Love will tear us apart, Carin Holmberg

När jag för första gången läste Carin Holmbergs Det kallas kärlek levde jag i samboförhållande med någon av motsatt kön, inga barn, precis som dem som avhandlingen handlade om. Det gjorde också mina närmaste vänner. Vi lät Det kallas kärlek, i behändigt pocketformat, passera mellan oss så att alla skulle få läsa och förfasas. Sedan träffades vi hemma hos någon, åt middag och diskuterade boken medan våra pojkvänner satt i någon annan lägenhet och spelade Age of Empire ihop (apropå duktiga feminister; varför spelade inte vi lite mer dataspel och hade lite mindre genusdiskussioner?).
Förfasas gjorde och förfasas skulle vi, för herregud vad inte jämställda vi var och åh vad vi kände igen oss och allting var strukturernas fel, det sa ju Carin Holmberg. Hjälp, vad förtryckta vi var. Vilken patriarkal konstruktion vi hade hamnat i!

I själva verket kände jag inte igen mig ett dugg i avhandlingen utifrån den relation jag just då var i. Jag ville väldigt gärna göra det, jag kände mig inte som en riktig kvinna när jag inte var den som tog mest ansvar och sedan suckade martyrlikt åt det. Men allt mitt förfasande över igenkännelsen handlade inte om samborelationen med honom med det definierade könet man, utan min tidigare samborelation med någon av samma kön.
Med henne var jag martyren. Gnällspiken. Hon som gjorde mer och som varje dag tjatade och gnällde. Som blev oerhört frustrerad när vi ville ha det olika städat, ansträngde oss olika mycket. Som ibland började städa lägenheten innan hon fått av sig ytterkläderna, skrev handlingslistor och under tystnad diskade disken även denna kväll.
Min samborelation med honom har jag istället skämtsamt refererat till som the time of my life, boendemässigt sett. På ett och ett halvt år tvättade jag till exempel inte en enda gång. Jag tror inte ens att jag någonsin lärde mig var tvättstugan låg. Han var den kontrollneurotiska martyren som tog på sig både exempelvis tvättansvar och matansvar eftersom han helt enkelt var bättre på det. Det var ingen mening att jag gjorde det, jag gjorde det inte lika bra.
– Schysst!, sa jag och la mig i soffan och kliade mig i skrevet framför Simpsons medan han stodi tvättstugan och sorterade mina underkläder.
Det gick så långt att när han åkte bort i ett par veckor valde jag att gå och köpa nya trosor, framför att tvätta. Jag hade glömt bort hur man ens gjorde.

Jag tycker att Heliga familjen är oerhört bra och intressant på många sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Maria Sveland. Hon är lyhörd, påläst, smart och jag tycker att det finns en styrka i att hon vågar vara inkonsekvent. Det är väldigt modigt. Jag tycker om den historiska backupen och där Yvonne Hirdman som vanligt blir för mycket strukturalist för att jag ska orka med henne, går underbara David Tjeder in och är både rolig och väldigt kunnig.
Men sedan kommer Carin Holmberg in som politisk familjerådgivare.
Hon ska se ett heterosexuellt kärnfamiljspars problem i ett större perspektiv, sätta in dem i ett strukturellt sammanhang, är tanken. Resultatet blir att varje uttryck, problem eller vardagssituation kan hänvisas till kategorierna man och kvinna. Någon gång blir hon rent av spekulativ.
- Annika, du uttryckte inte att du hade ensamtid på samma sätt som din man har? Betyder det att du har mindre tid för dig själv, kanske?
Åh, vad gärna Carin Holmberg vill att Annika ska ha mindre tid för sig själv än vad hennes man har.
- Nä, jag poängterade det nog inte lika mycket bara, svarade Annika och då kan Carin Holmberg naturligtvis göra en strukturell analys av det uttalandet med.
Carin Holmberg verkar, enligt de flesta hårdnackade strukturalister, under devisen den som söker han finner. Gång på gång kan man härleda allt beteende, alla tankar och maktassymmetri till – i hennes fall – kön. Hon verkar också helt enligt den, sedan länge, hegemoniska jämställdhetsdiskursen som hänvisar allt till en könsmaktsordning, men som både blir heteronormativ, generaliserande och glömmer bort individen.
En diskurs som innebär att man gång på gång hänvisar till kön har ganska stora likheter med den haramdiskurs som menar att könsskillnader beror på biologi, särartsfeminismen som den brukar kallas. Skillnaden är att strukturalisten med sin dogmatiska tro på könsmaktsordningens inflytande i allting, petar in ett litet uppfostrad till mellan du är och kvinna. Så länge du hänvisar till uppfostran och social kontext är du således fri att generalisera, kategorisera och vägra se individen.

Hade jag mer tid skulle jag förmodligen här gå in på lingvistiska perspektiv på det hela. Hur jag läst både Deborah Tannen, strukturalisten Fishman som tolkar varje hummande i en relationsbaserad kommunikation som något rörande könsmaktsordningen och hur även Carin Holmberg införlivar den teorin i sitt avsnitt kring kommunikation i Det kallas kärlek. Sedan skulle jag troligen föregripa hela ämnet för min pilotstudie samt blivande avhandlingsämne, vilket vore dumt då minst en av mina informanter läser min blogg och inte alltför mycket information kan ges om vad jag egentligen söker i min studie.
Om min kritik mot strukturalismen kan jag dessutom fortsätta i flera timmar och jag skulle vilja fortsätta på spåret kring det heteronormativa i jämställdhetsdiskussionen och diskutera familjebildning utifrån HBT-perspektiv. Men nu är mina föräldrar på väg hit. Jag måste således martyrstäda min egen lägenhet, tjata på mig själv att diska den förbannade disken och gå ner med tvätten i tvättstugan. Det sämsta med att vara ensamhushåll är att man både blir martyren och den lata, men vilket man än är spelar ingen roll. Likt förbannat är det ju jag som måste göra allt.