Självsamhet

Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.

När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.

Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.

Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.

Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.

Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.

I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.