Några Kvällpasset-kommentarer

1.Angående bloggnamnet. Jag blir trött på min egen inkonsekvens. Tro ingenting annat. Fy fan vad jobbig jag är, att jag aldrig kan hålla en rak linje utan alltid ska ändra mig om allting.
I början bytte jag nog namn en gång i månaden. Sedan, vintern 2006, bestämde jag mig för att vara konsekvent. Eftersom adressen, i något infall, blivit saker under huden fick också bloggen heta Saker under huden. Bra, konsekvent, genomtänkt. Jag såg era bokmärken och såg Saker under huden, jag kallades för Saker under huden-Elin, alla visste vad bloggen Saker under huden var för något.
Sedan måste jag likt förbannat peta in underrubriken Always keepin’ it real. But why? Jag vet fortfarande inte. Något jävla hiphopinfall förmodligen. Saker under huden lät så himla Kentböligt, man ville ju gärna vara lite gangsta också. Så långt, allt gott. Saker under huden var fortfarande namnet.
Sedan släppte jag bloggboken i februari. Den fick namnet Always keepin’ it real. Detta var mer en nödvändighet eftersom det redan fanns en roman av Linda Skugge som hette Saker under huden, samma Skugge som var VD för företaget som jag tryckte boken genom dessutom.
Sedan får jag något infall. Tar bort Saker under huden-rubriken helt på bloggen. Låter den bara heta Always keepin’ it real. Också bara ett infall.
Det är nu det är förvirrat.
Jag tycker att förvirringen är lite rolig. Er förvirring det vill säga. I smyg betraktar jag fnittrande hur Jenny ändrat länken från Saker under huden till Always keepin’ it real. Jag ser hur en del helt enkelt gett upp och kallar den Saker under huden/Always keepin’ it real. Somliga har gett upp ännu mer och refererar till den som Elins blogg.
Jag tycker det är urkul.
Men jag tror att den heter Always keepin’ it real nu. Eller sa jag inte det i radio nu ikväll? Jag har fortfarande inte lyssnat på vad jag egentligen tjötade om. Det är ju total idioti att bara gå och byta namn på sin blogg sådär. För mig är det nog symboliskt. Namnet ändrades i samband med att jag blev icke-anonym, i samband med att jag var tvungen att ändra tonen på mitt bloggande, i samband med att jag delvis började skriva på ett annat sätt. Saker under huden har en mängd konnotationer som jag inte längre känns vid på samma sätt, den andas regniga nätter under 2006 då jag grinade ihjäl mig och bloggade för att överleva. Saker under huden-Elin låter som en jävligt förvirrad, ledsen brud som precis gjort slut med sin pojkvän och inte har en aning om vem hon är eller vad hon ska göra av sig själv.
Always keepin’ it real is the new shit. Man kan kalla bloggen för Saker under huden om man vill. Den lystrar till båda namnen. Ingenting är fel, ingenting är helt rätt. Men själv ska jag nog konsekvent försöka hålla mig till Always keepin’ it real nu. I alla fall i något år.
Om inte annat så för att om Saker under huden-Elin låter som en tråkig bölbrud, låter
påhänget ”keepin’ it real” hur jävla coolt som helst. Töntiga hiphopnamn på akademiska, intellektuella kvinnor i 25-årsåldern är också the new shit. From now on I go by the name of Elin ”keepin’ it real” Grelsson. Yes.

2. Det var ju ett jävla tjat om att ett fåtal personer, vid några onyktra tillfällen, refererat till mig som slampa utifrån min blogg. Uppenbarligen måste jag ha tagit illa vid mig eftersom det fortsätter att återkomma, både på bloggen och i radio. Eller?
Jag vet inte, jag tar nog lite illa vid mig varje gång människor går in med sina tolkningar av mig utifrån bloggen och tror att det är så. Det är ju inte konstigt, jag gräver ju lite min egen grav, men jag tycker att det är lite obehagligt när människor bildar olika uppfattningar om mig via bloggen. Jag antar att jag borde vänja mig. Jag vet ju själv att ingen känner mig via det som jag skrivit här. Slampa-exemplet var väl det som låg närmast i tid och det är nog därför som jag fortsätter tjata om det. Eller så tog jag upp det igen mest för att få säga ligga runt i radio. Hoppas inte mormor lyssnade.

3. Vet ni hur kul det är att prata radio? Urkul är det. När man väl släppt den första minutens panik och nervositet är det så roligt att man aldrig vill sluta prata. Det ville jag ju heller aldrig. Jag är glad att det var radio så att min blick från helvetet som jag gav Navid när han tackade för min medverkan och jag insåg att intervjun var slut inte syntes.