När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.