Små späda barn med hjärtan som elefanter

– När blir man egentligen lycklig och liksom trygg i sig själv? Slutar känna så mycket oro och ansvar för världen och människorna? Jag har liksom väntat i 24 år nu.
– Jaadu Elin, det kan dröja minst 24 år till. Och sen finns det ju dom som går genom hela livet utan att någonsin känna sig trygga eller särskilt lyckliga, så kan det ju bli för dig med.
– Tack ska du ha mamma, nu mår jag bättre.

Fast jag förstår vad mamma menade. För hon pratade återigen om det de där människorna med gardiner.
- Det finns två sorters människor i den här världen, brukar hon säga, det finns dem som går runt med lite konstant oro i sig, som går med känselspröten ute och känslorna utanpå kroppen. Sedan finns det dem som mest oroar sig för vilken färg på gardinerna som de ska ha i köket eller vem som åkte ut i senaste avsnittet av Idol. Båda sorterna måste finnas och behövs. Men det är oftast lite svårare för den första sorten att bli lyckliga.

Jag tänker på oss av den första sorten. Tänker på mig själv de senaste dagarna. Denna ångest över att jag sa sådär till mannen; liksom jag älskar dig-orden. Hur jag sänkte garden. Tänker på hurdan jag är; denna känsla av att ibland bara vara en emotionell jättebebis med ett ansikte som en öppen bok. Som aldrig kan låtsas att saker är okej när de inte är det. Som pendlar mellan lyrisk eufori och att gråta öppet på spårvagnar. Som gång på gång vräker ut mina känslor, ger av mig själv lika för mycket som jag tar in och påverkas av andras sinnesstämningar. Som gråter av ensamma pensionärer eller kinesiska barn på teve eller såsom jag konstant la band på mig själv i min relation med mannen när jag istället bara ville ge honom de där kärleksbreven, romantiska middagarna, läsa högt ur mina texter och liksom bara hänge mig på riktigt.
- Du kan inte ha ångest över att du sänkte garden, säger en av mina gelikar, det mottogs inte men det är hans problem. Du kan inte skämmas över att du är en människa som älskar.

Kanske är det just så. Alla vi jättebebisar som går runt med känslorna utanpå kroppen och våra bultande hjärtan i handen. Som kanske ger för mycket, tar in för mycket, älskar för mycket och bär runt på alldeles för tunga laster av oro och vemod. Vi är inte världens lättaste människor att vara med eller världens lättaste människor att behöva vara.
Men vi behövs. I en värld som ser ut som den gör kan det liksom inte vara en dålig egenskap att man är en människa som älskar för mycket. Det kanske är en egenskap som trasslar till det för mig själv, men jag hoppas att jag aldrig kommer att bygga upp mina murar så pass att jag slutar att vara det.