Jag hatar folk, men jag kan inte sluta älska människan

1. Jag sitter extremt mycket vid maskinen. Jag och maskinen har utvecklat någon slags hat/kärleksrelation till varandra. Jag börjar känna mig personligt engagerad i maskinen och trivs lite med den där monotona känslan av att bara mata in papper, trycka på några knappar och inte behöva tänka överhuvudtaget. Andra arbetsuppgifter kräver ändå ett visst mått av engagemang, ett engagemang som jag denna sommaren saknar mer än någonsin (och jag hade aldrig särskilt mycket till att börja med). Vid maskinen behöver jag inte prata med någon. Jag kan inte heller göra någonting annat än att sitta där. Samtidigt som jag utför just den uppgift jag blivit tilldelad. Det är en befrielse från prestationsmänniskan och något lite meditativt över det. Också den där gamla arbetarstoltheten, såklart. Jag har nästan lite svårt att släppa maskinen. Undrar hur den har det när någon av mina kollegor sitter vid den. Undrar hur den mår när papper trasslar in sig och den protestpiper. Älskar känslan av att städa den, att stryka den gamla trasan över känsliga sensorer och speglar, det tunna lagret pappersdamm som täckt dess ytor och låta den bli ren igen.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.

2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik...you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.

3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.