Snön faller och jag reser mig

1. Det är naturligtvis ganska ointressant och tråkigt att skriva om att det snöade imorse. Liksom jaha, det blir vinter i år igen. Men det är intressant ur den aspekten att någonting förändras. Ett blad vänds, en ny årstid börjar. Sommaren var hans och lyckans. Hösten var hans och relationsångestens kombinerat med lyckan. Men vintern, den kommer bara att vara min. Han har inte satt ett enda fotsteg i min vinter och det kommer han heller inte att göra. Det är någonting som känns i luften, som har förändrats. Jag äter sötgoda apelsiner framför skrivprojektet med den blinkande markören i Worddokumentet och ute dalar flingorna. Snor den blå fleecefilten omkring mig innan jag inser att gräset som finns kvar i luddet är från den gången i somras då vi nyförälskade drog med oss filten ut i parken nedanför och låg där i solen och var lyckliga.
Jag tar på mig röda baskern och röda halsduken och går ner till Linnéstan där belysningen skapar vinter och julförväntan. Möter Ellen, rosig och glad på sin cykel, som säger att jag är vinterfin. Möter en vacker man i passagen mellan tredje Långgatan och Hagabion. Skäms inte över att jag håller kvar blicken, han håller kvar sin med. Sitter bland tända ljus och vänner på Hagabion och skrattar. Och utanför faller vintern över oss.

2.Det finns bara klyschiga metaforer och liknelser just nu. Här är en: Det känns som att vara amputerad. Som att det ständigt är någonting som fattas. Som att någon har huggt av en del av mig själv, ett universum som jag fick vara en del av.
I vissa stunder är jag bara handikappad. Du fattas mig, skriker det bara inuti och jag förstår inte hur jag går på som vanligt med amputationen för det är ju så tomt. I vissa stunder tänker jag inte alls på handikappet, utan kämpar på ändå. Lite som rullstolsbasket för hjärtat ungefär. I vissa stunder tar fantomsmärtorna vid. Det är då jag ser något roligt på tv, läser någonting intressant, somnar in utan kropp bredvid mig eller bara vill veta hur han mår och hur hans dag har varit. Handen söker namn i mobiltelefonen, söker onlinestatus på msn-listan, letar livstecken från honom. Hittar ingenting.

3. Jag får muntra-upp-brev på posten helt spontant. Mamma skickar såklart. Sömntabletter från hälsokosten, järn och rättvisemärkt choklad. Överlevnadskit kan man kalla det. Också orden om att jag behövs i världen precis som den jag är och att ingen ska få trycka ner mig och göra mig mindre än så. Mamma-klyschor är de finaste. Hon avslutar kristet med Sound of music-citatet om att om Gud nu har stängt en dörr, har han någonstans öppnat ett fönster.
Jag tänker på det där fönstret. På att Gael Garcia Bernál ska medverka i Lukas Moodyssons nya film och ett tag i vinter kommer att befinna sig i Trollhättan. Fattar ni, i Trollhättan liksom! Världens vackraste man en pendeltågsresa bort.
Också är det som om jag för en gångs skull kan genomskåda Guds plan i förväg. Gud sade; mannen ska dumpa Elin och lämna henne genomtrött och sorgsen. Så ska hon leva i några månaders mörka dagar innan hon möter Gael, mannen i hennes liv.

4. Det som gör mig ledsen just nu är egentligen mest frånvaron av livstecken från honom. Han sa att vi kunde bli vänner i framtiden, ta en öl någon gång och så, men att vi måste hitta våra nya roller först.
Naturligtvis förstår jag precis vad han menar. För det är förnuftigt och rationellt och bra. Så oerhört mycket mer förnuftigt, rationellt och bra än när jag och exflickvän K. försökte vara bästa vänner efter att hon gjort slut och jag var genomsårad, än när jag och exmannen i säkert åtta månader efter att vi gjort slut fortsatte få återfall, svartsjuka och såra varandra i vara vänner-tanken innan jag sa stopp och tog en paus från vår kontakt eller när jag och amsterdamflickan sa att vi bara skulle ta en fika som vänner och likt förbannad stod och råhånglade med varandra när vi skulle skiljas åt.
Naturligtvis är det han som tänker rätt och bra och jag som är emotionellt icke-rationell, som vanligt. Jag vet att det här är det lättaste och absolut bästa sättet att komma över honom. Likt förbannat är känslan att ett halvår av delade tankar och tillvaro, eller åtminstone försök till det, blir som om det aldrig existerat när man helt plötsligt inte ska vara mer för varandra än statusen ”We have dated” på Facebook.
Sedan tänker jag att det finns en annan definition av mammas orosmänniskor och människor som oroar sig över gardiner: Människorna som hanterar uppbrott genom att hålla lite fånig kontakt, skickar de där korkade fylle-sms:en och blir sentimentala över en msn-konversation. Sedan finns det människorna som säger att vi hade ett bra förhållande men det var dags att gå vidare och sedan gör de just det.

5. Jag ska aldrig lämna ut min bloggadress till någon älskare/pojkvän/flickvän/ragg igen. Han har, genom en knapptryckning, direktacess till mina tankar. Jag har ingen aning om huruvida han ens lever.
Jag tänker återigen på Gael Garcia Bernal. Våra överjordiskt vackra barn kommer naturligtvis att lära sig svenska eftersom det väl är en lingvistmorsas stora dröm att ha flerspråkiga barn. Våra barn kommer prata svenska, engelska och spanska och vara överintelligenta. Men Gael kommer aldrig att bli särskilt bra på svenska, eftersom förmågan att lära sig nya språk minskar vid inträdandet i puberteten. När jag skrivit ett långt och utlämnande blogginlägg om hur sjukt bra han är på att slicka fitta kommer han gå in på bloggen.
- No comprendo, what is "upp i brygga"?, kommer han att säga och jag behöver bara svara med ett leende.