Och det första dygnet passerar

Och ni vet, det första dygnet är ju det värsta. Från det att han lämnat mig gråtande i soffan, hans rop om att jag är en av världens finaste människor innan han går och vidare. Till exmannen online på msn. Det är krisigt här, skriver jag. Jag kommer med snarra och film, skriver han. Ni vet, exmannen är ju min brorsa numera, det finns ingenting sådant mellan oss. Inte mer än att han den kvällen är världens finaste vän som plockat ut mitt absoluta favoritgodis på Ica och tagit med sig Blades of glory för att han fattar att i en sådan stund behöver man verkligen lite homoerotisk fånhumor med manlig vänskap och glittriga trikåer och när jag får ett hulkanfall bryr han sig inte om att jag snorar ner hela hans skjorta, han håller om mig i alla fall.
- Första natten är en bitch, säger han innan han går, men man fixar det.
Första natten är en bitch av få timmars sömn och mycket tankar. Sedan vaknar jag på morgonen och mår marginellt, men frugan ringer från åttio mil bort och vi har ett bra samtal.
Och sedan alla andra som peppar och pratar, mamma som ringer och Maja som ringer och Sofia som säger att jag ska komma till Emmaus och där står jag helt sönderfuckad efter fyra timmars sömn och ingen som helst mat i magen och köper en röd basker utan att veta om jag ser klok ut i den eller inte och sen köper jag en stor flaska Southern Comfort i tröstpresent till mig själv på Systemet.

Så går det första dygnet och jag hinner tänka och jag hinner prata och jag vet vad de alla säger och de har rätt.
För nej. Vi var inte bra för varandra. Det var för mycket som skavde, för mycket relationsrädslor eller bara olikheter. För mycket obekräftelse och alldeles för många gräl och kriser. Jag påminns och påminner mig själv om allt det jag valt att bara snudda vid i bloggen. Alla gånger som jag tvekat, nojat. Alla gånger som jag tänkt att det här är inte rätt alls. Alla gånger som jag varit arg, ledsen och besviken, precis som han inte heller har mått bra. Ingen av oss riktigt redo för ett förhållande, ingen av oss redo att klara av varandras olikheter. Jag som dolde stora delar av mig själv av rädsla för att skapa konflikter, bände mig själv så mycket som jag kunde i kärlekskraften så farliga behov av att anpassa sig. Alla svårigheter i att kompromissa och ren frustration.
Vi var inte bra för varandra. Vi gjorde väldigt sällan varandra särskilt lyckliga. I korta stunder magi och sen tillbaka till olyckan. Det är ett ok att känna saker för någon och vara fascinerad av människan, tycka om den, men ändå inte kunna leva med den. Men han insåg det innan jag gjorde det.

Ett dygn gick och jag sörjer fortfarande. Men jag sörjer kanske inte att en av oss tillslut satte stopp för galenskapen som lämnade mig frustrerad så ofta utan snarare att det inte blev som jag tänkt mig den här gången heller. Att alla de där romantiska drömmarna inte slog in. Att det som borde blivit fin kärlekslycka blev så mycket svärta istället, fastän han var en sådan fin människa på så många sätt.
Jag är ensam igen, fast ändå inte alls för runt om mig har jag fullt av kärlek. Människor som ringer, sms:ar, mailar och vill umgås sådär så jag generat tillslut konstaterar att jag ju liksom inte är döende, utan bara har lite hjärtesorg även om ju hjärtesorg kan kännas just så ibland.
Jag är ensam igen för jag betvivlar att det där om att ligga satan i ett förhållande för att stascha kommer att funka särskilt länge, evolutionen har inte ens kommit så långt med mig och fan liksom, det är ju november.
- Men hur orkar du Elin? Vill du mer?, frågade någon av mina vänner häromdagen.
- Alltså du vet, det är november och jag fryser. Jag har lagt ner de romantiska drömmarna, men det är ändå fint att få lite närhet ibland och jag gillar ju hans sällskap, svarade jag.

Tillslut var det inte mer än så, inte ens för mig. Ett dygn senare har fått mig att inse det. Han är en väldigt fin människa, men han var inte rätt människa vid rätt tidpunkt att infria de romantiska drömmarna med.