Att leka en framtid som aldrig blev av

Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Någonting var vi, vi hade en liten grej som hon kallar det när vi nämner det i tunnelbanan.

Vi hade en liten grej och sedan blev vi vänner igen. Det är så skönt med de där vännerna som man också varit någonting annat med, att de finns kvar. Hon finns kvar. Under den här veckan bor jag hos henne. Hon som nu har pojkvän, jag som babblar på ett sådant straightriktat sätt att Herr K suckar att han inte förstår vad som hände, var inte vi åtminstone lite lesbiska en gång i tiden?
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Trots det finns det få människor som jag haft så mycket framtidsdrömmar med som med henne.

I mina heterosexuella relationer har framtiden alltid bara inneburit trubbel, framtiden var det onämnbara. I en heterosexuell relations framtid finns ett bekräftande av en norm och en tradition. I framtidsdrömmen ligger det heterosexuella äktenskapet, de biologiska barnen, kärnfamiljen. Det är så den heterosexuella relationens framtid ser ut, hur skulle den kunna formuleras på ett annat sätt? Hur formulerar man sin starka vilja sedan tonåren att inte skaffa biologiska barn i en heterosexuell relations framtid? Hur drömmer man om bröllop och bröllopsresor när äktenskapet är ett regelverk skapat för att styra våra relationer och infoga dem i en norm som man inte vill vara en del av?

Det finns en stark anledning till att jag aldrig vågat drömma om en framtid med männen jag har haft riktiga förhållanden med, men drömt om både barn och bröllop med både Den mörkhåriga och LSM, trots att vi aldrig varit flickvänner för varandra. I våra framtidsdrömmar har det istället, lika ofrånkomligt som framtidsdrömmarna i en heterosexuell relation bekräftar normen, alltid handlat om att utmana normen.
Det finns inga standardkrav från samhället på vilken sorts framtida flickvän och fru som jag måste vara. Det finns ingen tradition att falla tillbaka på. Jag kommer aldrig att bli Hustrun, som kvinnor i alla generationer bakåt har varit i min släkt. Jag behöver inte bli ifrågasatt för att jag inte vill föda barn, att jag inte kan sy gardiner (eller ens sätta upp dem) och är sämpig på att laga mat. Jag behöver framförallt inte hela tiden genuskoda min relation i termer av vad som är sociala strukturer och vad som är på individnivå på samma sätt. Jag behöver inte vara svinrädd att en dag stå där i radhuset med barnen jag likt förbannat fött, all föräldraledighet som jag likt förbannat tagit ut, disken som jag likt förbannat alltid diskar.

Med brudarna har jag alltid varit tillåten att drömma hur mycket som helst. Där blir drömmandet också en del av ett ifrågasättande, ett sätt att formulera alternativa relationer. Min och den mörkhårigas flirt inleddes i själva verket när vi pratade om barn och började skämta om att adoptera en son ihop och uppfostra honom till bög. För den som här anser att det låter som ett tämligen omoraliskt socialt projekt att tvinga ett barn in i en sexualitet som den inte själv har bett om säger jag bara att amen hallå, det är ju det vi gör med alla kids hela tiden i alla tider, bara det att vi uppfostrar dem till heterosexuella istället.
Vår son skulle den mörkhåriga föda, vi skulle ge honom ett könsneutralt namn och sedan gick yours truly, med sina krossade drömmar om att någonsin bli en framgångsrik dansare, in och krävde att han skulle sättas på balettskola när han var tre år för att jag skulle kunna vara den där föräldrern som tvingar sina barn att uppfylla deras förlorade drömmar.( Dessutom var det praktiskt att sätta honom på internat, så att vi slapp missa så mycket i våra karriärer due to barnliv.).
Senare började vi istället drömma enbart om det framgångsrika karriärlivet. Den mörkhåriga skulle bli diplomat och jag skulle bli hennes diplomathustru. Jag skulle få följa med henne på representationsmiddagar och tjänsteresor och jag skulle kunna skriva på heltid, försörjd av henne. Diplomaten och Konstnärsfrun, liksom.

Vi blev aldrig Diplomaten och Konstnärsfrun. Men den här veckan, då jag bor hos henne i en hennes andrahandslägenhet på Östermalm på en helt platonisk vänskapsnivå, är en framtid som vi aldrig hade, en framtid vi aldrig fick och förmodligen aldrig hade kunnat få. Hon går till jobbet, jag ägnar förmiddagen åt att skriva. Sedan diskar jag, går och handlar, bäddar hennes säng. Går upp i rollen som Konstnärsfrun som jag tänker mig att Konstnärsfrun skulle ha varit. Väljer youghurt framför fil på Ica för att hon tycker bättre om det, men älskar att vara ifrån henne på dagen för att det ger mig frihet att vara självsam och kreativ.
Sedan kommer hon hem och ser förvånat på både sängen och disken, vi skämtar om min undergivna hustruroll (innan jag i sann Elin-anda naturligtvis måste ta skämtet till töntig vulgonivå och börja referera relationen som domina/slav-relation istället). En annan dag går jag på museum och fikar med mig själv på Moderna Muséets uteservering med ett anteckningsblock som sällskap. Hon ringer och tycker att det är fint att hennes konstnärshustru förlustar sig med kultur medan hon är på arbetet, så hade det ju varit på tjänsteresorna.
Sedan kommer hennes pojkvän över och jag börjar prata om någon karl och vi är precis så straighta, nära vänner mot varandra som Herr K. suckar över att vi är. Enbart fåniga drömmar om bögsonens huvudroll i Svansjön och tjänsteresor finns kvar.

Uppdatering: Därmed inte sagt att jag inte har haft panik över att falla in i flatklichéer. Den mörkhåriga kan förmodligen gå in och berätta allt om mitt panikartade ironiserande över faktumet att vi stod och hängde vid Normal förlags monter på Bokmässan det året, att jag nästan skämdes över att vi båda läst genusvetenskap och drog tiotusen dåliga skämt om att dricka örtté och diskutera feminism ihop. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag ju är livrädd för den samkönade relationens alla stereotyper också. Lika rädd för heteroklyschan är jag för flatrelationens klichéer.
Jag vet inte om jag ska dra diskussionen ett varv till och börja diskutera bisexualitetens sjukdomar, i form av rädsla för att uppfattas som vare sig straight eller gay, eller om jag ska börja rannsaka mig själv och fundera över om det är ett individuellt relationsproblem istället för att fortsätta slå på stora strukturtrumman. Jag återkommer förmodligen till ämnet.

Uppdatering2: Och angående det här med bröllop och äktenskap är jag i hemlighet en sucker för bröllopsdrömmar, vilket naturligtvis går stick i stäv med mina politiska teorier. Hur djävla queerkritiskt är det att drömma om bröllopsklänningar? Nä, inte så djävla va.