30 november 2007

Flyktinstinkten

Att träffa exflickvän K. igen efter fem år är som att se sin gamla spegelbild och inte riktigt känna igen den.
– Vilken dialekt du har! Göteborgska!, säger hon
– Vad liten du är, herregud vad liten, säger hon
– Vadå grönt te? Dricker du grönt te?, säger hon
Och jag förvånas och förundras över hennes reflektioner innan det slår mig att senaste gången som vi sågs pratade jag någon slags seminorrländska, vägde tolv kilo mer än nu och skulle aldrig kommit på tanken att dricka äckelgrönt te. Hon med sina pepsiburkar och marianne-karameller, långa håret, västgötska dialekten och när Ani Difranco börjar gapa Million you never made i stereon finns det en instinktiv ryckning i min hand att sänka eller säga att det är skitdåligt innan jag inser att det var fem och ett halvt år sedan jag kunde göra det.
Få korta ögonblick i livet inser man att man verkligen gått från en punkt till en annan, det inte bara känns utan det märks. Detta var ett sådant.

På folkhögskolan vid Göta kanal häller jag i mig kaffe mot insomnian och reflekterar texter och tar in. De läser mina texter och pratar om gestaltning, närvarokänsla och subtil kön&klass-tematik. Exakt de sakerna som jag kämpat med hela tiden. Det är inte under själva bearbetningen av mina texter som det händer saker i huvudet. Det är i analysen av de andras. Eller alla mellanspel; jag i soffan i uppehållsrummet där jag lyssnar till samtal om Morrisseylyrik, Bukowski och David Lynch, i framsätet på min textlärares bil på en regnvåt motorväg någonstans mellan de mellanstora svenska städerna när han pratar om 40-talets författarkollektiv och därbak sitter hårdrockskillen och pratar om hur han fick sin pjäsbearbetning av Mio min mio godkänd av Astrid Lindgrens systerdotter, trots att den inleds med att Mio karvar upp sina handleder.
Flyktbenägenheten är en nedärvd instinkt. Jag flyr och samlar intryck. Min kursare säger något om att jag inte är som hon trodde jag skulle vara. Att jag i min presentation på nätgruppen skrev något om att jag skulle bli professor, statsminister och författare – helst allt nu och på en och samma gång. Att hon väntade sig någon gapig och fladdrig och fann en lugntyst, ödmjuk tjej. Jag säger att det är mitt sätt att ta in och i tystnad säger jag att det är mitt sätt att fly. Jag tystnar. Reflekterar och samlar intryck istället för att rusa på och ta plats.
Flykten tar slut i tågresan på väg hem. Jag och Stefan bollar namn mellan oss för någon gemensam vän i Göteborg måste vi väl ha och sedan pratar vi humaniorakurser och framtidsplaner innan jag sätter i hörlurarna och sluter ögonen. Inuti en knuten näve och tusen nya idéer.

Och sedan kommer jag hem. Ingen säger välkommen när jag öppnar dörren och kylskåpet ekar lika tomt som den känslan gör. Jag öppnar rätt Worddokument och kräks ut två dagars tillbakahållen inspiration genom fingrarna. Jag vet precis hur historien ska skrivas nu, hur den måste skrivas. Facebook, det sorgset skrikande saldot på internetbanken och frånvarande eller negativt besked om doktorandtjänst; allt får stå tillbaka. Jag skriver och sedan lägger jag mig i sängen, lyssnar till det som Göteborg kallar vinter men som egentligen bara är ösregn. Saknar nyckelben att kyssa och en bröstkorg att luta pannan mot. Vänder mig om för att se saknaden i ögonen, tror mig se skäggstubb och vackrastögon men finner mest mörkblont självfall och blekmjuk nacke.

27 november 2007

Cool on the streets, hot between the sheets

En av de finaste grejerna med alla fina grejer med Amsterdamsflickan är ju att hon har en egen blogg och är av samma sorts bloggande idiot utan integritet som jag är. Mina vänner fnissade igår på Hagabion återigen över hur galna vi är som lagt ut och bearbetat hela vår relation via bloggarna. När vi skiljdes åt i söndags var det inte efterkommande mail eller sms jag tänkte mest på utan herregud, vad kommer hon att skriva i bloggen om det här. Ungefär som att jag både fått hela vår första dejt, mina skills i sängen och trosor dokumenterade på Internet via henne.
- Lite som att sätta upp lappar på Ica, fast webb-baserat, konstaterar Amsterdamsflickan herself.

Eftersom jag är på väg till textträff på folkhögskolan för att få min halvskrivna roman konstruktivt söndermanglad och få lite ny inspiration för de sista två veckorna jag har på mig att skriva färdigt råmanus (erkännas bör väl att min första deadline sket sig totalt due to uppbrott, alkohol och Facebookberoende, men nu jävlar) hinner jag inte skriva någonting själv men bjuckar istället på den absolut finaste och mest träffsäkra beskrivning av mig själv som jag någonsin läst. Det här är precis den människa som jag vill vara och det är så fantastiskt att se att någon faktiskt tolkar mig så också:
Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Jag rodnar och häpnar och sedan packar jag väskan och sätter mig på ett inre resan-tåg till Östergötland. Vi hörs på fredag igen.

25 november 2007

Amsterdamshjärtat (hooked för livet liksom)

Naturligtvis borde jag skriva någonting om alla kanalerna. Det finns så många kanaler i Amsterdam och husen ser likadana ut i de flesta kvarter utanför centrum, för centrum ser bara ut som ett centrum gör med för mycket människor, H&M och blinkande lysrör. Jag lärde mig aldrig hitta någonstans utan följde efter frugans powerwalktakt eller Amsterdamflickans vana rörelser över gatorna.
Jag borde såklart skriva någonting om den vackra lägenheten, koffie weerkend och cigaretter som min ständiga semesterlast (suget efter latte och cigg satte in redan på Landvetter den här gången), secondhandshopping och inrökta öllokaler. Eller om hororna i Red light district och min och frugans efterföljande diskussion. Jag varken chockerades eller upprördes av dem, av männen som glodde in genom fönster på silikonbröst och väntande sängar kanske men inte dem. Det knyter sig mer i magen när jag tänker på frysande tjejer i ett gatukvarter än någon i bikini i ett skyltfönster. Jag ville skriva någonting om hur jag och frugan fortfarande alltid hänvisar till våra forna liv som Fröken duktig-tjejer när vi lever rövare. För tre år sedan var vi sådana duktiga, överambitiösa tjejer med alldeles för mycket struktur och kontroll att vi helt enkelt varit duktiga för minst en halv livstid. Det är sådana saker som vi brukar säga till varandra när vi går ut och dricker på en måndag eller råkar köpa ett ciggpaket fast vi inte borde. Inne på coffeshopen fnissar jag till henne att herregud, du och jag här, det hade vi aldrig kunnat tro för tre år sedan.
- Nä men jag är så himla glad att jag är här, fnissade hon tillbaka och kramade om mig och jag kunde inte annat än att hålla med.
Jag ville skriva något om frugans känningar av mina fylledrama-tendenser och hur skönt det är med en vän som dagen efter hon fått ett argt fylledrama-sms skrattar och säger att det är typiskt mig och det här ska hon lägga ut på Facebook, istället för att ta illa upp.
Jag ville skriva någonting om fear and loathing in Las Vegas-tyskarna och hur jag naturligtvis var tvungen att bjuda en av dem på snus eftersom det är the best fucking drug in the whole world och definitivt ville jag berätta om den fantastiska festen hos Amsterdamsflickans syster med vän där kök och vardagsrum fylldes med olika nationaliteter, skratt, bonding och en ohygglig massa alkohol. Jag vill sitta här och konstatera att Amsterdam var precis vad jag behövde för även om fingrarna bakfylleskakar och jag bara längtar tillbaka till ostrukturen vet jag att det var alldeles lagom och precis vad jag behövde för att känna mig sådär fri igen. Fri är svårare än trygg, läskigare än trygg, fri är alltid bättre än trygg om man måste välja, det insåg jag i Amsterdam.

Skulle jag skriva och sätta punkt alltså, men sen blev det ju som det blev. För det var som de sa, de flesta och nästan alla, innan jag åkte att herregud, du och Amsterdamsflickan nu kommer grejer hända igen. Ni kommer inte kunna hålla det på vänskaplig nivå när det är slut mellan dig och mannen och allting är som det är.
- Vi är bara vänner, det är så det ska förbli, jag uppskattar henne för mycket som vän, sa jag bestämt.
Det var som när jag och exmannen blir sams igen efter ännu ett fylledramautspel från min sida och jag säger det där om att jag nu ska börja ta lite ansvar i mina relationer istället för att bara strula runt och göra allt för att sätta mig i en offerposition, börja hantera saker moget liksom.
- Steg ett är att inte flirta med Amsterdamsflickan, sa jag och han tyckte att det lät bra.

Naturligtvis låg jag med Amsterdamsflickan. Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, Elin, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken. Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning (grabbarna grus-poäng på den repliken: highscore för Elin). Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my leauge. Och sen blev det som det blev och jag vaknade upp med ansiktet i de fantastiska trassliga lockarna och hennes hand strykande över min rygg och jag var återigen lika delar förvirrad och genomlycklig.
- Men herregud? Vadå blev som det blev? Ta lite ansvar för fan, säger ni.
Men för det första har ni kanske inte samma typ av terminator-könsorgan som jag har. Den hittar ett target och en målaktivitet och sen är det liksom kört. Då spelar det ingen roll vad förnuftet än babblar om. Har fittan bestämt sig för att ligga, då ligger fittan liksom. Lite som de gånger jag blivit nekad sex. Jag kanske kapitulerar och tänker okejdå. Men terminatorfittan blir bara tokfrustrerad och argast i hela världen.
För det andra känner ni inte Amsterdamsflickan. Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån). Ni vet ingenting om hur det är med den där blicken som ser rakt igenom mig och som jag inte kan ha något försvar inför. Ni vet inte hur hon kan se saker hos en själv, blotta allt det svaga och sköra, som man själv inte ens ser. Ni har inte sett henne dansa till Slagsmålsklubben en sen natt i en lägenhet. Ni har inte fått de mest fantastiska presenterna av henne; om det så handlar om ett rosa hjorthuvud tillsammans med mina vänner, fantastiska electro/hiphop/dancehall-skivor eller ett grow cannabis starter´s kit i Alla hjärtans dag-present. Ni har inte hört henne skämta eller sett hennes världsvana, streetsmarta interaktion. Ni har inte hört hennes smarta utläggningar eller hur hon liksom självklart tar plats i ett rum, men aldrig på bekostnad av andras utrymme på ett sätt som få behärskar. Ni har inte sett henne blotta sina egna svagheter med en ärlig självklarhet och ni har aldrig fått ta del av hennes gudinneskills i sängen. Ni har inte lutat er panna mot hennes axel, gråtit och sagt att ni är förvirrade och vilse för att ni visste att hon skulle kunna ta det.
Det var inte ni som vaknade upp med fingrarna intrasslade i vackraste lockarna imorse för det var jag och det spelar ingen roll hur korkat det kanske var, för just då var det bara bra.
Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

21 november 2007

I got weed, drink and a handycam - all of which is legal in Amsterdam

Nejmen alltså, jag slutar ju inte blogga. Jag tar inte ens paus. Saker under huden will go on forever. Det var inte så jag menade, bara att jag kommer att välja mina ord med mer omsorg ett tag.
De kommande fyra dagarna kommer dock den återbildade singelpakten i Majorna att förflytta sin dekadenta, moraliskt nedbrytande aktivitet söderut. Närmare bestämt till Amsterdam. Av vad jag hört om den staden erbjuder den fler möjligheter att utforska sin egen dekadens på än Göteborgs gamla en-öl-för-mycket-dåligt-one night stand-tillvaro.
Om man googlar på amsterdam och shopping kommer bland annat bilden ovan upp. Med tanke på att jag tänkt julklappshandla därnere kan det ju bli en riktigt intressant julafton i år. God jul mormor liksom.

Det där med integriteten (vs bloggkliandet i fingrarna)

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.

20 november 2007

Ett litet avsnitt november-Sveriges Sex and the city

k säger: men inte mer depp nu elin? vi drar på koloni och kollar band istället. skit i att det är måndag!
e säger: okej men jag måste 1, ta en promenad 2, duscha 3. ta mig ur kommandolooken i mjukisbyxor
k säger: hade inte du tränat?
e säger: nä jag somnade istället
k säger: men jag måste hämta tvätten klockan sju, sen kan vi promenera genom slottis till linné.
e säger: okej fint. ska vi ses på linnéplatsen h?
h säger: ja gärna, men jag behöver också lite tid att fixa mig iordning
k säger: undrar om ölen är dyr? undrar hur mycket man ska tillåta sig att dricka på en måndag?
e säger: alltså fan vad vi gått ner oss. jag vill supa! men jag har verkligen inte råd.
h säger: jag har gott om cash för en gångs skull och är ledig imorn
e säger: härligt! jag vill hångla.
k säger: jag vill såklart också supa. jag vill också såklart hångla men jag tänker att det inte händer på en måndag.
e säger: kan inte du ragga hångelhoes åt mig?
k säger: elin ge dig nu din jävla slampa!
e säger: gulle dig, halv nio vid linnéplatsen.
h säger: men kul för mig om ni två får hångla båda två
k säger: nu är v. med i konversationen. övertyga henne!
k säger: inte om att hångla utan hänga med alltså.
e säger: v. häng med ut ikväll! alla fyra yes!
k säger: vi ska ju inte förfesta och jag har som vana att inte hångla nykter
e säger: du kommer hångla.
h säger: oh I see!
v säger: nej jag orkar inte följa. jag är en seriös person som jobbar.
k säger: elin förfesta?? eller nä nån ordning må det väl va.
e säger: förstår det, jobblivet gör en trött. speciellt i novembermörkret.
k säger: jobblivet gör väl att man vill supa ner sig?
v säger: ja man VILL men man orkar inte
v säger: men elin verkar ju sugen på fest
e säger: men ska vi förfesta? seriöst jag har haft en nykter dag de senaste dagarna och det var igår och då var jag ju så bakfull att jag nästan kräktes.
h säger: tur att jag har din sudden comfort hahaha.
k säger: drick den du så får du asroligt, promise!
v säger: ja vissa jobbar som sagt
k säger: jag har redan ångest över min lathet idag
e säger: jag sov halva förmiddagen, skrev tvåtusen ord, facebookade, skulle träna, sov istället och åt en varm macka. vem är mer slacker än jag?
k säger: jag har både vin och sprit hemma, men fan vi borde inte va?
v säger: va? finns det folk som har alkohol hemma utan att dricka upp den?
h säger: jag har jobbat. en vårdtagare hade kissat ner hela badrumsgolvet. torka torka…jag kommer aldrig känna mig ren igen.
k säger: jag har pluggat två timmar.
v säger: jag har bara suttit ensam på jobbet med i-poden hela dagen. inte pratat med någon.
k säger: jag har heller inte pratat med någon på hela dagen.
e säger: nä det har inte jag heller.
h säger: bättre jobb än att torka kiss i alla fall.
k säger: jo jag pratade med en i telefon som ville sälja rakhyvlar till mig. jag fick omega 3-tabletter på köpet. portot gick på 40 kr och jag tackade nej. fuck off liksom.
e säger: jag sa hej till kassörskan på ica. hon sa hej tillbaka.
v säger: ja allt är bättre än att torka kiss i alla fall.
k säger: vad sorgliga vi är.
k säger: patetiska.

19 november 2007

Mina egna konturer är de bästa

Det skulle bli en lång promenad hem. Jag vet inte, jag måste ha tagit en genväg eller något.
Jag tog smällen på en gång och grät en hel helg. Sedan la jag energin på att skriva en roman istället. Sedan blev det helg igen och jag ägnade mig åt att befästa styrkan i mina egna konturer.

Det finns ingen skönare känsla än att upptäcka sig själv på nytt. Oavsett om det är att i Southern comfort-fyllan säga citatkorkade saker om att ”tänk på att jag levt med en känslig, politiskt korrekt kille i fyra månader. Jag har inte fått prata om horor…ja inte andra kvinnor heller för den delen”, att upptäcka det sköna i att komma hem från en fest klockan fyra på morgonen och veta att det inte spelar någon roll för det är upp till mig hur länge jag festar eller att vara fyllekaxigt dryg och inte behöva skämmas, för vem ska skämmas över mig mer än jag själv möjligen? (Och det gör jag ju förbluffande sällan).

Relationen med mannen var stundtals frihet. Stundtals var det att försöka trycka sig själv in i en mall jag var tvungen att kapa mig själv för att passa i. Jag var snälltyst, mindre cynisk, mer glad, mindre bitchig och kaxig. Jag kapade av akademiska referenser, fånelitism och hiphoplingo. Man gör så mycket för kärlekens skull, trots att man inte mår bra av det.

Men ni vet ju, precis som jag att man bara kan må bra om man är sig själv. Kanske är det därför som jag tagit genvägen hem från det här uppbrottet. Den här helgen glider jag runt mellan fester, klubbar, fikasessions och bakfyllehäng med glass och Bonde söker fru och är bara mig själv. Konturerna är tillbaka, huden tjockare än någonsin. Jag vet att jag bloggar bättre när jag är olycklig, men jag är ledsen; jag mår nog faktiskt ganska bra nu.

Det är som en insikt som slår mig där i söndagsnatten:
- Jag lever hellre i en bra relation med mig själv än i en halvdan relation med någon annan.

Kom ihåg people, fortsätt namedropa best of-mina blogginlägg enligt föregående inläggs uppmaning!

18 november 2007

Them gasoline boys downtown sure talks pretty, it's so hard to be a saint in the city

Dagen efter att mannen lämnat mig gjorde jag upp en plan för det kommande singellivet för att slippa hamna i samma destruktiva, oansvariga liv som jag levde i våras. Planen var följande:

1. Drick inte mer än en gång i veckan, fortsätt på dina bra alkoholmönster som du skaffat dig .
2. Frivillig celibatperiod åtminstone fram till nyår.
3. Låt inte lägenheten förfalla bara för att ingen annan än du vistas i den längre.

Nu är det söndag kväll och helgen har ägnats åt tre nätters fyllor, sömn hela dagarna, lägenheten är en katastrof och det här med celibatet…nä, jag kan inte riktigt se syftet längre.

- It’s hard to be a saint in the city, tröstar Bruce Springsteen från stereon medan jag hinkar äppeljuice och försöker bestämma mig för vilken bakfyllefilm som ska lindra min ensamma söndagkväll.

Men medan jag grubblar över min tillvaro i sällskap av The Boss, som en annan High fidelity-Rob kan ju ni ta och fundera över vilka av mina inlägg ni gillat bäst. Nämn ett eller flera inlägg som absolut borde finnas med i en Saker under huden-sammanställning.

Vi hörs en annan dag när hjärncellerna börjat återväxa.

16 november 2007

Utopier (I don't know what I can save you from)

Förstånd-motstånd skriver bland det bästa jag läst på länge:
För en gångs skull så känner jag att jag inte vill motarbeta mig själv, utan mer arbeta MED mig själv. Lära mig leva och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer att leva det där blommande livet där jag tar allt med klacksparkar och parfymerande lukter. För det vill jag fan inte. Då får ni gärna he bort mig först.

Sylar av sol skriver om att vara en empat.

Och runt mig rasar människor, mina gelikar och vänner. Genomsorgsna eller bara novemberrädda springer vi omkring och letar skedliggande eller bara lite peace of mind. Jag är hon som ringer till mamma halv fyra på morgonen med en enda mening;
- Får jag komma hem och vara liten ett tag?
Sen tänker jag någonstans där i insomnianatten att tänk om det liksom är på väg att skifta nu. Tänk om 2008 blir startskottet för den tid som faktiskt är vår. Tänk om 2008 är året då alla romantiska, sentimentala, vemodiga, oroliga, sköra, känslomässiga, överälskande, empatfågelhjärtan med hjärtat buret i handen och maskerna alltför illasittande över de vi verkligen är, tänk om det är året då vi kommer att resa oss.

Tänk om 2008 är året då vi liksom får rätt och alla andra fel. Och där står dem som krossat våra hjärtan eller svikit och säger amen ta det inte så hårt, vad är det med er?. Där står kunnare och pratar om labilitet och diagnoser och viftar med recept på cipramil och xanor. Där står förändra dig själv- teamen, där Anna Skipper-crewet skriker om viktnedgång och sunda vanor som metod för att vi ska må bättre och Mia Thörnblom-crewet skriker om just sina metoder för hur vi ska kunna bli oss själva och bli några av de där happygolucky-människorna som vi borde bli. Där står alla jävla Baloo-typer och säger att vi borde vara mer som dem, vara glada och nöjda och glömma bort bekymmer och besvär, varför vara ledsen när man inte ens vet varför man är ledsen?

Det är då vi säger nej tack. Jag har ingen lust att bli happy go lucky. Jag har ingen lust att förneka sidor hos mig själv och jag behöver inte era mediciner, metoder eller framgångsrecept för att bli någon annan än den jag är. Jag tar saker hårt för att jag är sådan. Jag är ledsen utan att veta varför ibland för att det är en del av den jag är. Livet är skört, världen är skör, alltså är det inte konstigt om människan också är skör. Jag är stark i min skörhet. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal och uh uh you can’t tell me nuthin’.

Allting är bara en utopi. Det vet ni ju. 2008 lär väl bli samma slags kaosår som 2007 var. Jag, vi, kommer fortsätta pendla mellan eufori och svärta, kommer fortsätta slå hjärtat blodigt på fel människor, kommer fortsätta leta trygghet och lycka, men också hitta magi ibland. Vi håller fast vid magin va? Och även om det är en utopi är det väl en typisk sådan sak man kan hålla fast vid en ensam insomnianatt, om man är en sån där skör människa som ringer hem till mamma det vill säga.

13 november 2007

Snön faller och jag reser mig

1. Det är naturligtvis ganska ointressant och tråkigt att skriva om att det snöade imorse. Liksom jaha, det blir vinter i år igen. Men det är intressant ur den aspekten att någonting förändras. Ett blad vänds, en ny årstid börjar. Sommaren var hans och lyckans. Hösten var hans och relationsångestens kombinerat med lyckan. Men vintern, den kommer bara att vara min. Han har inte satt ett enda fotsteg i min vinter och det kommer han heller inte att göra. Det är någonting som känns i luften, som har förändrats. Jag äter sötgoda apelsiner framför skrivprojektet med den blinkande markören i Worddokumentet och ute dalar flingorna. Snor den blå fleecefilten omkring mig innan jag inser att gräset som finns kvar i luddet är från den gången i somras då vi nyförälskade drog med oss filten ut i parken nedanför och låg där i solen och var lyckliga.
Jag tar på mig röda baskern och röda halsduken och går ner till Linnéstan där belysningen skapar vinter och julförväntan. Möter Ellen, rosig och glad på sin cykel, som säger att jag är vinterfin. Möter en vacker man i passagen mellan tredje Långgatan och Hagabion. Skäms inte över att jag håller kvar blicken, han håller kvar sin med. Sitter bland tända ljus och vänner på Hagabion och skrattar. Och utanför faller vintern över oss.

2.Det finns bara klyschiga metaforer och liknelser just nu. Här är en: Det känns som att vara amputerad. Som att det ständigt är någonting som fattas. Som att någon har huggt av en del av mig själv, ett universum som jag fick vara en del av.
I vissa stunder är jag bara handikappad. Du fattas mig, skriker det bara inuti och jag förstår inte hur jag går på som vanligt med amputationen för det är ju så tomt. I vissa stunder tänker jag inte alls på handikappet, utan kämpar på ändå. Lite som rullstolsbasket för hjärtat ungefär. I vissa stunder tar fantomsmärtorna vid. Det är då jag ser något roligt på tv, läser någonting intressant, somnar in utan kropp bredvid mig eller bara vill veta hur han mår och hur hans dag har varit. Handen söker namn i mobiltelefonen, söker onlinestatus på msn-listan, letar livstecken från honom. Hittar ingenting.

3. Jag får muntra-upp-brev på posten helt spontant. Mamma skickar såklart. Sömntabletter från hälsokosten, järn och rättvisemärkt choklad. Överlevnadskit kan man kalla det. Också orden om att jag behövs i världen precis som den jag är och att ingen ska få trycka ner mig och göra mig mindre än så. Mamma-klyschor är de finaste. Hon avslutar kristet med Sound of music-citatet om att om Gud nu har stängt en dörr, har han någonstans öppnat ett fönster.
Jag tänker på det där fönstret. På att Gael Garcia Bernál ska medverka i Lukas Moodyssons nya film och ett tag i vinter kommer att befinna sig i Trollhättan. Fattar ni, i Trollhättan liksom! Världens vackraste man en pendeltågsresa bort.
Också är det som om jag för en gångs skull kan genomskåda Guds plan i förväg. Gud sade; mannen ska dumpa Elin och lämna henne genomtrött och sorgsen. Så ska hon leva i några månaders mörka dagar innan hon möter Gael, mannen i hennes liv.

4. Det som gör mig ledsen just nu är egentligen mest frånvaron av livstecken från honom. Han sa att vi kunde bli vänner i framtiden, ta en öl någon gång och så, men att vi måste hitta våra nya roller först.
Naturligtvis förstår jag precis vad han menar. För det är förnuftigt och rationellt och bra. Så oerhört mycket mer förnuftigt, rationellt och bra än när jag och exflickvän K. försökte vara bästa vänner efter att hon gjort slut och jag var genomsårad, än när jag och exmannen i säkert åtta månader efter att vi gjort slut fortsatte få återfall, svartsjuka och såra varandra i vara vänner-tanken innan jag sa stopp och tog en paus från vår kontakt eller när jag och amsterdamflickan sa att vi bara skulle ta en fika som vänner och likt förbannad stod och råhånglade med varandra när vi skulle skiljas åt.
Naturligtvis är det han som tänker rätt och bra och jag som är emotionellt icke-rationell, som vanligt. Jag vet att det här är det lättaste och absolut bästa sättet att komma över honom. Likt förbannat är känslan att ett halvår av delade tankar och tillvaro, eller åtminstone försök till det, blir som om det aldrig existerat när man helt plötsligt inte ska vara mer för varandra än statusen ”We have dated” på Facebook.
Sedan tänker jag att det finns en annan definition av mammas orosmänniskor och människor som oroar sig över gardiner: Människorna som hanterar uppbrott genom att hålla lite fånig kontakt, skickar de där korkade fylle-sms:en och blir sentimentala över en msn-konversation. Sedan finns det människorna som säger att vi hade ett bra förhållande men det var dags att gå vidare och sedan gör de just det.

5. Jag ska aldrig lämna ut min bloggadress till någon älskare/pojkvän/flickvän/ragg igen. Han har, genom en knapptryckning, direktacess till mina tankar. Jag har ingen aning om huruvida han ens lever.
Jag tänker återigen på Gael Garcia Bernal. Våra överjordiskt vackra barn kommer naturligtvis att lära sig svenska eftersom det väl är en lingvistmorsas stora dröm att ha flerspråkiga barn. Våra barn kommer prata svenska, engelska och spanska och vara överintelligenta. Men Gael kommer aldrig att bli särskilt bra på svenska, eftersom förmågan att lära sig nya språk minskar vid inträdandet i puberteten. När jag skrivit ett långt och utlämnande blogginlägg om hur sjukt bra han är på att slicka fitta kommer han gå in på bloggen.
- No comprendo, what is "upp i brygga"?, kommer han att säga och jag behöver bara svara med ett leende.

12 november 2007

Små späda barn med hjärtan som elefanter

– När blir man egentligen lycklig och liksom trygg i sig själv? Slutar känna så mycket oro och ansvar för världen och människorna? Jag har liksom väntat i 24 år nu.
– Jaadu Elin, det kan dröja minst 24 år till. Och sen finns det ju dom som går genom hela livet utan att någonsin känna sig trygga eller särskilt lyckliga, så kan det ju bli för dig med.
– Tack ska du ha mamma, nu mår jag bättre.

Fast jag förstår vad mamma menade. För hon pratade återigen om det de där människorna med gardiner.
- Det finns två sorters människor i den här världen, brukar hon säga, det finns dem som går runt med lite konstant oro i sig, som går med känselspröten ute och känslorna utanpå kroppen. Sedan finns det dem som mest oroar sig för vilken färg på gardinerna som de ska ha i köket eller vem som åkte ut i senaste avsnittet av Idol. Båda sorterna måste finnas och behövs. Men det är oftast lite svårare för den första sorten att bli lyckliga.

Jag tänker på oss av den första sorten. Tänker på mig själv de senaste dagarna. Denna ångest över att jag sa sådär till mannen; liksom jag älskar dig-orden. Hur jag sänkte garden. Tänker på hurdan jag är; denna känsla av att ibland bara vara en emotionell jättebebis med ett ansikte som en öppen bok. Som aldrig kan låtsas att saker är okej när de inte är det. Som pendlar mellan lyrisk eufori och att gråta öppet på spårvagnar. Som gång på gång vräker ut mina känslor, ger av mig själv lika för mycket som jag tar in och påverkas av andras sinnesstämningar. Som gråter av ensamma pensionärer eller kinesiska barn på teve eller såsom jag konstant la band på mig själv i min relation med mannen när jag istället bara ville ge honom de där kärleksbreven, romantiska middagarna, läsa högt ur mina texter och liksom bara hänge mig på riktigt.
- Du kan inte ha ångest över att du sänkte garden, säger en av mina gelikar, det mottogs inte men det är hans problem. Du kan inte skämmas över att du är en människa som älskar.

Kanske är det just så. Alla vi jättebebisar som går runt med känslorna utanpå kroppen och våra bultande hjärtan i handen. Som kanske ger för mycket, tar in för mycket, älskar för mycket och bär runt på alldeles för tunga laster av oro och vemod. Vi är inte världens lättaste människor att vara med eller världens lättaste människor att behöva vara.
Men vi behövs. I en värld som ser ut som den gör kan det liksom inte vara en dålig egenskap att man är en människa som älskar för mycket. Det kanske är en egenskap som trasslar till det för mig själv, men jag hoppas att jag aldrig kommer att bygga upp mina murar så pass att jag slutar att vara det.

11 november 2007

Och sen går det andra dygnet (it's gonna be a long walk home)

Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.

Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.

Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.

Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.

Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.

Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.

Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.

Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.

Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.

Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.

Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.

Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.

Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.

9 november 2007

Och det första dygnet passerar

Och ni vet, det första dygnet är ju det värsta. Från det att han lämnat mig gråtande i soffan, hans rop om att jag är en av världens finaste människor innan han går och vidare. Till exmannen online på msn. Det är krisigt här, skriver jag. Jag kommer med snarra och film, skriver han. Ni vet, exmannen är ju min brorsa numera, det finns ingenting sådant mellan oss. Inte mer än att han den kvällen är världens finaste vän som plockat ut mitt absoluta favoritgodis på Ica och tagit med sig Blades of glory för att han fattar att i en sådan stund behöver man verkligen lite homoerotisk fånhumor med manlig vänskap och glittriga trikåer och när jag får ett hulkanfall bryr han sig inte om att jag snorar ner hela hans skjorta, han håller om mig i alla fall.
- Första natten är en bitch, säger han innan han går, men man fixar det.
Första natten är en bitch av få timmars sömn och mycket tankar. Sedan vaknar jag på morgonen och mår marginellt, men frugan ringer från åttio mil bort och vi har ett bra samtal.
Och sedan alla andra som peppar och pratar, mamma som ringer och Maja som ringer och Sofia som säger att jag ska komma till Emmaus och där står jag helt sönderfuckad efter fyra timmars sömn och ingen som helst mat i magen och köper en röd basker utan att veta om jag ser klok ut i den eller inte och sen köper jag en stor flaska Southern Comfort i tröstpresent till mig själv på Systemet.

Så går det första dygnet och jag hinner tänka och jag hinner prata och jag vet vad de alla säger och de har rätt.
För nej. Vi var inte bra för varandra. Det var för mycket som skavde, för mycket relationsrädslor eller bara olikheter. För mycket obekräftelse och alldeles för många gräl och kriser. Jag påminns och påminner mig själv om allt det jag valt att bara snudda vid i bloggen. Alla gånger som jag tvekat, nojat. Alla gånger som jag tänkt att det här är inte rätt alls. Alla gånger som jag varit arg, ledsen och besviken, precis som han inte heller har mått bra. Ingen av oss riktigt redo för ett förhållande, ingen av oss redo att klara av varandras olikheter. Jag som dolde stora delar av mig själv av rädsla för att skapa konflikter, bände mig själv så mycket som jag kunde i kärlekskraften så farliga behov av att anpassa sig. Alla svårigheter i att kompromissa och ren frustration.
Vi var inte bra för varandra. Vi gjorde väldigt sällan varandra särskilt lyckliga. I korta stunder magi och sen tillbaka till olyckan. Det är ett ok att känna saker för någon och vara fascinerad av människan, tycka om den, men ändå inte kunna leva med den. Men han insåg det innan jag gjorde det.

Ett dygn gick och jag sörjer fortfarande. Men jag sörjer kanske inte att en av oss tillslut satte stopp för galenskapen som lämnade mig frustrerad så ofta utan snarare att det inte blev som jag tänkt mig den här gången heller. Att alla de där romantiska drömmarna inte slog in. Att det som borde blivit fin kärlekslycka blev så mycket svärta istället, fastän han var en sådan fin människa på så många sätt.
Jag är ensam igen, fast ändå inte alls för runt om mig har jag fullt av kärlek. Människor som ringer, sms:ar, mailar och vill umgås sådär så jag generat tillslut konstaterar att jag ju liksom inte är döende, utan bara har lite hjärtesorg även om ju hjärtesorg kan kännas just så ibland.
Jag är ensam igen för jag betvivlar att det där om att ligga satan i ett förhållande för att stascha kommer att funka särskilt länge, evolutionen har inte ens kommit så långt med mig och fan liksom, det är ju november.
- Men hur orkar du Elin? Vill du mer?, frågade någon av mina vänner häromdagen.
- Alltså du vet, det är november och jag fryser. Jag har lagt ner de romantiska drömmarna, men det är ändå fint att få lite närhet ibland och jag gillar ju hans sällskap, svarade jag.

Tillslut var det inte mer än så, inte ens för mig. Ett dygn senare har fått mig att inse det. Han är en väldigt fin människa, men han var inte rätt människa vid rätt tidpunkt att infria de romantiska drömmarna med.

Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Man tror att man blir äldre och klokare. Man tänker att man lärt sig tyda varningstecknen i tid, för jodå det här har jag ju egentligen sett och känt, vetat att det skulle hända. Man tänker att det här hjärtat har ju tagit så sjukt mycket stryk redan det senaste året, så det har växt sig starkare än såhär. Man tänker att den här gången kunde det väl få vara, om inte permanent lycka, så lite längre än såhär i alla fall med tanken på allt hjärtat redan gått igenom. Man tänker att man ju är en kompromisslös tjej som inte ger och ger kärlek och energi utan att ens få hälften tillbaka, så skulle man aldrig göra i en relation.
Man tänker att man inte hamnar där igen. Med sömnlösa gråtnatten i november, med ciggpaketet i fönstret och The Game i stereon. Man tror att man har växt sig starkare än såhär och man tror att den här människan hann inte så långt in, kändes väl inte så mycket, så seriöst var det väl inte, så get over it.
Men allt det där är naturligtvis helt befängt.

För man somnar och man vaknar igen och det hinner gå flera sekunder innan man inser att det bara finns ett täcke i sängen numera, igen, och den där sängen som man tänkte att det aldrig skulle liggas i igen och sedan lågs i igen är återigen tom. Sedan tittar man mot höger och på pallen bredvid sängen ligger bara en snusdosa, inte två, men av samma sort som han snusade för jag bytte och började snusa samma. Sedan går man upp och man kokar morgonkaffe och man inser att det ju är kaffebryggaren man fick i den första och enda någonsin födelsedagspresent som man fick av honom och kaffefiltren i skåpet är från honom med och sedan hittar man en liten pappersbit toalettpapper i sängen och inser att det är från sista man låg med varandra och att det är allt som finns kvar av honom nu. Man hittar Kom änglar i låtlistan, sådär som han sa bara för några veckor sedan Kom änglar är du för mig, finaste och man var varm inombords för någonstans har man väl alltid velat vara flickan i en LarsWinnerbäck-låt. Man slår på TV:n och det är reklam med Per Gessle, just den låten som var på Sommarkrysset den första kvällen man sov hos honom, då det började bli allvar. Överallt saker som sticks och känns och tårarna alltid nära.

Vet du vad det värsta är, baby? Det är att du kom så nära.
För jag vet att du hade rätt när du sa att jag byggt murar omkring mig som var svåra att rasera, när du sa att jag var ett universum som inte gick att hitta i. Det brukar de säga om mig, jag vet det. Jag har dem för att skydda mig själv och vad jag egentligen känner, både från mig själv och från förnedringen att ge för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
Du sa att jag hade murar och det var sant. Varje gång jag startade gräl, sa emot, tjurade och spelade svår. Varje gång jag var obstinat och överdrev mina åsikter som inte var som dina bara för att stå i opposition mot dig. Varje gång jag tvekade och ville fly. Det var murarna.
Men du stod emot, där jag stod i mitt fort med alla mina bomber och kanoner. Ibland sa du bara de rätta sakerna. Som att jag var Kom änglar för dig. Eller att jag var vackrast naken, svettig och med prilla. Eller bara sättet du lyssnade på mig, lät mig tala till punkt och fick mig att må bra och känna mig viktig och stark. Sättet du fick mig att känna mig härrlig och inte alls på ett bekräftande sätt utan verkligen jag. Jäklar, vad murarnas motståndskraft började stagnera. Och samtidigt, alla gånger det blev fel och jag var besviken och de växte lite igen.

Baby, du stod alldeles vid porten. Du var så nära att rasera och jag är så ledsen att du inte tog chansen. För du vet, bakom murarna finns det ett fantastiskt universum som är mitt och som är jag. Där finns en underbar flickvän.
Du hann knacka på porten, baby. Sedan vände du och gick.

Jag blev aldrig den fantastiska flickvännen. Jag blev bara hon med raserade murar som håller en pappersbit med gammal sperma i handen och gråter över en Per Gessle-hit på TV och tro mig, det var sannerligen inte henne jag ville bli.
Och jag är uttömd av all kärleksenergi som jag lagt på fel människor – hur länge nu? Minst ett år i alla fall. Alla som jag har gett och gett till utan att få lika mycket tillbaka. Murarna kommer att växa sig högre än någonsin och om det någonsin i någon avlägsen framtid finns en människa som kommer att känna sig villig att motstå motståndskraften i mitt fort kommer den behöva jobba hårt av bara helvete.

8 november 2007

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat

Idag regnade det.
Idag vaknade jag upp och var förkyld igen.
Idag skrev jag tio sidor text rakt av.
Idag orkade jag inte heller dammsuga.

Idag lämnade mannen mig.
Han sa att det inte funkade.
Han tog mig i sin famn och försökte trösta när jag bröt samman, för murarna hade ju redan fallit då och då återstår inget annat än att bryta samman i hans ögon. Jag kände doften av indisk parfym, skägget mot hakan, vackraste famnen och fingrarna som strök över ryggen sådär som bara hans fingrar gjort och kunnat göra och en kort sekund tänkte jag att snart, snart blir det bästa kyssarna och av med kläderna och honom inuti mig igen och somna tillsammans och se varandra i ögonen och veta att jo, vi är ju kära, klart vi kämpar.

Sedan släppte han taget och gick.

Idag grät jag tills jag trodde att jag inte kunde gråta mer, men då grät jag ännu lite mer. Och sen hände väl inte så mycket mer.

6 november 2007

Bögsonen Sasha och andra avvikande barn

Hej och tack ni som igår tipsade mig om Metroartikeln angående svårigheterna att få adoptera och hitta adoptivbarn. Jag tror vi gör såhär nu va: Min framtid är minst fem år bort. Till dess vill jag inte prata om den. Jag är inte så värst intresserad av den, helt enkelt. Jag kanske slutar i en radhusvilla i Lerum med fem biologiska barn, jag kanske får en liten ninjaflicka från Kina, jag kanske bor i innerstan med två ettriga terriers. Jag vet inte och jag vill heller inte veta. Just nu är livet snus, alkohol, kass ekonomi, frihet hela dagarna, obestämda planer och p-pillerliggande med en man jag känt i mindre än ett halvår. Jag älskar livet just så och jag tänker fortsätta leva i nuet tills framtiden hinner ikapp.

Men ska jag skriva något avslutande om barn ska jag skriva följande om scenen jag vittnade på H&M i slutet av förra veckan:

Mamman i provrummet och lilla pojken, kanske sex år, på en stol utanför.

- Vad tror du om den här då Simon?
- Den var jättefin!
- Tycker du det? Du tycker inte att det ser tråkigt ut med svart då?
- Nää, det tycker jag verkligen inte! Du passar jättebra i svart, mamma!
- Gör jag det?
- Ja det gör du verkligen.
- Ska jag köpa den då?
- Ja det tycker jag, för du är så fin mamma.

Fatta att så fort jag snuddar vid den här scenen i närminnesbalken sprängs hjärtat av ömhet.
Ingenting rör mitt hjärta så mycket som lillgamla barn. Minns fortfarande scenen på ett nattåg för ett par år sedan, med en pojke i samma ålder och hans mamma.

-Du måste sova nu, vännen.
-Ja, men mamma. Vet du om tåget passerar Eskilstuna?
- Nej, jag vet inte det gubben.
- Kan du inte titta efter det då, för jag skulle verkligen vilja se Eskilstuna innan jag somnar.
- Ja okej då, men om inte måste du sova nu.
- Ja okej.
Jag nekar på mammans fråga om tåget passerar Eskilstuna och hon ser medlidande på sin son.
- Tyvärr vännen, tåget verkar inte passera Eskilstuna.
- Nähä okej. Det måste jag säga att det är VÄLDIGT synd. Eskilstuna som verkar så trevligt.
- Ja, vi får se Eskilstuna en annan gång. God natt nu gubben.
- Okej, god natt.

Åh alla små lillgamla barn med deras lågmälda resonemang, vuxna låneord och konstighet, vad jag älskar dem. Precis som jag älskar glasögonbarn, bokmalsbarn, alldeles för blyga barn och andra barn som sticker ut.
Naturligtvis handlar det väl någonstans om att omfamna sitt eget inre konstiga barn. Det är ingen slump att jag och Den mörkhåriga, vi som skulle skaffa avvikande kids ihop, båda var töntbarn som tävlade i schack, hatade att leka och vid åtta års ålder deklarerade att jag måste faktiskt vara ifred för att finna mig själv nu. Jag har själv varit konstiga, lillgamla barnet och kanske är det därför som jag vill omfamna varje sånt litet barn och få dem att förstå att de är bäst i hela världen och så kommer de fortsätta vara, även fast de kanske kommer tvivla på det alldeles i synnerhet under skolåren.
Mitt och Den mörkhårigas framtida drömbarn var en balettdansande bögson med könsneutralt namn (balettdansande för att jag var morsan som tog ut mina egna krossade barndomsdrömmar i mitt barn). Vi fnissflirtade igenom oss en hel vår av diskussioner kring hans balettskoletid som skulle starta redan vid tre års ålder, när han tog hem första pojkvännen till oss och hur vi tjugofem år efter hans födelse skulle sitta på första parkett vid Operans uppsättning av Svansjön där han spelade huvudrollen och vara de stoltaste mödrarna i världen. Naturligtvis var allting fånerier, med en liten gnutta allvar i.
- Ni kan ju inte bestämma att han ska bli bög, sa alla.
- Vadå?, sa jag, alla andra föräldrar bestämmer sig ju för att deras barn är hetero tillsammans med resten av samhället, varför inte göra tvärtom?

Och allting började med ett samtal om vår längtan efter att få avvikande barn och samtidigt kanske det omoraliska i denna längtan. Man vill ha bokmalen, töntbarnet, bögbarnet, barnen som är fula ankungar som i vuxen ålder blir framgångsrika svanar, ni vet. Men man vet också att ungen kommer få det tufft då och framförallt ett helvete på högstadiet. Hur förbereder man sitt töntbarn på högstadiet?
- Lilla vän, du kommer nu uppleva de tre värsta åren i ditt liv.
Alternativet är att få ett barn som passar fantastiskt bra in. Som blir girlie eller jättegrabbig, hatar böcker och följer strömmen. Som trivs fantastiskt bra på högstadiet och är populärast i klassen. Och hur går det egentligen för såna barn sen? Och hur närmar man sig ett barn som inte alls överensstämmer med ens egna ideal? Man får en porrsurfande, böghatande son eller en stringtrosetjej som hänger med nassekillar och dricker hembränt.
- Tänk om ens son kommer hem en dag och säger att han vill börja spela ishockey, sa den mörkhåriga och det var där och då vi bestämde oss för att vi måste skaffa en balettbögson eller ingenting alls, för herregud, det börjar med ishockey och sen vet man inte var det kan sluta.

5 november 2007

Lämna dörren på glänt.

- Lämna dörren på glänt! Lova!, skrek jag varje kväll som barn till pappa efter att han pussat mig i pannan och sagt kom ihåg att du är älskad lilla lelin (jaja jag vet, svarade jag alltid för detklart att jag var det).
Trots att jag visste att han alltid skulle komma ihåg att lämna dörren öppen, aldrig stänga den så att aprikosfärgade flickrumsväggarna blev svarta med skuggor man inte vet var de kom ifrån och skrämma mig i min lågstadieinsomnia. Just den där paniken när han steg ut ur dörren och jag visste att nu var jag Ensam med tankar och rädslor av åttaåringens slag som innefattade självsamhet på raster, gympalektioner och irrationella tankegångar om kidnappare och mord på min lillebror.
Tänk om han stängde dörren och allting blev svart?
Så jag skrek att han inte fick stänga och stängde gjorde han aldrig heller. Genom springan mellan trädörr och aprikosfärgad flickrumsvägg lyste en strimma varmt ljus in, genom den hördes ljudet från kvällsnyheter och mammas tevatten som alltid kokade för länge. Bara den strimman som krävdes för min trygghet, att kunna möta rädslorna och så småningom somna in.

Sen blir man vuxen och man börjar själv att släcka sina lampor. Inga dörrar av trygghet lämnas på glänt och på nätterna är man ensam med sina rädslor av tjugofyraåringens slag som innefattar prestationsångest, ekonomibekymmer och irrationella tankegångar om cancer och aldrig få uppleva permanent kärlek.
Tänk om dörren stängs och allting blir svart? Tjugofyraåringen famlar efter tryggheten, precis som åttaåringen gjorde. Precis som vi alla väl gör. Hitta några fasta punkter, någonting som håller oss över ytan. Syster i hejdåkramen och mamma i telefonen, pappa i långa mail och lillebror över msn. Åttio mil är avstånd och ändå långt ifrån tryggheten. Får man vara såhär liten fast man är tjugofyra år och på väg i karriären, självständig citymänniska?

Den självständiga, vuxna citymänniskan skriker om att lämna dörren på glänt, lämna mig inte med skuggor som jag inte vet var de kommer ifrån.

Också finns de där. De som aldrig stänger dörren. Extended family på Hagabion och närsomhelst i telefon eller över datorn, en bara en trappa upp, hon som sa du kan lita på mig där när jag grät och sa att jag aldrig skulle lita på någon igen i hela mitt liv. Lyssnande öron och förmågan att dra upp mig ur det svarta, skratt och skapandet av självdistans, liksom jag aldrig behöver låtsas vara någon som jag inte är med dem.
Mailen till Amsterdam, till henne som jag känt i mindre än ett år och som jag ändå blottat allting för. Hon som får veta allt, som jag skriver ickekorrigerade, alldeles för långa mail till och får skarpa analyser med stora doser ärlighet som svar.
Mannen som får mig att fnissa över msn och sedan jag kommer över om någon timme och versaler är så fula så jag nöjer mig med att svara gör så. Drar in mig i vårt universum igen, där jag långsamt och överförsiktigt bobygger lite.
Gamla gänget, med diskussioner om utilitarism och definitioner av konst fast så mycket mindre pretentiöst än det låter och exmannen som sörplar när han äter soppa under vår fika, jag som tittar strängt och säger sluta sörpla, annars går jag hem sådär som jag vet att det finns människor som man kan vara så ärlig med.

I mörkret en trygghet. De lämnar dörren på glänt. Strimmorna av ljus som tränger sig in bland mörka skuggor som skrämmer mig. Kom ihåg att du är älskad lilla lelin.
Jaja, jag vet.

It's bigger than hiphop.

Måndagar är nystartsdagar inte sammanfattningsdagar, men den här måndagen blir en slags reversed söndag då jag och syster vaknar vid halv ett med samma sorts betonghuvuden. Äter bakfyllefrukost på Kardemumma där jag och exmannen rodnar och ler menande på samma sätt över servitrisen med de smala, bleka armarna och mörklockiga håret. Ska man ta det som ett tecken på självförtroende när man har samma tjejsmak som någon som man varit tillsammans med?

Måndagar är inga sammanfattningsdagar, men vid fyra har jag fortfarande inte åstadkommit mer än det här blogginlägget och några diskussioner samt ett pecanwienerbröd. Jag ligger väldigt femton sidor back i skrivprojektet enligt min egendiktatoriska agenda. Lever över mina tillgångar som skulle räcka i en evighet, men försvinner iväg på vad? Intryck och uttryck, novemberunnande. Kanske behövs det mer än en backup på sparkontot, enligt mitt eget mantra om att jag lika gärna kan bli överkörd av en spårvagn imorgon.

Intryck och uttryck; helgens intensitet i Svenska akademien-konserten, kravlöst lördagshäng, nattljuset mellan mannens persienner i vardagsrummet där vi ligger under ett täcke i hans alldeles för trånga soffa. Tanken var att jag skulle ligga där och hyperventilera, han gjorde mig sällskap och förändrade andetagen eller kanske bara deras innebörd.

Novembersol över hösttrötta fiskmåsar vid Röda sten och pappan som säger åt flickan att fyra brädor, räkna fyra brädor från dig själv och där havet börjar och närmare får du inte gå precis som den lilla pojken som sparkar mot vågorna så att stöveln flyger av och landar i vattnet strax innan han börjar storgråta. Vindstilla och söndagslunk. Det här är smaken av örtte i ett krusat hav och vi möter Janne Josefsson med fru och barn vid Nya varvet sådär så att syster konstaterar att hon är i storstan när man möter kändisar på promenad och jag som tänker att det just är en sådan dag då till och med Janne Josefsson lägger ner sina vapen och livsnjuter.

Konstbiennal och jag imponeras kanske ännu mer av Röda sten-delen än den på Konstmuseét. Catti Brandelius grej känns lite fattigt och Miss Universum slår fortfarande allt annat men hennes intentioner är så fantastiska och gestaltar precis det jag pratar om. Man kan vara precis vem man vill. Gangstarappare eller Evert Taube. Miss universum eller statsminister. Du bestämmer själv vem du ska vara så lek med ditt jag istället för att binda dig. Johanna Rytel, min universella konstnärssyster, som alltid får mig att självreflektera, inspireras, fnissa, rodna, uppröras och sträcka upp händerna. Tankar om sexism och rasism, vita kvinnor och svarta män, hela maskineriet sätts igång i hennes och de andras konst och jag sprängs av inspiration.

Jag och syster i politiska diskussioner, back to basic-nivå. Det låter så töntigt, men är det inte konstigt att det fortfarande finns så många fattiga människor i den här världen. Förändring från maktkorridoren, det individuella karriärprojektet inbakat i intentionen att förändra världen eller förändring underifrån tillsammans med lyckan i det lilla. Två vägar, samma bultande hjärtan för världens orättvisor och mötas någonstans i mitten.

Vinfylla framför Wimbledon där vi blir lika upprörda över att Kirsten Dunst väljer fula mannen och barnet framför tenniskarriären innan vi trängs bland svettiga kroppar på Pustervik. Jag i fönstret, dansande till DJ Premier därframme på scenen och räknar 95% män i lokalen. Som gammal indiepopare är man van att vara i dominans som tjej, helt plötsligt är jag och syster två av sex tjejer i ett helfullt Pustervik där de andra brudarna är hiphopsnubbsflickvänner och jag blir lite sorgsen över alla tjejer som missar chansen att stå och skrika It´s bigger than hiphop och nodda skallen av sig till Wu-tang.

Det här är ingen nystartsdag. Jag sammanfattar bara helgens intryck. Tar avsked av min syster på stationen och lämnas med hjärnspöken, skrivkramp och den sortens ensamhet som bara existerar mellan väggar som varit fyllda av sällskap i nästan en vecka.

För övrigt: Jag prioriterar skrivprojektet. Det är min enda drivkraft just nu. Det och vinfyllan, hiphopbeatsen, fikaslöandet. Men inte bloggen. Kreativiteten och skrivandet läggs på det där jag faktiskt lånar pengar av CSN för, just nu. Råmanus klart sista november, annars ska jag straffa mig själv hårt (man kan tänka sig en belöning som morot istället, men jag är mer för det där med straff än belöningar). Jag kommer att blogga tråkigt. Jag kommer kanske inte att skriva alls. Men det kommer att bli en sjuhelvetes roman, jag lovar.

3 november 2007

Subtiliteter

Den värsta sortens ofrivillig beröring är av den subtila sorten. När jag blir nypt i rumpan, fasthållen eller liknande är det enkelt att säga back off, vad håller du på med; antingen i ord eller i handling och kroppsspråk.
Men sedan finns det den där subtila beröringen. En hand som snuddar vid ditt lår på sätet bredvid, någon som står alldeles för nära med ett pekfinger nära din midja på en överfull spårvagn, en hand som stryker över din rygg när någon försöker tränga sig förbi i en trång krogmiljö eller någon som dansar bredvid och råkar komma åt dig med handen.
Den där sorten där man inte vet. Är det med mening eller inte? Är det hoppsan bara råkade-beröring, flirtande som är lätt att neka eller är det tafsande, en kränkning. Den subtila beröringen är den svåraste att veta hur man ska hantera, den som på ett sätt integritetskränker mest. Man lämnas med en obehagskänsla, men vet inte om man har befogenhet för den. För människor vistas på trånga ställen, kroppar stöter i varandra, man snuddar okända människor dagligen. Ändå är det något i just den beröringen som känns fel.

Jag var på konsert igår. Jag vill bara dansa med syster och ha skitskoj och det hade vi, om än vi var trötta och Svenska Akademien levererade inte lika mycket som vanligt eller så var det bara jag som var på dåligt humör. Skitsamma. Bredvid mig står Grabbarna grus-killarna (naturligtvis) och jag upphör aldrig att förundras över hur de lyckas befinna sig på varenda konsert. Från Belle and Sebastian till Svenska akademien. De är alltid där och fyllebrölar och tränger sig. En stund in i konserten känner jag en hand om min midja.
– Fan vad sexig du är när du dansar, viskar en av grabbarna grus.
– Tack du, säger jag, möter inte hans blick och tar resolut bort hans hand från mig innan jag flyttar mig lite längre bort. För det är ju så man gör när man känner sig utsatt. Det är jag som flyttar på mig, inte han.
En stund senare, återigen en arm på min rygg.
– Men du tjejen, hallå.
– Du jag är inte intresserad säger jag och knuffar bort hans arm. Flyttar mig några centimeter bort till.
Några låtar senare också känner jag det. En snuddning vid min rumpa. Helt klart en hand som råkar röra precis där, bara lite, men ändå så obehagligt och att han inte fattade mitt nej. En kort sekunds avvägande över subtiliteten. Man får inte protestera när beröringen är så kort och så snuddande, man får inte bli arg. Samtidigt en uppdämd ilska över alla gånger jag varit ute och känt mig kränkt och obehaglig till mods av alla ofrivilliga beröringar. Nä nu jävlar.
- Vad fan håller du på med?, skriker jag och överröstar självaste General knas, vänder mig om med den sortens svarta blick som jag får när allting bara är ilska och som ingen människa vill ha fäst på sig.
Så fort jag vänt mig om inser jag mitt misstag. Ögonen jag möter är inte grabbarna grus-killens, det är en helt annan snubbe som bara stod och dansade med sina vänner, råkade svänga med armen. I hans totalförskräckta blick förstår jag att min ilska var obefogad. Jag ler avväpnande och vänder mig återigen om. Han knackar på min axel.
- Alltså du. Du får verkligen inte tro att jag tafsade på dig, jag dansade och du vet, jag bara råkade svänga armen också hamnade handen där och shit, det var verkligen verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Det är lugnt, ler jag, jag överreagerade, trodde du var någon annan.
- Jamen, alltså jag förstår att du blev sådär skitarg om det varit så att jag verkligen tafsade, men du får inte tro att det var så.
- Det tror jag inte längre, svarar jag.
Någon minut senare knackar han på min axel igen.
- Du, jag och mina kompisar ställer oss en bit bort nu istället. Det märks på dig att du fortfarande är besvärad. Jag vill inte att du ska känna dig illa till mods för att jag råkade ta på dig och så. Så vi ställer oss här borta istället, hoppas du får en trevlig kväll ändå.
Och jag bara ler. Av tacksamhet och förvåning över vilka fantastiska snubbar det finns. Men han var tvungen att flytta på sig för att jag var tvungen att flytta på mig för att en annan människa inte kunde ta ett uppenbart nej. Det där med subtiliteter och beröring blir bara svårare. Den här gången blev det jättefel och det har definitivt inte blivit lättare för mig att säga ifrån i framtiden.

2 november 2007

Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice


Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.