Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.

Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.

Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.