Lämna dörren på glänt.

- Lämna dörren på glänt! Lova!, skrek jag varje kväll som barn till pappa efter att han pussat mig i pannan och sagt kom ihåg att du är älskad lilla lelin (jaja jag vet, svarade jag alltid för detklart att jag var det).
Trots att jag visste att han alltid skulle komma ihåg att lämna dörren öppen, aldrig stänga den så att aprikosfärgade flickrumsväggarna blev svarta med skuggor man inte vet var de kom ifrån och skrämma mig i min lågstadieinsomnia. Just den där paniken när han steg ut ur dörren och jag visste att nu var jag Ensam med tankar och rädslor av åttaåringens slag som innefattade självsamhet på raster, gympalektioner och irrationella tankegångar om kidnappare och mord på min lillebror.
Tänk om han stängde dörren och allting blev svart?
Så jag skrek att han inte fick stänga och stängde gjorde han aldrig heller. Genom springan mellan trädörr och aprikosfärgad flickrumsvägg lyste en strimma varmt ljus in, genom den hördes ljudet från kvällsnyheter och mammas tevatten som alltid kokade för länge. Bara den strimman som krävdes för min trygghet, att kunna möta rädslorna och så småningom somna in.

Sen blir man vuxen och man börjar själv att släcka sina lampor. Inga dörrar av trygghet lämnas på glänt och på nätterna är man ensam med sina rädslor av tjugofyraåringens slag som innefattar prestationsångest, ekonomibekymmer och irrationella tankegångar om cancer och aldrig få uppleva permanent kärlek.
Tänk om dörren stängs och allting blir svart? Tjugofyraåringen famlar efter tryggheten, precis som åttaåringen gjorde. Precis som vi alla väl gör. Hitta några fasta punkter, någonting som håller oss över ytan. Syster i hejdåkramen och mamma i telefonen, pappa i långa mail och lillebror över msn. Åttio mil är avstånd och ändå långt ifrån tryggheten. Får man vara såhär liten fast man är tjugofyra år och på väg i karriären, självständig citymänniska?

Den självständiga, vuxna citymänniskan skriker om att lämna dörren på glänt, lämna mig inte med skuggor som jag inte vet var de kommer ifrån.

Också finns de där. De som aldrig stänger dörren. Extended family på Hagabion och närsomhelst i telefon eller över datorn, en bara en trappa upp, hon som sa du kan lita på mig där när jag grät och sa att jag aldrig skulle lita på någon igen i hela mitt liv. Lyssnande öron och förmågan att dra upp mig ur det svarta, skratt och skapandet av självdistans, liksom jag aldrig behöver låtsas vara någon som jag inte är med dem.
Mailen till Amsterdam, till henne som jag känt i mindre än ett år och som jag ändå blottat allting för. Hon som får veta allt, som jag skriver ickekorrigerade, alldeles för långa mail till och får skarpa analyser med stora doser ärlighet som svar.
Mannen som får mig att fnissa över msn och sedan jag kommer över om någon timme och versaler är så fula så jag nöjer mig med att svara gör så. Drar in mig i vårt universum igen, där jag långsamt och överförsiktigt bobygger lite.
Gamla gänget, med diskussioner om utilitarism och definitioner av konst fast så mycket mindre pretentiöst än det låter och exmannen som sörplar när han äter soppa under vår fika, jag som tittar strängt och säger sluta sörpla, annars går jag hem sådär som jag vet att det finns människor som man kan vara så ärlig med.

I mörkret en trygghet. De lämnar dörren på glänt. Strimmorna av ljus som tränger sig in bland mörka skuggor som skrämmer mig. Kom ihåg att du är älskad lilla lelin.
Jaja, jag vet.