Det där med integriteten (vs bloggkliandet i fingrarna)

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.