31 juli 2008

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nu känner jag ju inte din pappa, men jag älskar när föräldrar ur ingenstans bara blir djupa och fingret-på. Som att de plötsligt förstår en.

ramaskri sa...

Jag tror att det är någonting med sommaren- den evigt efterlängtade, som gör att minnen kommer upp till ytan igen. Att man försöker jämföra men somrarna förr, försöker nå tillbaka till den känslan man hade, och så sällan får de där ögonblicken som du hade där på klipporna. Men när man väl når den känslan, det är då man förstår varför sommaren är så helig i allas medvetande. För den symboliserar så mycket mer.

Anonym sa...

Jag får en liten klump i halsen av ömhet av det här inlägget. För varma klippor, för barnet i dig, för barnet i mig.

Jag får precis samma känsla av spruckna klipphällar under fötterna och sten slipad len av havet. Hollands evighetsgrå sandstränder pratar också med mig, på ett annat sätt, men Bohusläns solvarma granit pratar med lilla, minsta, innersta mig om lyckligheten och kärleken.

Kjell Tina sa...

men söto, är det där du på bilden?

Anonym sa...

julia: ja jag älskar också det. pappa säger inte särskilt mycket, tar extremt lång tid på sig att säga saker, är usel på att uttrycka sig skriftligt men är liksom full av klokhet, poesi och reflektioner så fort han talar ur skägget (bokstavligt skrivet).
ramaskri: intressant reflektion, jag håller fullständigt med dig.
lsm: vad fint. jag förstår precis.
farbror melkers flickvän: ja det är jag. i rosa klänning/kjoldress som alltid.
Kristina Lugn sa något i Allvarligt talat om att hon önskade att hon hela livet burit runt på en bild av sig själv som liten att ta fram ibland. för att minnas vad det där barnet ville och längtade efter, hur hon tänkte sig livet och hur hon var. det är ju hennes framtida liv som man sedan lever hela livet. skulle jag bära runt på en bild skulle det nog bli den där.

Anonym sa...

Åh, mina ögon tåras och jag minns...Mor