22 juli 2008

Börje och de andra norrländska stereotyperna

Temat för mitt läsande just nu kan uppenbarligen sammanfattas med Norrland och genus. Förmodligen är det en klappande Norrlandslängtan som tagit sig teoretiska uttryck i mitt läsande och förhoppningsvis kommer jag ha lagt ner det här idoga läsandet lagom tills att jag åker hem om några veckor, om inte annat så för att mamma och pappa ålagt mig facklitteratursförbud under den veckan.
Nåväl, om jag läst om historiska norrlänningar nyss, läser jag nu om de nutida, norrländska männen. Bo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Maskulinitet: Representation, ideologi och retorik och som utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie av en grupp norrländska, medelålders arbetarklassmän. (Avhandlingen finns även i komprimerad artikelform i samma antologi som Ella Johanssons artikel, Sprickor i fasaden dvs.).
Bortsett från Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan är det här den mest horribla skitavhandling som jag läst på länge.

Men det där var ju inte särskilt argumenterande eller moget av mig, så för att vara lite mer argumenterande och mogen ska jag ge en bakgrund till epiteten horribel skitavhandling.
Bo Nilsson förklarar redan i sin inledning att stereotypen av den norrländska mannen är att han är inbunden, ordkarg, burdus, socialt handikappad, homofobisk och alkoholberoende. Dessutom är han ointresserad av hemarbete och jämställdhetsfrågor samt har svårigheter att med att hålla kontakt med vänner och släktingar.
Det är den som vi matas med genom populärkultur och massmedia, gång på gång. Det kan man ju hålla med Bo Nilsson om. Problemet uppstår när Bo Nilsson ägnar en hel intervjustudie och skriver en hel avhandling där han genomgående återkommer och centralt förhåller sig till denna stereotyp. Oavsett om männen bekräftar eller avviker från den stereotypa bilden i sina svar kring jämställdhet, invandring, klass och HBT är det alltid stereotypen som ska diskuteras utifrån en mängd teoretiska hänvisningar och slutsatser.

De norrländska männen bekräftar stereotypen relativt väl i sina svar. På det stora hela är de inte särskilt jämställda, de anser att män är män och kvinnor är kvinnor och skiljer på mansgöra och kvinnogöra. Vidare anser de att invandringen ska begränsas, de fördömer eller i bästa fall accepterar bögar så länge de inte rör dem. De tycker att politiken är åt helvete och att makthavarna saknar verklighetsförankring och inte förstår hur vanligt folk har det nuförtin.
Jag betvivlar inte att det kan vara de intervjuades reella åsikter som framkommer. Jag har själv en del empirisk backup från mina arton första levnadsår på den norrländska landsbygden som kan stärka det. Men det jag ställer mig emot är dels Nilssons förhållningssätt till de intervjuade och till stereotypen kring dem, dels till att han gör anspråk på att ha fångat deras autencitet.

Det är ingen ovanlig åkomma som Nilsson lider av och den är ganska svårbotad. Jag har inga magiska recept för hur alla forskare och journalister som skriver avhandlingar eller reportage om en samhällsgrupp som norrländska män, invandrarkids eller anorektiska kvinnor, som det finns stereotyper och fördomar kring, ska kunna frångå dem. Jag sitter inte på några lösningar kring hur man som forskare eller journalist kan frigöra sig från sin position och sin egen subjektivitet för att kunna möta den intervjuade utan förutfattade meningar. Jag vet heller ingenting om hur man skriver en exempelvis sociologisk avhandling utan att förhålla sig till dem man intervjuar som om de vore objekt som man kan ålägga teorier och diskurser på, på ett respektfullt och lyhört sätt.
Men jag tror att man hela tiden, i processen, måste vara självreflexiv och hela tiden ifrågasätta och diskutera sin egen position. Jag tror också att man måste ifrågasätta möjligheterna och vikten av den där autentiska rösten, som man gör anspråk på att kunna nå och teoretisera kring.

Jag tror på Nilssons ansats i sin forskning kring de norrländska männen. Jag tror också att han försöker göra någonting mycket svårt när han gör en studie kring dem och deras syn på makt och utanförskap. Jag anser definitivt att han tar sig vatten över huvudet och förlorar sin trovärdighet när han inte tar upp sin egen roll som forskare och gång på gång fokuserar kring den stereotypa norrländska mannen.
Om någon skulle forska på mig utifrån grundansatsen att jag är en ambitiös kvinna född på 1980-talet, skulle jag givetvis gå in i rollen som den ambitiösa kvinnan född på 1980-talet och förmodligen ge relativt stereotypa svar utifrån den rollen.
Jag tror att de norrländska männen gör exakt samma sak. De är fullständigt medvetna om vad den där medelklassforskaren från en universitetsstad vill ha för svar av dem och vad de förväntas vara i hans ögon. Således blir de också det. Kanske finns det också inslag av protestmaskulinitet i deras svar.
- Nu kommer den där forskaren med sin bandspelare och vill att jag svarar på frågor om bögar, ja då ska han allt få höra att jag inte gillar dom.
Ett sätt att positionera sig mot forskaren, ett sätt att slå sig ur rollen som objekt genom att ge de svaren som de förväntas ge, men som de vet inte är samma åsikter som forskaren har och som inte är de politiskt korrekta åsikterna.

Nu sitter jag och teoretiserar kring varför Börje, 46 år säger att några bögar har vi inte här i byn, sånt finns bara i storstan, och gör exakt samma sak. De blir, i läsningen, objekt även i mina ögon. Mest tror jag egentligen att Börje och de andra skiter fullständigt i vad Bo Nilsson drar för slutsatser om dem i sin avhandling. Jag tror att de ger blanka fan i hur Nilsson diskuterar deras maskulinitetspositioneringar kontra hegemonisk maskulinitet och den maskulinitetsetik som han menar att de utövar.
Fast allra roligast vore det förstås om de norrländska männen i själva verket precis startat upp en studiecirkel kring R.W. Connells Maskuliniteter, har ett matlag kring italiensk matlagning, beundrar varandras hemmaodlade basilika och hänger på Qruiser. Efter ett par glas av det röda årgångsvinet skrattar de tillsammans så de gråter åt den där idiotiska forskaren som de gav en massa förväntade svar till, honom lurade vi allt mina vänner!

4 kommentarer:

Agnes sa...

först lite teoretiskt dravel: protestmaskulinitet, är det ett vedertaget begrepp hos någon teoretiker? för jag har en vän som skrev uppsats utifrån connell och saknade precis ett sådant begrepp, eftersom hon mest använder sig av uttrycken underordnad och hegemonisk maskulinitet. jag trodde bestämt att min vän uppfann protestmaskulinitet själv, men det kanske redan fanns?

för övrigt: tack för en underbar blogg. jag älskar det där glidandet mellan superteoretiskt och känslokladdigt, ångestladdat och överlyckligt, ironiskt och skitcoolt. bästaste bloggen i stan!

Elin sa...

tack själv!
ja protestmaskulinitet är i högsta grad ett vedertaget begrepp. vet att t.ex. Ove Sernhede använder det mycket i sin forskning. jag vet dock inte om det är han som har uppfunnit begreppet eller om han hämtat det från någon annan forskare, det var ett tag sedan jag läste honom och minns inte. men tipsa din vän om att kolla upp honom så finns det säkerligen referenser hos honom om inte begreppet är hans.

Ing sa...

Så klokt skrivet! Min storebror, urnorrlänning och numera 42 år, visste precis hur han skulle bete sig och vad han skulle säga för att få mig - den nyblivna akademikern - att gå i taket när jag kom hem från Uppsala och hälsade på, uppfylld av allt det jag lärt mig och närmast besatt av tanken på att få dem att tänka annorlunda, tänka rätt. Vi lade ner de där stereotyperna när vi blev äldre och klokare och märkte att de ju faktiskt inte fanns. Eller i alla fall att det fanns så mycket mer.
Märkligt ändå - jag trodde att doktorander som skriver sin avhandling utan att problematisera sin egen roll som forskare och som uttolkare av någon slags verklighet var så gott som utdöda. Jag ska lägga till Bo Nilsson på läslistan i alla fall.

Ingegerd

elin sa...

Ingegerd: Tack. Ja jag trodde också det, men så verkar inte vara fallet. Framför allt blir jag lite trött på avhandlingar där informanternas autentiska röst betonas. Hur gör man anspråk på autencitet egentligen? Hur viktig är den? Och vad är den? Vi har ju alla olika sidor och roller, en del mer stereotypa och andra mindre, och väljer konstant vilka vi vill vara och visa upp.