussy, the only language I clung to

Man tenderar att glömma varför man egentligen kliver upp 06:15 varje morgon och ägnar åtta timmar om dagen av sitt liv åt att göra någonting man egentligen inte har någon lust med.
Sedan kommer lönespecifikationen och man förstår lite mer av sitt infantila projekt att jobba i princip hela sommaren, för tredje sommaren i rad.
Det är antingen lönespecifikationen eller jobbdagar som den här som gör det. Jobbdagar då man redan klockan halv nio på morgonen är uppslukad av en fascinerad diskussion kring att ordet dubbelfitta verkar finnas inlagt i alla mobilers T9. Förstår ni hur roligt de måste ha haft det på the almighty T9-kontor när de kom på att de skulle lägga in det ordet?
- Nä inte kuk, nä inte fitta. Men dubbelfitta däremot! Och bara den som är bisarr nog att vilja skriva ordet dubbelfitta i ett sms kommer att upptäcka det.
Vid halv tolv hade vi redan listat de vackraste diktatorsnamnen och pratat kombinationen gangstarap och hård styrketräning i lyriska ordalag.

Fast det sjukaste med den här lönen är att den till en viss, och relativt anselig del, består av saker som jag får betalt för, fast jag har haft kul när jag har gjort dem. Det vill säga lön för saker som jag skrivit. Jag skribentjobbade i och för sig hela gymnasiet och året därpå, men sedan dess har det varit en öken gällande att få betalt för att göra saker som jag faktiskt gillar. När jag jobbade extra för instititutionen för lingvistik var det i och för sig lite samma sak, men inte lika mycket som nu.
När jag ser den lönespecifikationen drabbas jag av en odefinierad skuldkänsla (det mesta i mitt tankesätt går ju att relatera till i termer av skuld, skam, ångest och förakt så det är inget nytt). Det känns helt sjukt att jag ska få betalt för att göra någonting som jag tycker om att göra. Som om själva definitionen av att arbeta är att man ska lida och hata det man gör för att man ska vara värd att få betalt för det. Sedan inser jag:
1. Jag förtjänar att få betalt för att skriva. Fast jag tycker att det är det roligaste som finns.
2. Det finns faktiskt människor som inte hatar det de gör åtta timmar om dagen. De är ofta trötta, de lider ibland av prestationsångest, de skulle relativt ofta hellre ligga hemma och slökolla på TV. Men de är faktiskt intresserade av det de gör och trivs med det som ger dem lön. Jag vill också bli en sådan människa, på heltid, en dag.

Fotnot: Jag är medveten om att the almighty T9-kontor med största sannolikhet inte existerar. Jag vet inte hur det går till när T9-listorna skapas. Men med en magisterexamen i lingvistik och hur mycket grammatiska kunskaper som helst borde jag vara ganska kvalificerad till att jobba där. Och gilla det. Och få betalt för det. Efter att jag lagt in de självklara orden som queer, hegemoni och dysfunktionell skulle jag även peta in ord som lämmeltågshysteri och mördardvärgar. Enbart baserat på min egen, högst subjektiva, frustration över att de orden inte funnits.

23 juli 2008

Någon annanstans

Jag har fått äran att gästblogga hos Det ljuva livet på temat sommar.
Texten är hämtad ur ett längre skrivprojekt, men mer än så vill jag inte orda om saken.

Texten hittar ni hursomhelst här.

22 juli 2008

Skymten av en pungkula

Jag ska ha karlbesök inatt!
Egentligen är det inte så juicy som det låter. Karln är min barndomsvän C., som jag känt sedan sju års ålder. Det är väldigt svårt att känna någon riktig sexuell attraktion inför någon som man känt sedan sju års ålder och varit råtight med under hela barndomen. Den där incestuösa känslan tar liksom över.

Min och barndomsvän C:s gemensamma sexuella historik består egentligen enbart av två ögonblick.
Det första var en sommardag då vi var i tolv-trettonårsåldern, då C. råkat köra fyrhjuling rakt genom en gödselhög och luktade därefter. Han lånade vår dusch och gick sedan runt i en minimal handduk som enda plagg. Vid ett par tillfällen drog han flinande upp handduken en aning så jag såg skymten av hans pung. Alltihop var oerhört spännande och upphetsande, även om jag såklart reagerade med ett äcklat skrik. Det hörde ju till liksom, i synnerhet med tanke på att jag var tjej.
Det andra ögonblicket var den vintern i sexan då vi skolkade från gympan när de andra åkte skridskor. I femton minusgrader satte vi oss istället i värmestugan bredvid hockeyrinken och högläste sexscenerna ur Hästarnas dal för varandra. Känslan av hur fittan bultade och jag rodnade över hela kroppen när jag högt läste ordet manslem för hans öron glömmer jag aldrig.

Det var inte bara hela vår sexuella historik, utan även de två highlights som existerar ur mitt tidiga pubertala sexliv. Tillsammans med upptäckten av onani och orgasm och smygtittande på porr utgjorde de sådana enorma spänningsmoment att jag inte fattade hur fantastiskt det måste vara att faktiskt ha sex på riktigt, när bara de här grejerna var helt amazing.
Skulle jag gå in här och efterromantisera de där helvetiska åren kallade puberteten vore det med största sannolikhet en falsk efterromantisering av höga mått, men man hade onekligen lägre krav på vissa saker då. Jag kan inte hjälpa det, men det vore rätt skönt att nästa gång någon frågar om ens sex- och relationsliv helt uppriktigt kunna svara att;
- Jo i vintras satt jag i en värmestuga i femton minusgrader och högläste keffa sexscener för en killkompis och för någon månad sedan såg jag skymten av en pungkula så just nu är det faktiskt helt fantastiskt.

Börje och de andra norrländska stereotyperna

Temat för mitt läsande just nu kan uppenbarligen sammanfattas med Norrland och genus. Förmodligen är det en klappande Norrlandslängtan som tagit sig teoretiska uttryck i mitt läsande och förhoppningsvis kommer jag ha lagt ner det här idoga läsandet lagom tills att jag åker hem om några veckor, om inte annat så för att mamma och pappa ålagt mig facklitteratursförbud under den veckan.
Nåväl, om jag läst om historiska norrlänningar nyss, läser jag nu om de nutida, norrländska männen. Bo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Maskulinitet: Representation, ideologi och retorik och som utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie av en grupp norrländska, medelålders arbetarklassmän. (Avhandlingen finns även i komprimerad artikelform i samma antologi som Ella Johanssons artikel, Sprickor i fasaden dvs.).
Bortsett från Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan är det här den mest horribla skitavhandling som jag läst på länge.

Men det där var ju inte särskilt argumenterande eller moget av mig, så för att vara lite mer argumenterande och mogen ska jag ge en bakgrund till epiteten horribel skitavhandling.
Bo Nilsson förklarar redan i sin inledning att stereotypen av den norrländska mannen är att han är inbunden, ordkarg, burdus, socialt handikappad, homofobisk och alkoholberoende. Dessutom är han ointresserad av hemarbete och jämställdhetsfrågor samt har svårigheter att med att hålla kontakt med vänner och släktingar.
Det är den som vi matas med genom populärkultur och massmedia, gång på gång. Det kan man ju hålla med Bo Nilsson om. Problemet uppstår när Bo Nilsson ägnar en hel intervjustudie och skriver en hel avhandling där han genomgående återkommer och centralt förhåller sig till denna stereotyp. Oavsett om männen bekräftar eller avviker från den stereotypa bilden i sina svar kring jämställdhet, invandring, klass och HBT är det alltid stereotypen som ska diskuteras utifrån en mängd teoretiska hänvisningar och slutsatser.

De norrländska männen bekräftar stereotypen relativt väl i sina svar. På det stora hela är de inte särskilt jämställda, de anser att män är män och kvinnor är kvinnor och skiljer på mansgöra och kvinnogöra. Vidare anser de att invandringen ska begränsas, de fördömer eller i bästa fall accepterar bögar så länge de inte rör dem. De tycker att politiken är åt helvete och att makthavarna saknar verklighetsförankring och inte förstår hur vanligt folk har det nuförtin.
Jag betvivlar inte att det kan vara de intervjuades reella åsikter som framkommer. Jag har själv en del empirisk backup från mina arton första levnadsår på den norrländska landsbygden som kan stärka det. Men det jag ställer mig emot är dels Nilssons förhållningssätt till de intervjuade och till stereotypen kring dem, dels till att han gör anspråk på att ha fångat deras autencitet.

Det är ingen ovanlig åkomma som Nilsson lider av och den är ganska svårbotad. Jag har inga magiska recept för hur alla forskare och journalister som skriver avhandlingar eller reportage om en samhällsgrupp som norrländska män, invandrarkids eller anorektiska kvinnor, som det finns stereotyper och fördomar kring, ska kunna frångå dem. Jag sitter inte på några lösningar kring hur man som forskare eller journalist kan frigöra sig från sin position och sin egen subjektivitet för att kunna möta den intervjuade utan förutfattade meningar. Jag vet heller ingenting om hur man skriver en exempelvis sociologisk avhandling utan att förhålla sig till dem man intervjuar som om de vore objekt som man kan ålägga teorier och diskurser på, på ett respektfullt och lyhört sätt.
Men jag tror att man hela tiden, i processen, måste vara självreflexiv och hela tiden ifrågasätta och diskutera sin egen position. Jag tror också att man måste ifrågasätta möjligheterna och vikten av den där autentiska rösten, som man gör anspråk på att kunna nå och teoretisera kring.

Jag tror på Nilssons ansats i sin forskning kring de norrländska männen. Jag tror också att han försöker göra någonting mycket svårt när han gör en studie kring dem och deras syn på makt och utanförskap. Jag anser definitivt att han tar sig vatten över huvudet och förlorar sin trovärdighet när han inte tar upp sin egen roll som forskare och gång på gång fokuserar kring den stereotypa norrländska mannen.
Om någon skulle forska på mig utifrån grundansatsen att jag är en ambitiös kvinna född på 1980-talet, skulle jag givetvis gå in i rollen som den ambitiösa kvinnan född på 1980-talet och förmodligen ge relativt stereotypa svar utifrån den rollen.
Jag tror att de norrländska männen gör exakt samma sak. De är fullständigt medvetna om vad den där medelklassforskaren från en universitetsstad vill ha för svar av dem och vad de förväntas vara i hans ögon. Således blir de också det. Kanske finns det också inslag av protestmaskulinitet i deras svar.
- Nu kommer den där forskaren med sin bandspelare och vill att jag svarar på frågor om bögar, ja då ska han allt få höra att jag inte gillar dom.
Ett sätt att positionera sig mot forskaren, ett sätt att slå sig ur rollen som objekt genom att ge de svaren som de förväntas ge, men som de vet inte är samma åsikter som forskaren har och som inte är de politiskt korrekta åsikterna.

Nu sitter jag och teoretiserar kring varför Börje, 46 år säger att några bögar har vi inte här i byn, sånt finns bara i storstan, och gör exakt samma sak. De blir, i läsningen, objekt även i mina ögon. Mest tror jag egentligen att Börje och de andra skiter fullständigt i vad Bo Nilsson drar för slutsatser om dem i sin avhandling. Jag tror att de ger blanka fan i hur Nilsson diskuterar deras maskulinitetspositioneringar kontra hegemonisk maskulinitet och den maskulinitetsetik som han menar att de utövar.
Fast allra roligast vore det förstås om de norrländska männen i själva verket precis startat upp en studiecirkel kring R.W. Connells Maskuliniteter, har ett matlag kring italiensk matlagning, beundrar varandras hemmaodlade basilika och hänger på Qruiser. Efter ett par glas av det röda årgångsvinet skrattar de tillsammans så de gråter åt den där idiotiska forskaren som de gav en massa förväntade svar till, honom lurade vi allt mina vänner!

21 juli 2008

Några Kvällpasset-kommentarer

1.Angående bloggnamnet. Jag blir trött på min egen inkonsekvens. Tro ingenting annat. Fy fan vad jobbig jag är, att jag aldrig kan hålla en rak linje utan alltid ska ändra mig om allting.
I början bytte jag nog namn en gång i månaden. Sedan, vintern 2006, bestämde jag mig för att vara konsekvent. Eftersom adressen, i något infall, blivit saker under huden fick också bloggen heta Saker under huden. Bra, konsekvent, genomtänkt. Jag såg era bokmärken och såg Saker under huden, jag kallades för Saker under huden-Elin, alla visste vad bloggen Saker under huden var för något.
Sedan måste jag likt förbannat peta in underrubriken Always keepin’ it real. But why? Jag vet fortfarande inte. Något jävla hiphopinfall förmodligen. Saker under huden lät så himla Kentböligt, man ville ju gärna vara lite gangsta också. Så långt, allt gott. Saker under huden var fortfarande namnet.
Sedan släppte jag bloggboken i februari. Den fick namnet Always keepin’ it real. Detta var mer en nödvändighet eftersom det redan fanns en roman av Linda Skugge som hette Saker under huden, samma Skugge som var VD för företaget som jag tryckte boken genom dessutom.
Sedan får jag något infall. Tar bort Saker under huden-rubriken helt på bloggen. Låter den bara heta Always keepin’ it real. Också bara ett infall.
Det är nu det är förvirrat.
Jag tycker att förvirringen är lite rolig. Er förvirring det vill säga. I smyg betraktar jag fnittrande hur Jenny ändrat länken från Saker under huden till Always keepin’ it real. Jag ser hur en del helt enkelt gett upp och kallar den Saker under huden/Always keepin’ it real. Somliga har gett upp ännu mer och refererar till den som Elins blogg.
Jag tycker det är urkul.
Men jag tror att den heter Always keepin’ it real nu. Eller sa jag inte det i radio nu ikväll? Jag har fortfarande inte lyssnat på vad jag egentligen tjötade om. Det är ju total idioti att bara gå och byta namn på sin blogg sådär. För mig är det nog symboliskt. Namnet ändrades i samband med att jag blev icke-anonym, i samband med att jag var tvungen att ändra tonen på mitt bloggande, i samband med att jag delvis började skriva på ett annat sätt. Saker under huden har en mängd konnotationer som jag inte längre känns vid på samma sätt, den andas regniga nätter under 2006 då jag grinade ihjäl mig och bloggade för att överleva. Saker under huden-Elin låter som en jävligt förvirrad, ledsen brud som precis gjort slut med sin pojkvän och inte har en aning om vem hon är eller vad hon ska göra av sig själv.
Always keepin’ it real is the new shit. Man kan kalla bloggen för Saker under huden om man vill. Den lystrar till båda namnen. Ingenting är fel, ingenting är helt rätt. Men själv ska jag nog konsekvent försöka hålla mig till Always keepin’ it real nu. I alla fall i något år.
Om inte annat så för att om Saker under huden-Elin låter som en tråkig bölbrud, låter
påhänget ”keepin’ it real” hur jävla coolt som helst. Töntiga hiphopnamn på akademiska, intellektuella kvinnor i 25-årsåldern är också the new shit. From now on I go by the name of Elin ”keepin’ it real” Grelsson. Yes.

2. Det var ju ett jävla tjat om att ett fåtal personer, vid några onyktra tillfällen, refererat till mig som slampa utifrån min blogg. Uppenbarligen måste jag ha tagit illa vid mig eftersom det fortsätter att återkomma, både på bloggen och i radio. Eller?
Jag vet inte, jag tar nog lite illa vid mig varje gång människor går in med sina tolkningar av mig utifrån bloggen och tror att det är så. Det är ju inte konstigt, jag gräver ju lite min egen grav, men jag tycker att det är lite obehagligt när människor bildar olika uppfattningar om mig via bloggen. Jag antar att jag borde vänja mig. Jag vet ju själv att ingen känner mig via det som jag skrivit här. Slampa-exemplet var väl det som låg närmast i tid och det är nog därför som jag fortsätter tjata om det. Eller så tog jag upp det igen mest för att få säga ligga runt i radio. Hoppas inte mormor lyssnade.

3. Vet ni hur kul det är att prata radio? Urkul är det. När man väl släppt den första minutens panik och nervositet är det så roligt att man aldrig vill sluta prata. Det ville jag ju heller aldrig. Jag är glad att det var radio så att min blick från helvetet som jag gav Navid när han tackade för min medverkan och jag insåg att intervjun var slut inte syntes.

20 juli 2008

Varenda jävel kommer höra dig

Imorgon är jag gäst i Kvällspasset i P3. Det är dagbokstema och jag ska prata om självutlämnande bloggande och att ge ut sitt liv på bloggbok. Någonting sånt.

Idag ska jag hänga på IKEA med mina föräldrar och vara bakfull. Det blir nog också...kul?

19 juli 2008

Apropå ingenting alls

fast möjligen apropå DIY-livet som ensamboende, har jag fått igång mitt nedladdningsprogram krånglat ett tag. I skrivandets stund hamnar Nas Untitled i min dator.
Förstår ni hur lika delar nervöst och peppigt det är?
Om man betänker att föregångaren Hiphop is dead är en av två skivor (jämte Hagnesta Hill) som på riktigt räddat mig under en jävlig period av mitt liv är det inte konstigt om mina förväntningar på skivan ligger på en skyhög nivå. Å andra sidan är jag inte i så värst stort behov av räddning just nu, som jag var när den skivan släpptes. Men det vore fint ändå, om jag fick göra om det jag gjorde då. Om Nas fick gå in och ge mig svaret på de frågor inför nutid och framtid, som jag trots allt har.
Nas ger mig svaren och what would Kanye West do? Det pågår någon form av religiös ikonisering av hiphopartister i mitt liv, som är rätt osund tror jag. Men apropå Kanye West var det här rätt kul. Med tanke på att jag i mina kommentarer till något inlägg från någon månad tillbaka spred ut ett rykte om mitt eget bloggspöke och huruvida jag egentligen är en 35-årig raggarkung från Norrlands inland borde jag kanske även i detta fall ta efter Kanye West.

(Och ja, jag undviker disken just nu)

Love will tear us apart, Carin Holmberg

När jag för första gången läste Carin Holmbergs Det kallas kärlek levde jag i samboförhållande med någon av motsatt kön, inga barn, precis som dem som avhandlingen handlade om. Det gjorde också mina närmaste vänner. Vi lät Det kallas kärlek, i behändigt pocketformat, passera mellan oss så att alla skulle få läsa och förfasas. Sedan träffades vi hemma hos någon, åt middag och diskuterade boken medan våra pojkvänner satt i någon annan lägenhet och spelade Age of Empire ihop (apropå duktiga feminister; varför spelade inte vi lite mer dataspel och hade lite mindre genusdiskussioner?).
Förfasas gjorde och förfasas skulle vi, för herregud vad inte jämställda vi var och åh vad vi kände igen oss och allting var strukturernas fel, det sa ju Carin Holmberg. Hjälp, vad förtryckta vi var. Vilken patriarkal konstruktion vi hade hamnat i!

I själva verket kände jag inte igen mig ett dugg i avhandlingen utifrån den relation jag just då var i. Jag ville väldigt gärna göra det, jag kände mig inte som en riktig kvinna när jag inte var den som tog mest ansvar och sedan suckade martyrlikt åt det. Men allt mitt förfasande över igenkännelsen handlade inte om samborelationen med honom med det definierade könet man, utan min tidigare samborelation med någon av samma kön.
Med henne var jag martyren. Gnällspiken. Hon som gjorde mer och som varje dag tjatade och gnällde. Som blev oerhört frustrerad när vi ville ha det olika städat, ansträngde oss olika mycket. Som ibland började städa lägenheten innan hon fått av sig ytterkläderna, skrev handlingslistor och under tystnad diskade disken även denna kväll.
Min samborelation med honom har jag istället skämtsamt refererat till som the time of my life, boendemässigt sett. På ett och ett halvt år tvättade jag till exempel inte en enda gång. Jag tror inte ens att jag någonsin lärde mig var tvättstugan låg. Han var den kontrollneurotiska martyren som tog på sig både exempelvis tvättansvar och matansvar eftersom han helt enkelt var bättre på det. Det var ingen mening att jag gjorde det, jag gjorde det inte lika bra.
– Schysst!, sa jag och la mig i soffan och kliade mig i skrevet framför Simpsons medan han stodi tvättstugan och sorterade mina underkläder.
Det gick så långt att när han åkte bort i ett par veckor valde jag att gå och köpa nya trosor, framför att tvätta. Jag hade glömt bort hur man ens gjorde.

Jag tycker att Heliga familjen är oerhört bra och intressant på många sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Maria Sveland. Hon är lyhörd, påläst, smart och jag tycker att det finns en styrka i att hon vågar vara inkonsekvent. Det är väldigt modigt. Jag tycker om den historiska backupen och där Yvonne Hirdman som vanligt blir för mycket strukturalist för att jag ska orka med henne, går underbara David Tjeder in och är både rolig och väldigt kunnig.
Men sedan kommer Carin Holmberg in som politisk familjerådgivare.
Hon ska se ett heterosexuellt kärnfamiljspars problem i ett större perspektiv, sätta in dem i ett strukturellt sammanhang, är tanken. Resultatet blir att varje uttryck, problem eller vardagssituation kan hänvisas till kategorierna man och kvinna. Någon gång blir hon rent av spekulativ.
- Annika, du uttryckte inte att du hade ensamtid på samma sätt som din man har? Betyder det att du har mindre tid för dig själv, kanske?
Åh, vad gärna Carin Holmberg vill att Annika ska ha mindre tid för sig själv än vad hennes man har.
- Nä, jag poängterade det nog inte lika mycket bara, svarade Annika och då kan Carin Holmberg naturligtvis göra en strukturell analys av det uttalandet med.
Carin Holmberg verkar, enligt de flesta hårdnackade strukturalister, under devisen den som söker han finner. Gång på gång kan man härleda allt beteende, alla tankar och maktassymmetri till – i hennes fall – kön. Hon verkar också helt enligt den, sedan länge, hegemoniska jämställdhetsdiskursen som hänvisar allt till en könsmaktsordning, men som både blir heteronormativ, generaliserande och glömmer bort individen.
En diskurs som innebär att man gång på gång hänvisar till kön har ganska stora likheter med den haramdiskurs som menar att könsskillnader beror på biologi, särartsfeminismen som den brukar kallas. Skillnaden är att strukturalisten med sin dogmatiska tro på könsmaktsordningens inflytande i allting, petar in ett litet uppfostrad till mellan du är och kvinna. Så länge du hänvisar till uppfostran och social kontext är du således fri att generalisera, kategorisera och vägra se individen.

Hade jag mer tid skulle jag förmodligen här gå in på lingvistiska perspektiv på det hela. Hur jag läst både Deborah Tannen, strukturalisten Fishman som tolkar varje hummande i en relationsbaserad kommunikation som något rörande könsmaktsordningen och hur även Carin Holmberg införlivar den teorin i sitt avsnitt kring kommunikation i Det kallas kärlek. Sedan skulle jag troligen föregripa hela ämnet för min pilotstudie samt blivande avhandlingsämne, vilket vore dumt då minst en av mina informanter läser min blogg och inte alltför mycket information kan ges om vad jag egentligen söker i min studie.
Om min kritik mot strukturalismen kan jag dessutom fortsätta i flera timmar och jag skulle vilja fortsätta på spåret kring det heteronormativa i jämställdhetsdiskussionen och diskutera familjebildning utifrån HBT-perspektiv. Men nu är mina föräldrar på väg hit. Jag måste således martyrstäda min egen lägenhet, tjata på mig själv att diska den förbannade disken och gå ner med tvätten i tvättstugan. Det sämsta med att vara ensamhushåll är att man både blir martyren och den lata, men vilket man än är spelar ingen roll. Likt förbannat är det ju jag som måste göra allt.

17 juli 2008

Vi som aldrig sa offer

Sedan finns det en annan, betydande orsak än just konsekvenserna av det självutlämnande, som gör att jag inte lägger ut de där kropp-texterna som jag skrev om i föregående inlägg.
Rädslan för att uppfattas som ett offer. Någon som är svag, en otillförlitlig kvinna och en dålig feminist. Duktiga feminister har inga matnojor, starka kvinnor bråkar inte med sig själva, rejäla genusvetare säger ja och nej och slår sig fria.

Jag mailar med en tjej i min ålder som mår mycket dåligt. Hon pressar sig själv till utmattning och är ständigt på väg att bryta ihop. När jag undrar varför hon inte sjukskriver sig svarar hon att "det vill man ju inte göra, man vill ju inte bli den Utbrända Sjukskrivna Kvinnan liksom".
Jag har diskuterat en del med tjejer om sexuella situationer då man varit osäker på vad man velat, om man velat. Osäker på om man kan säga nej och om det där nejet kommer att uppfattas. Vi har pratat om att välja den enkla vägen, som är att låta bli att säga nej och låta bli att lyssna till sin inre vilja. Hellre det än att riskeras att utsättas för våldtäkt. Det är så mycket svårare. Då är man helt plötsligt passiv. Då har man helt plötsligt blivit Den Våldtagna Kvinnan.

Om 90-talets feminism präglades av ett starkt fokus på olika positioner där kvinnor är den förtryckta, den lidande eller offret om man så vill, såsom ätstörningar, kvinnomisshandel, våldtäkt och sjukskrivningar, är 2000-talets feminism en diskurs som i första hand handlar om möjligheter och styrka. Det är någonting som i grunden är positivt. Att positionera sig själv eller andra som offer är på inget sätt konstruktivt. Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.
Men det finns en milsvid skillnad mellan begreppen medömkan och medkänsla.

I 2000-talets feministiska diskurs finns inga offer. Där finns bara lyckade, strävande, framgångsrika kvinnor. Där finns på sin höjd De Starka Kvinnorna. De som blivit utsatt för våldtäkt, haft ätstörningar, varit utbrända eller misshandlade men kommit ut på andra sidan som starkare människor som slår tillbaka.
Vägran att se eller vara offer, utan bara se styrka och individens ansvar att resa sig, är ingen tendens som bara är centrerat kring jämställdhet. I ett samhälle där ingen får vara sjukskriven, arbetslös, socialbidragsberoende och där den som är arbetarklass bär på ett individuellt ansvar och en individuell möjlighet att göra en klassresa, är rädslan för offerpositionen ett genomgående drag.
Men jag har bara tio minuter kvar av lunchrasten att skriva det här inlägget på och det är därför jag väljer att centrera mig kring den feministiska diskursen.

För på 2000-talet finns bara starka, självständiga och framgångsrika kvinnor. Där har de duktiga flickorna inte bara blivit förbannat ambitiösa och karriäristiska utan även förbannat bra på att vara feminister. I den feministiska diskursen som handlar om att vägra vara offer och att slå sig fri finns inget utrymme för att vara någonting annat.
Är du misshandlad? Jamen så gå då.
Lever du i ett ojämställt äktenskap? Men skilj dig människa!
Utsätts du för härskartekniker? Gnäll inte, lär dig härskarteknikerna och fight fire with fire istället.
Blir du nertystad eller känner dig orättvist behandlat? Amen herregud, hur många gånger ska man behöva säga åt dig att vi ska höja våra röster för att höras!
Blir du kallad för slampa? Ta tillbaka ordet och fyll det med en positiv innebörd.

I en jämställdhetsdiskurs där det bara finns utrymme för starka och framgångsrika kvinnor råder det också en enorm inflation i omvandlandet av framgångsrika, starka människor och personliga beslut till en feministisk ikonisering. Charlotte Perelli betraktas nu som stark och som en förebild för den gnälliga medelklasskvinnan när hon väljer att skilja sig. Jag tror faktiskt att Charlotte Perelli skiter högaktningsfullt i om hon betraktas som en stark människa och får sitt personliga beslut diskuterat runtomkring i bloggosfären just nu. Jag tror att hon är fullt upptagen med det kaos som råder och att hålla ihop sig själv känslomässigt i vad som troligen är en av hennes livs svåraste kriser.
Inte heller i kulturen finns det något utrymme för de svaga kvinnorna längre. Den våg av litteratur om kvinnor med ätstörningsproblematik, destruktiva relationer eller tablettmissbruk som fanns på 90-talet fick utstå så mycket hånande och spottloskor att ingen jävel vågar skriva en sådan roman längre. Hur många filmer med kvinnor som är utsatta eller bara lite allmänt misslyckade har ni sett den senaste tiden? Jag har inte sett en enda. Nu kollar vi på Sex & the City istället. Där snackar vi feministiska ikoner! Framgångsrika, skitsnygga, självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor vill vi ha.

Jag faller själv in i ramen för normen kring den starka kvinnan i mitt bloggande. Till och med när jag skriver om självskadebeteende måste jag omvandla det till en styrka hos vi tjejer som gjort/gör det.
Ja helvete brudar, vad starka vi är idag! Känner du vilken stark och frigjord kvinna du är när du sitter och gråter över att den kärlek som du trodde skulle vara för evigt nu tagit slut, Charlotte Perelli?
Att vägra tillskriva sig en offerposition är ett viktigt och ansvarsfullt steg för både den individuella och den kollektiva frigörelsens möjligheter. Men frågan är exakt hur frigjorda vi är när vi hellre är nära utmattning än blir den Sjukskrivna kvinnan, när vi hellre tvingar oss själva att ha sex än riskerar att bli Våldtäktsoffret eller när jag konsekvent vägrar erkänna för mig själv eller andra om de matnojor som kvarstår av rädsla för att bli betraktad eller betrakta mig själv som Tjejen med matnojor.

16 juli 2008

Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

Jag utövar den mänskliga rättigheten att vara för trött för att formulera sina åsikter...

...och angående den här artikeln tycker jag att Jenny W säger det mesta.

15 juli 2008

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.

14 juli 2008

Tips till er som, liksom jag, inte har semester och stiger upp okristligt tidigt varje morgon

Min eminenta kollega Magnus har idag introducerat mig för Energit brain stimulator. Tabletter som, enligt hans egen utsago, inhandlades (troligen i en turistshop av utseendet att döma) och räddade hans fylleresa i Prag. Jag förstår vad han menar.
Under beteckningen Vitaminóve tablety finns inte bara allehanda vitaminer, järn och diverse kosttillskott utan även ginseng, guarana och i stort sett alla, hyfsat lagliga, prestationshöjande medel som man kan tänka sig. Det är multivitamin, Blutsaft och Redbull på en och samma gång, i en enda, illasmakande sugtablett!

Notera också den röda etiketten i högra hörnet som försäkrar den oroliga konsumenten om att preparatet sedan 2007 är nejlepsi novinka.
När börjar FASS köra med tummen upp-symbolik?

Trettiotvå kvadratmeter sårbarhet

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.

Läsvärt- och hörvärt

Lawen Mohtadi skriver om den politiska retorikens begränsningar och den ständigt dualistiska uppdelningen mellan invandrare och svenskar. Det är exakt det här jag menar i min kritik av mångfaldsbegreppet. Vi accepterar och respekterar de andra. Men vilka är vi och vilka är dom?

I P1:s sommarserie Heliga familjen gör bl.a. Maria Sveland upp med kärnfamiljen genom intervjuer, ljudkonst, dokusåpa och historiska tillbakablickar. Två av mina favvo-genushistoriker, David Tjeder och Andreas Marklund, ger kloka historiska perspektiv, Gudrun Schyman är härligt förbannad på samhället och svär så det ryker i radion och Kicki Danielsson berättar osentimentalt och rakt om sin uppväxt i fosterfamilj efter föräldrarnas skilsmässa. Bland mycket annat. Lyssna på webben och missa inte nästa avsnitt.

12 juli 2008

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar - pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av "skogsarbetarminnen" från 1940-talet.

11 juli 2008

Mångfald

Nu ska vi vara snälla mot varandra. Börja inte bråka nu. Man ska inte ställa till med någon scen. Eller prata om någonting opassande. Det blir ju så jobbigt. Det här med konflikter, det blir ju så tråkig stämning liksom. Alla blir bara illa till mods. Man vill väl ändå inte vara bråkstaken i gruppen?

Nu när vi har fått det så fint och så härligt i det här landet. Vi behöver väl inte bråka längre. Alla ska med, alla ska få vara med och alla ska få vara precis den de är. Nu ska utanförskapet bort. Nu ska alla få vara precis som alla andra. Men alla får vara sig själva. Vi respekterar alla. Vi kämpar mot samma mål.

Det spelar ingen roll om du är kvinna, bög, invandrare, psykiskt störd, alkis eller bara lite sunkig, gammal arbetarklass. Alla är lika mycket värda. Alla ska bli sedda som dem de är. Bejakandet av mångfald ökar tillväxten. Och tillväxt ska vi ju ha. Tillväxt är det allra finaste ordet. Det är nästan så man får plötslig utlösning bara av att höra det nämnas. Om ledande ekonomer konstaterat att om vi bejakar bögen, invandraren och alkisen så ökar tillväxten är det klart att vi ska bejaka dem. Vi blir ett rikare land. Vi kan gå i pridetåget, äta mat med konstiga kryddor och inspireras av den kvinnliga känslointituitionen. Så mycket härliga färgklickar det finns att bejaka!

Det är viktigt att företagen hänger med. Ledande ekonomer visar att en bög och en invandrare på varje arbetsplats ökar omsättningen. Bögen och invandraren är multikompetenta. De kan både jobba och vara bög och vara invandrare samtidigt. De sitter på unik bögkompetens och invandrarkompetens. Våra företag har faktiskt inte råd att ignorera den kompetensen. Ledande ekonomer visar också att en kvinna i styrelserummet kan leda till bättre arbetsresultat. En kvinna kan ju bidra med kvinnliga värden. Hon ser saker på ett annat sätt. Förhoppningsvis bär hon kort kjol också. Den kompetensen kan vi inte gå miste om.
Men det är viktigt att de inte blir för många. Tänk om man skulle anställa flera bögar på samma gång? Då kanske det bara blir ett enda stort schlagerparty av hela arbetsplatsen. Eller en massa invandrare! Då kanske de börjar fira konstiga högtider på jobbet, slutar prata svenska och utför religiösa riter på arbetstid. För att inte tala om att släppa in hälften kvinnor i styrelserummet. Det vet man ju hur det blir. Bara en massa kvinnotjatter, skitsnack och mensprat.

Vi måste ju ändå bibehålla någon slags grundordning i det här landet. En vit, manlig, heterosexuell medelklassordning helst. Men det är viktigt att bejaka färgklickarna. Det för landet framåt. Alla ska med. Alla ska få vara den de är.
Ingen behöver bråka. Vi tycker ju om alla. Ingen lider av utanförskap. Det blir bara jobbigt om det blir konflikter. Det finns faktiskt ingen anledning att tjafsa om sånt där som maktskillnader och orättvisor längre. I det här landet behandlar vi alla lika. Till och med kvinnan, bögen, invandraren och den som är lite sunkig, gammal arbetarklass får vara med på samma villkor. Det känns så himla omodernt att tjata om klass, strukturella orättvisor, maktdiskurser. För att inte tala om rasism och sexism. Vad är det för gammalt groll ni drar upp? Det är faktiskt ett modernt land som vi lever i. Man måste ju hänga med i den västerländska samhällsutvecklingen. I moderna länder sysslar man inte längre med politik. Det blev så mycket jobbiga konflikter och olika organiserade grupper då. Det blev lätt så dålig stämning. I det moderna samhället tycker vi att det är bättre med gemensamma beslut. Så länge det är dem vid makten som fattar dem. Alla ska med. Alla får vara den de är. Så länge de håller käften och inte bråkar.

9 juli 2008

Jag hatar folk, men jag kan inte sluta älska människan

1. Jag sitter extremt mycket vid maskinen. Jag och maskinen har utvecklat någon slags hat/kärleksrelation till varandra. Jag börjar känna mig personligt engagerad i maskinen och trivs lite med den där monotona känslan av att bara mata in papper, trycka på några knappar och inte behöva tänka överhuvudtaget. Andra arbetsuppgifter kräver ändå ett visst mått av engagemang, ett engagemang som jag denna sommaren saknar mer än någonsin (och jag hade aldrig särskilt mycket till att börja med). Vid maskinen behöver jag inte prata med någon. Jag kan inte heller göra någonting annat än att sitta där. Samtidigt som jag utför just den uppgift jag blivit tilldelad. Det är en befrielse från prestationsmänniskan och något lite meditativt över det. Också den där gamla arbetarstoltheten, såklart. Jag har nästan lite svårt att släppa maskinen. Undrar hur den har det när någon av mina kollegor sitter vid den. Undrar hur den mår när papper trasslar in sig och den protestpiper. Älskar känslan av att städa den, att stryka den gamla trasan över känsliga sensorer och speglar, det tunna lagret pappersdamm som täckt dess ytor och låta den bli ren igen.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.

2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik...you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.

3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.

Har man inte hört "Ockelbo nästa" klockan fyra på morgonen, kan man ändå aldrig förstå

Nerd life bulgur skriver om sånadär djävla nattåg till Norrland. Det är helt otroligt hur skönt det är så fort någon annan också skriver om dem. Som om man aldrig får nog av att bearbeta de där sittplatsresorna nattetid som man tagit. Jag och Storey hade i våras en nästintill neverending diskussion om alltifrån LAN-kids som drack Jolt Cola hela natten till den där hatklumpen mellan sätena som gör det omöjligt att lägga sig ner om man skulle få chansen.

Men som jag sa till Storey: Så fort man försöker dra någon av sina nattågsanekdoter kommer det alltid någon backpackeridiot och kontrar med när de åkt tåg i Indien/Laos/random exotiskt land för svennar att resa runt och finna sig själv i. Två dygn i 40 grader med höns och grisar i kupén och blabla. Så försöker man återigen kontra med att sitta och lyssna på koffeinstinna LAN-kids i nio timmar, fram till fem på morgonen. Men det spelar ingen roll. Hönsen spöar alltid LAN-kidsen. Men jag säger om nattåget som backpackerfolk brukar säga om sina kulturkrockar, yogaövningar på stranden och svampexperimenterande: Har man inte upplevt det, kan man ändå aldrig förstå.

4 juli 2008

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

2 juli 2008

Att leka en framtid som aldrig blev av

Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Någonting var vi, vi hade en liten grej som hon kallar det när vi nämner det i tunnelbanan.

Vi hade en liten grej och sedan blev vi vänner igen. Det är så skönt med de där vännerna som man också varit någonting annat med, att de finns kvar. Hon finns kvar. Under den här veckan bor jag hos henne. Hon som nu har pojkvän, jag som babblar på ett sådant straightriktat sätt att Herr K suckar att han inte förstår vad som hände, var inte vi åtminstone lite lesbiska en gång i tiden?
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Trots det finns det få människor som jag haft så mycket framtidsdrömmar med som med henne.

I mina heterosexuella relationer har framtiden alltid bara inneburit trubbel, framtiden var det onämnbara. I en heterosexuell relations framtid finns ett bekräftande av en norm och en tradition. I framtidsdrömmen ligger det heterosexuella äktenskapet, de biologiska barnen, kärnfamiljen. Det är så den heterosexuella relationens framtid ser ut, hur skulle den kunna formuleras på ett annat sätt? Hur formulerar man sin starka vilja sedan tonåren att inte skaffa biologiska barn i en heterosexuell relations framtid? Hur drömmer man om bröllop och bröllopsresor när äktenskapet är ett regelverk skapat för att styra våra relationer och infoga dem i en norm som man inte vill vara en del av?

Det finns en stark anledning till att jag aldrig vågat drömma om en framtid med männen jag har haft riktiga förhållanden med, men drömt om både barn och bröllop med både Den mörkhåriga och LSM, trots att vi aldrig varit flickvänner för varandra. I våra framtidsdrömmar har det istället, lika ofrånkomligt som framtidsdrömmarna i en heterosexuell relation bekräftar normen, alltid handlat om att utmana normen.
Det finns inga standardkrav från samhället på vilken sorts framtida flickvän och fru som jag måste vara. Det finns ingen tradition att falla tillbaka på. Jag kommer aldrig att bli Hustrun, som kvinnor i alla generationer bakåt har varit i min släkt. Jag behöver inte bli ifrågasatt för att jag inte vill föda barn, att jag inte kan sy gardiner (eller ens sätta upp dem) och är sämpig på att laga mat. Jag behöver framförallt inte hela tiden genuskoda min relation i termer av vad som är sociala strukturer och vad som är på individnivå på samma sätt. Jag behöver inte vara svinrädd att en dag stå där i radhuset med barnen jag likt förbannat fött, all föräldraledighet som jag likt förbannat tagit ut, disken som jag likt förbannat alltid diskar.

Med brudarna har jag alltid varit tillåten att drömma hur mycket som helst. Där blir drömmandet också en del av ett ifrågasättande, ett sätt att formulera alternativa relationer. Min och den mörkhårigas flirt inleddes i själva verket när vi pratade om barn och började skämta om att adoptera en son ihop och uppfostra honom till bög. För den som här anser att det låter som ett tämligen omoraliskt socialt projekt att tvinga ett barn in i en sexualitet som den inte själv har bett om säger jag bara att amen hallå, det är ju det vi gör med alla kids hela tiden i alla tider, bara det att vi uppfostrar dem till heterosexuella istället.
Vår son skulle den mörkhåriga föda, vi skulle ge honom ett könsneutralt namn och sedan gick yours truly, med sina krossade drömmar om att någonsin bli en framgångsrik dansare, in och krävde att han skulle sättas på balettskola när han var tre år för att jag skulle kunna vara den där föräldrern som tvingar sina barn att uppfylla deras förlorade drömmar.( Dessutom var det praktiskt att sätta honom på internat, så att vi slapp missa så mycket i våra karriärer due to barnliv.).
Senare började vi istället drömma enbart om det framgångsrika karriärlivet. Den mörkhåriga skulle bli diplomat och jag skulle bli hennes diplomathustru. Jag skulle få följa med henne på representationsmiddagar och tjänsteresor och jag skulle kunna skriva på heltid, försörjd av henne. Diplomaten och Konstnärsfrun, liksom.

Vi blev aldrig Diplomaten och Konstnärsfrun. Men den här veckan, då jag bor hos henne i en hennes andrahandslägenhet på Östermalm på en helt platonisk vänskapsnivå, är en framtid som vi aldrig hade, en framtid vi aldrig fick och förmodligen aldrig hade kunnat få. Hon går till jobbet, jag ägnar förmiddagen åt att skriva. Sedan diskar jag, går och handlar, bäddar hennes säng. Går upp i rollen som Konstnärsfrun som jag tänker mig att Konstnärsfrun skulle ha varit. Väljer youghurt framför fil på Ica för att hon tycker bättre om det, men älskar att vara ifrån henne på dagen för att det ger mig frihet att vara självsam och kreativ.
Sedan kommer hon hem och ser förvånat på både sängen och disken, vi skämtar om min undergivna hustruroll (innan jag i sann Elin-anda naturligtvis måste ta skämtet till töntig vulgonivå och börja referera relationen som domina/slav-relation istället). En annan dag går jag på museum och fikar med mig själv på Moderna Muséets uteservering med ett anteckningsblock som sällskap. Hon ringer och tycker att det är fint att hennes konstnärshustru förlustar sig med kultur medan hon är på arbetet, så hade det ju varit på tjänsteresorna.
Sedan kommer hennes pojkvän över och jag börjar prata om någon karl och vi är precis så straighta, nära vänner mot varandra som Herr K. suckar över att vi är. Enbart fåniga drömmar om bögsonens huvudroll i Svansjön och tjänsteresor finns kvar.

Uppdatering: Därmed inte sagt att jag inte har haft panik över att falla in i flatklichéer. Den mörkhåriga kan förmodligen gå in och berätta allt om mitt panikartade ironiserande över faktumet att vi stod och hängde vid Normal förlags monter på Bokmässan det året, att jag nästan skämdes över att vi båda läst genusvetenskap och drog tiotusen dåliga skämt om att dricka örtté och diskutera feminism ihop. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag ju är livrädd för den samkönade relationens alla stereotyper också. Lika rädd för heteroklyschan är jag för flatrelationens klichéer.
Jag vet inte om jag ska dra diskussionen ett varv till och börja diskutera bisexualitetens sjukdomar, i form av rädsla för att uppfattas som vare sig straight eller gay, eller om jag ska börja rannsaka mig själv och fundera över om det är ett individuellt relationsproblem istället för att fortsätta slå på stora strukturtrumman. Jag återkommer förmodligen till ämnet.

Uppdatering2: Och angående det här med bröllop och äktenskap är jag i hemlighet en sucker för bröllopsdrömmar, vilket naturligtvis går stick i stäv med mina politiska teorier. Hur djävla queerkritiskt är det att drömma om bröllopsklänningar? Nä, inte så djävla va.

Förmiddagens bästa läsning

Ironic male bonding

Herrtidningen är död - leve jämställdheten!

Nu borde jag ju befinna mig på Djurgården och se Article One-utställningen, bege mig till Stadsbiblioteket på Litteraturfestivalen eller i alla fall inte ha druckit osunt många koppar espresso för att jag tror att det ska få röven ur stolen, men okej, jag är på väg. Jag lovar, jag är på väg.

1 juli 2008

Självsamhet

Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.

När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.

Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.

Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.

Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.

Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.

I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.