Mina egna konturer är de bästa

Det skulle bli en lång promenad hem. Jag vet inte, jag måste ha tagit en genväg eller något.
Jag tog smällen på en gång och grät en hel helg. Sedan la jag energin på att skriva en roman istället. Sedan blev det helg igen och jag ägnade mig åt att befästa styrkan i mina egna konturer.

Det finns ingen skönare känsla än att upptäcka sig själv på nytt. Oavsett om det är att i Southern comfort-fyllan säga citatkorkade saker om att ”tänk på att jag levt med en känslig, politiskt korrekt kille i fyra månader. Jag har inte fått prata om horor…ja inte andra kvinnor heller för den delen”, att upptäcka det sköna i att komma hem från en fest klockan fyra på morgonen och veta att det inte spelar någon roll för det är upp till mig hur länge jag festar eller att vara fyllekaxigt dryg och inte behöva skämmas, för vem ska skämmas över mig mer än jag själv möjligen? (Och det gör jag ju förbluffande sällan).

Relationen med mannen var stundtals frihet. Stundtals var det att försöka trycka sig själv in i en mall jag var tvungen att kapa mig själv för att passa i. Jag var snälltyst, mindre cynisk, mer glad, mindre bitchig och kaxig. Jag kapade av akademiska referenser, fånelitism och hiphoplingo. Man gör så mycket för kärlekens skull, trots att man inte mår bra av det.

Men ni vet ju, precis som jag att man bara kan må bra om man är sig själv. Kanske är det därför som jag tagit genvägen hem från det här uppbrottet. Den här helgen glider jag runt mellan fester, klubbar, fikasessions och bakfyllehäng med glass och Bonde söker fru och är bara mig själv. Konturerna är tillbaka, huden tjockare än någonsin. Jag vet att jag bloggar bättre när jag är olycklig, men jag är ledsen; jag mår nog faktiskt ganska bra nu.

Det är som en insikt som slår mig där i söndagsnatten:
- Jag lever hellre i en bra relation med mig själv än i en halvdan relation med någon annan.

Kom ihåg people, fortsätt namedropa best of-mina blogginlägg enligt föregående inläggs uppmaning!

Snön faller och jag reser mig

1. Det är naturligtvis ganska ointressant och tråkigt att skriva om att det snöade imorse. Liksom jaha, det blir vinter i år igen. Men det är intressant ur den aspekten att någonting förändras. Ett blad vänds, en ny årstid börjar. Sommaren var hans och lyckans. Hösten var hans och relationsångestens kombinerat med lyckan. Men vintern, den kommer bara att vara min. Han har inte satt ett enda fotsteg i min vinter och det kommer han heller inte att göra. Det är någonting som känns i luften, som har förändrats. Jag äter sötgoda apelsiner framför skrivprojektet med den blinkande markören i Worddokumentet och ute dalar flingorna. Snor den blå fleecefilten omkring mig innan jag inser att gräset som finns kvar i luddet är från den gången i somras då vi nyförälskade drog med oss filten ut i parken nedanför och låg där i solen och var lyckliga.
Jag tar på mig röda baskern och röda halsduken och går ner till Linnéstan där belysningen skapar vinter och julförväntan. Möter Ellen, rosig och glad på sin cykel, som säger att jag är vinterfin. Möter en vacker man i passagen mellan tredje Långgatan och Hagabion. Skäms inte över att jag håller kvar blicken, han håller kvar sin med. Sitter bland tända ljus och vänner på Hagabion och skrattar. Och utanför faller vintern över oss.

2.Det finns bara klyschiga metaforer och liknelser just nu. Här är en: Det känns som att vara amputerad. Som att det ständigt är någonting som fattas. Som att någon har huggt av en del av mig själv, ett universum som jag fick vara en del av.
I vissa stunder är jag bara handikappad. Du fattas mig, skriker det bara inuti och jag förstår inte hur jag går på som vanligt med amputationen för det är ju så tomt. I vissa stunder tänker jag inte alls på handikappet, utan kämpar på ändå. Lite som rullstolsbasket för hjärtat ungefär. I vissa stunder tar fantomsmärtorna vid. Det är då jag ser något roligt på tv, läser någonting intressant, somnar in utan kropp bredvid mig eller bara vill veta hur han mår och hur hans dag har varit. Handen söker namn i mobiltelefonen, söker onlinestatus på msn-listan, letar livstecken från honom. Hittar ingenting.

3. Jag får muntra-upp-brev på posten helt spontant. Mamma skickar såklart. Sömntabletter från hälsokosten, järn och rättvisemärkt choklad. Överlevnadskit kan man kalla det. Också orden om att jag behövs i världen precis som den jag är och att ingen ska få trycka ner mig och göra mig mindre än så. Mamma-klyschor är de finaste. Hon avslutar kristet med Sound of music-citatet om att om Gud nu har stängt en dörr, har han någonstans öppnat ett fönster.
Jag tänker på det där fönstret. På att Gael Garcia Bernál ska medverka i Lukas Moodyssons nya film och ett tag i vinter kommer att befinna sig i Trollhättan. Fattar ni, i Trollhättan liksom! Världens vackraste man en pendeltågsresa bort.
Också är det som om jag för en gångs skull kan genomskåda Guds plan i förväg. Gud sade; mannen ska dumpa Elin och lämna henne genomtrött och sorgsen. Så ska hon leva i några månaders mörka dagar innan hon möter Gael, mannen i hennes liv.

4. Det som gör mig ledsen just nu är egentligen mest frånvaron av livstecken från honom. Han sa att vi kunde bli vänner i framtiden, ta en öl någon gång och så, men att vi måste hitta våra nya roller först.
Naturligtvis förstår jag precis vad han menar. För det är förnuftigt och rationellt och bra. Så oerhört mycket mer förnuftigt, rationellt och bra än när jag och exflickvän K. försökte vara bästa vänner efter att hon gjort slut och jag var genomsårad, än när jag och exmannen i säkert åtta månader efter att vi gjort slut fortsatte få återfall, svartsjuka och såra varandra i vara vänner-tanken innan jag sa stopp och tog en paus från vår kontakt eller när jag och amsterdamflickan sa att vi bara skulle ta en fika som vänner och likt förbannad stod och råhånglade med varandra när vi skulle skiljas åt.
Naturligtvis är det han som tänker rätt och bra och jag som är emotionellt icke-rationell, som vanligt. Jag vet att det här är det lättaste och absolut bästa sättet att komma över honom. Likt förbannat är känslan att ett halvår av delade tankar och tillvaro, eller åtminstone försök till det, blir som om det aldrig existerat när man helt plötsligt inte ska vara mer för varandra än statusen ”We have dated” på Facebook.
Sedan tänker jag att det finns en annan definition av mammas orosmänniskor och människor som oroar sig över gardiner: Människorna som hanterar uppbrott genom att hålla lite fånig kontakt, skickar de där korkade fylle-sms:en och blir sentimentala över en msn-konversation. Sedan finns det människorna som säger att vi hade ett bra förhållande men det var dags att gå vidare och sedan gör de just det.

5. Jag ska aldrig lämna ut min bloggadress till någon älskare/pojkvän/flickvän/ragg igen. Han har, genom en knapptryckning, direktacess till mina tankar. Jag har ingen aning om huruvida han ens lever.
Jag tänker återigen på Gael Garcia Bernal. Våra överjordiskt vackra barn kommer naturligtvis att lära sig svenska eftersom det väl är en lingvistmorsas stora dröm att ha flerspråkiga barn. Våra barn kommer prata svenska, engelska och spanska och vara överintelligenta. Men Gael kommer aldrig att bli särskilt bra på svenska, eftersom förmågan att lära sig nya språk minskar vid inträdandet i puberteten. När jag skrivit ett långt och utlämnande blogginlägg om hur sjukt bra han är på att slicka fitta kommer han gå in på bloggen.
- No comprendo, what is "upp i brygga"?, kommer han att säga och jag behöver bara svara med ett leende.

Och sen går det andra dygnet (it's gonna be a long walk home)

Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.

Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.

Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.

Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.

Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.

Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.

Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.

Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.

Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.

Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.

Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.

Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.

Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.

Och det första dygnet passerar

Och ni vet, det första dygnet är ju det värsta. Från det att han lämnat mig gråtande i soffan, hans rop om att jag är en av världens finaste människor innan han går och vidare. Till exmannen online på msn. Det är krisigt här, skriver jag. Jag kommer med snarra och film, skriver han. Ni vet, exmannen är ju min brorsa numera, det finns ingenting sådant mellan oss. Inte mer än att han den kvällen är världens finaste vän som plockat ut mitt absoluta favoritgodis på Ica och tagit med sig Blades of glory för att han fattar att i en sådan stund behöver man verkligen lite homoerotisk fånhumor med manlig vänskap och glittriga trikåer och när jag får ett hulkanfall bryr han sig inte om att jag snorar ner hela hans skjorta, han håller om mig i alla fall.
- Första natten är en bitch, säger han innan han går, men man fixar det.
Första natten är en bitch av få timmars sömn och mycket tankar. Sedan vaknar jag på morgonen och mår marginellt, men frugan ringer från åttio mil bort och vi har ett bra samtal.
Och sedan alla andra som peppar och pratar, mamma som ringer och Maja som ringer och Sofia som säger att jag ska komma till Emmaus och där står jag helt sönderfuckad efter fyra timmars sömn och ingen som helst mat i magen och köper en röd basker utan att veta om jag ser klok ut i den eller inte och sen köper jag en stor flaska Southern Comfort i tröstpresent till mig själv på Systemet.

Så går det första dygnet och jag hinner tänka och jag hinner prata och jag vet vad de alla säger och de har rätt.
För nej. Vi var inte bra för varandra. Det var för mycket som skavde, för mycket relationsrädslor eller bara olikheter. För mycket obekräftelse och alldeles för många gräl och kriser. Jag påminns och påminner mig själv om allt det jag valt att bara snudda vid i bloggen. Alla gånger som jag tvekat, nojat. Alla gånger som jag tänkt att det här är inte rätt alls. Alla gånger som jag varit arg, ledsen och besviken, precis som han inte heller har mått bra. Ingen av oss riktigt redo för ett förhållande, ingen av oss redo att klara av varandras olikheter. Jag som dolde stora delar av mig själv av rädsla för att skapa konflikter, bände mig själv så mycket som jag kunde i kärlekskraften så farliga behov av att anpassa sig. Alla svårigheter i att kompromissa och ren frustration.
Vi var inte bra för varandra. Vi gjorde väldigt sällan varandra särskilt lyckliga. I korta stunder magi och sen tillbaka till olyckan. Det är ett ok att känna saker för någon och vara fascinerad av människan, tycka om den, men ändå inte kunna leva med den. Men han insåg det innan jag gjorde det.

Ett dygn gick och jag sörjer fortfarande. Men jag sörjer kanske inte att en av oss tillslut satte stopp för galenskapen som lämnade mig frustrerad så ofta utan snarare att det inte blev som jag tänkt mig den här gången heller. Att alla de där romantiska drömmarna inte slog in. Att det som borde blivit fin kärlekslycka blev så mycket svärta istället, fastän han var en sådan fin människa på så många sätt.
Jag är ensam igen, fast ändå inte alls för runt om mig har jag fullt av kärlek. Människor som ringer, sms:ar, mailar och vill umgås sådär så jag generat tillslut konstaterar att jag ju liksom inte är döende, utan bara har lite hjärtesorg även om ju hjärtesorg kan kännas just så ibland.
Jag är ensam igen för jag betvivlar att det där om att ligga satan i ett förhållande för att stascha kommer att funka särskilt länge, evolutionen har inte ens kommit så långt med mig och fan liksom, det är ju november.
- Men hur orkar du Elin? Vill du mer?, frågade någon av mina vänner häromdagen.
- Alltså du vet, det är november och jag fryser. Jag har lagt ner de romantiska drömmarna, men det är ändå fint att få lite närhet ibland och jag gillar ju hans sällskap, svarade jag.

Tillslut var det inte mer än så, inte ens för mig. Ett dygn senare har fått mig att inse det. Han är en väldigt fin människa, men han var inte rätt människa vid rätt tidpunkt att infria de romantiska drömmarna med.

Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Man tror att man blir äldre och klokare. Man tänker att man lärt sig tyda varningstecknen i tid, för jodå det här har jag ju egentligen sett och känt, vetat att det skulle hända. Man tänker att det här hjärtat har ju tagit så sjukt mycket stryk redan det senaste året, så det har växt sig starkare än såhär. Man tänker att den här gången kunde det väl få vara, om inte permanent lycka, så lite längre än såhär i alla fall med tanken på allt hjärtat redan gått igenom. Man tänker att man ju är en kompromisslös tjej som inte ger och ger kärlek och energi utan att ens få hälften tillbaka, så skulle man aldrig göra i en relation.
Man tänker att man inte hamnar där igen. Med sömnlösa gråtnatten i november, med ciggpaketet i fönstret och The Game i stereon. Man tror att man har växt sig starkare än såhär och man tror att den här människan hann inte så långt in, kändes väl inte så mycket, så seriöst var det väl inte, så get over it.
Men allt det där är naturligtvis helt befängt.

För man somnar och man vaknar igen och det hinner gå flera sekunder innan man inser att det bara finns ett täcke i sängen numera, igen, och den där sängen som man tänkte att det aldrig skulle liggas i igen och sedan lågs i igen är återigen tom. Sedan tittar man mot höger och på pallen bredvid sängen ligger bara en snusdosa, inte två, men av samma sort som han snusade för jag bytte och började snusa samma. Sedan går man upp och man kokar morgonkaffe och man inser att det ju är kaffebryggaren man fick i den första och enda någonsin födelsedagspresent som man fick av honom och kaffefiltren i skåpet är från honom med och sedan hittar man en liten pappersbit toalettpapper i sängen och inser att det är från sista man låg med varandra och att det är allt som finns kvar av honom nu. Man hittar Kom änglar i låtlistan, sådär som han sa bara för några veckor sedan Kom änglar är du för mig, finaste och man var varm inombords för någonstans har man väl alltid velat vara flickan i en LarsWinnerbäck-låt. Man slår på TV:n och det är reklam med Per Gessle, just den låten som var på Sommarkrysset den första kvällen man sov hos honom, då det började bli allvar. Överallt saker som sticks och känns och tårarna alltid nära.

Vet du vad det värsta är, baby? Det är att du kom så nära.
För jag vet att du hade rätt när du sa att jag byggt murar omkring mig som var svåra att rasera, när du sa att jag var ett universum som inte gick att hitta i. Det brukar de säga om mig, jag vet det. Jag har dem för att skydda mig själv och vad jag egentligen känner, både från mig själv och från förnedringen att ge för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
Du sa att jag hade murar och det var sant. Varje gång jag startade gräl, sa emot, tjurade och spelade svår. Varje gång jag var obstinat och överdrev mina åsikter som inte var som dina bara för att stå i opposition mot dig. Varje gång jag tvekade och ville fly. Det var murarna.
Men du stod emot, där jag stod i mitt fort med alla mina bomber och kanoner. Ibland sa du bara de rätta sakerna. Som att jag var Kom änglar för dig. Eller att jag var vackrast naken, svettig och med prilla. Eller bara sättet du lyssnade på mig, lät mig tala till punkt och fick mig att må bra och känna mig viktig och stark. Sättet du fick mig att känna mig härrlig och inte alls på ett bekräftande sätt utan verkligen jag. Jäklar, vad murarnas motståndskraft började stagnera. Och samtidigt, alla gånger det blev fel och jag var besviken och de växte lite igen.

Baby, du stod alldeles vid porten. Du var så nära att rasera och jag är så ledsen att du inte tog chansen. För du vet, bakom murarna finns det ett fantastiskt universum som är mitt och som är jag. Där finns en underbar flickvän.
Du hann knacka på porten, baby. Sedan vände du och gick.

Jag blev aldrig den fantastiska flickvännen. Jag blev bara hon med raserade murar som håller en pappersbit med gammal sperma i handen och gråter över en Per Gessle-hit på TV och tro mig, det var sannerligen inte henne jag ville bli.
Och jag är uttömd av all kärleksenergi som jag lagt på fel människor – hur länge nu? Minst ett år i alla fall. Alla som jag har gett och gett till utan att få lika mycket tillbaka. Murarna kommer att växa sig högre än någonsin och om det någonsin i någon avlägsen framtid finns en människa som kommer att känna sig villig att motstå motståndskraften i mitt fort kommer den behöva jobba hårt av bara helvete.

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat

Idag regnade det.
Idag vaknade jag upp och var förkyld igen.
Idag skrev jag tio sidor text rakt av.
Idag orkade jag inte heller dammsuga.

Idag lämnade mannen mig.
Han sa att det inte funkade.
Han tog mig i sin famn och försökte trösta när jag bröt samman, för murarna hade ju redan fallit då och då återstår inget annat än att bryta samman i hans ögon. Jag kände doften av indisk parfym, skägget mot hakan, vackraste famnen och fingrarna som strök över ryggen sådär som bara hans fingrar gjort och kunnat göra och en kort sekund tänkte jag att snart, snart blir det bästa kyssarna och av med kläderna och honom inuti mig igen och somna tillsammans och se varandra i ögonen och veta att jo, vi är ju kära, klart vi kämpar.

Sedan släppte han taget och gick.

Idag grät jag tills jag trodde att jag inte kunde gråta mer, men då grät jag ännu lite mer. Och sen hände väl inte så mycket mer.

Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag - gud bevare! - ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland - i de stunder som också är mina svaga - har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.

Skavsår.

Det finns en spänningsvidd som är svår att ta på och ännu svårare att hantera och jag vill falla tillbaka till det trygga livet ibland för liksom det här, jag vet inte vad jag ska kalla det ännu men det är inte trygghet. Mellan oss en spänningsvidd, ett universum ifrån oss och två världar som ska mötas, krocka ibland och det är så svårt när jag säger något roligt och du inte förstår, precis som du skrattar åt en sketch och jag bara suckar. Precis som jag inte kan vara tyst ifrån klagandet när du spelar så dålig musik och du tråkar mig när jag springer hem för att ladda hem Tillbaka till samtiden.
Det finns ett universum och du är en värld som jag någonstans placerat mig själv i utan karta, precis som du inte hittar bland mina strukturer och jag blir så förbannat rädd för allt som kan gå fel, ska gå fel, kommer att gå fel för relationer byggs aldrig på Sean Paul-hits eller Göteborgs rapé och någonstans måste vi skava, krocka med varandra sådär som när du är den som lämnar sängen för soffan den här natten och jag vill diskutera någonting men du svarar med att namedroppa vilka fisksorter du tycker bäst om.

Precis som det ligger och gror under oss, i våra båda okända terränger; allt som blir skavsår som blöder bara ibland. Sådär som när du frågar mig om framtiden och jag svarar att jag inte tänker på framtiden för jag vill ändå inte hamna där, såsom du som drömmer fem år framåt med bebisarna och jobbet och vardagen jag aldrig kommer vilja ha. Såsom jag pratar stipendium, hiphopklubb, roman och doktorandtjänst och du alltid sticker små hål i luftslotten och säger att jag kanske inte ska hoppas för mycket och jag vill förklara för dig att mina drömmar är lika mycket värda som dina drömmar, mina drömmar sker i nuet för det är den enda verklighet som jag kan leva i och kanske händer inte allt jag vill ska hända just nu, men då har jag i alla fall levt till fullo och hamnar jag under en spårvagn imorgon kan jag i alla fall veta att jag försökte och vad säger att dina fem år framåt-drömmar kommer att slå in allihop anyway och precis såsom jag lever just nu; fri och självständig, kreativ och med händerna fulla av alla världens möjligheter så vill jag också leva om fem år, det är det enda jag kan säga men det säger jag inte.

För idag är ingen dag då vi låter skavsåren blöda. Idag är bara en dag då jag öppnar sovrumsdörren på glänt för att låta dig förstå att jag är vaken och hur jag hör hur du lämnar datorn, du kryper ner intill mig och jag kysser dig krävande och drar av dig din tröja. Idag är en dag då vi plåstrar om våra skavsårsärr och jag sitter i linne och trosor och äter ugnsvarma baugetter med röd pesto vid ditt köksbord och du spelar något i stereon som jag faktiskt tycker är bra, fastän det inte är Sean Paul-hits och jag säger att det är bra, ja skitbra till och med sådär så att du ropar äntligen! och tar mig i din famn av lättnad efter de senaste dagarnas hårdnackade dissningar av allt du lyssnar på i stereon, antar jag. Idag är bara en dag då skavsåren är omlindade och nästan inte känns, som när jag knäpper de där jeansen som egentligen blivit för små efter alla ölkvällar och chokladmoffande och hinner bara nästanknäppa innan du drar ner mig i sängen igen sådär så att jag flicktjuter fånigt och mitt halsband rasslar innan du kysser mig igen.

Idag är skavsåren nästan läkta, skorpor på ytan av huden som vi väljer att inte se och en annan dag kan vi vandra i varandras världar så att de svider ont igen, men inte idag baby för idag är en dag då spänningsvidden inte söndrar mig utan bara gör mig hel på något vänster.

Jag dricker te just nu, ha överseende är ni snälla.

Alltså jag vet inte. Jag känner mig ganska oinspirerad just nu. Har ni tålamod med mig om jag skriver tråkigt, mindre glödande, mindre självutfläkande och oinspirerat ett tag? Eller inte skriver alls? För ett år sen skrev jag så det glödde, jag skrev för att överleva, jag skrev för att det var det enda jag kunde göra.
Då när livet var i 180 och tumlades om tusen gånger om, då när allt var uppbrott, nystart, nya konturer eller bara gamla som jag glömt att jag hade. Då när åtta timmar om dagen var på ett dödstråkigt arbete och kvällarna var lika delar frustration, längtan och magpirr. Ibland riktat magpirr, ibland bara lite allmän yra över livet. Och helgerna; jag hittade mitt gäng, jag hittade tillbaka till alkoholen, jag hittade flirtögon och rak ryggrad. Och nätterna; gråt, sorg och ibland förväntan, förhoppning.
Förra året skrev jag för att överleva.

Idag är bara vardag och en vardag skriver jag essä om Butlers välriktade kritik mot homoäktenskapsdiskussionen och försöker reda ut det här med genus och könsskillnader.
En vardag äter jag havregrynsgröt med rivet äpple och kanel och sedan tar jag promenaden förbi Apoteket vid Mariaplan för att köpa fitt-tvål (informationen delges enbart eftersom en vän jag mötte på stan sa så; jag är på väg till Apoteket för att köpa fitt-tvål och jag fnissar fortfarande när jag tänker på det för det är så jäkla skönt med sådana tjejer och jag vill själv vara en sån. Inget hymlande, smusslande eller tystande sådär som vi fått lära oss att vi ska tala om våra könsorgan och deras funktioner, såsom man tvingades gömma bindorna för att ingen skulle se att man hade mens och aldrig får klia sig offentligt i skrevet sådär som män gör allt som oftast trots att svampinfektionen kliar en till vansinne därnere. Jag älskar när tjejer bara skiter i det där för det är vad vi borde göra, därmed inte sagt att vi behöver stå och rafsa oss på muttan medan vi väntar på bussen men ni fattar vad jag menar).
Därefter en sväng till affärn och suckar åt att jag är så förbaskat pank, men struntar i oron och tar solskenspromenaden hem med Feist i lurarna och höstäpple i munnen istället. Mannen kommer förbi efter en dag på praktiken, slumrar på min säng medan jag lagar mat och nynnar Buena vista social club innan vi äter och pratar om dagen.

Sedan det sista på essän, en hel del facebookande, kvällens nyheter och grönt te fastän jag inte tycker om te alls egentligen.
Jag är bara lugn och nöjd, lite skönt nollställd. Hoppar inte på en massa provokationer. Reagerar på saker jag hör, läser och ser gör jag men orkar inte riktigt knyta några nävar.
Jag som hällde i mig svart kaffe och hatade te, kallade tedrickandet en social konstruktion eftersom det bara dricks i någon slags myskontext, en projicerad bild av när man ska dricka te eller som ursäkt till liggande, omöjligt att tycka om när det bara är smaksatt vatten egentligen. Jag som alltid svor och gapade, gick upp i alla mina känslor till hundra procent, kände så mycket hela tiden.

Just nu är jag bara lugn och fin, tänker att allting ordnar sig, kryper upp i soffan med teblask och rostmackor, lägger mig vid halv elva och läser en god bok.
Just nu är jag bara en jävla temänniska. Jag hoppas att ni har överseende med det.

This is how my heart behaves

Kanske är det helt enkelt så att man måste våga rasera murar men behålla konturerna. Släppa på överdriven stolthet, hårdhet; allt som egentligen handlar om rädsla. För att bli ömtålig.
– Blöjtuff, du är bara blöjtuff, minns jag pappa sa förra gången jag gick in i en relation och fladdrade och slogs just så. Sådär som ghettokidskillarna han tog hand om, den spelade tuffheten för att dölja rädslan, inte tuff på riktigt inte alls. Men ömtåligheten, vem behöver den? Inte i den här världen, här är ömtåligheten ingen styrka. Lika lite som impulsstyrda känslomänniskor är de som klarar sig bäst.

Jag lägger ner mina analytiska vapen en smula, tummar lite på försvaret, släpper lite på den hårda garden. Det betyder inte att jag inte behåller mina konturer.
Jag unnar mig den där sortens ögonkast som kan vara i halva evigheter eller bara någon minut, vad vet man just då. Jag unnar mig flickfnissigheten. Jag unnar mig att säga till honom att jag saknar honom när vi är många mil ifrån varandra. Jag unnar mig att lita på honom, på hans kärlek, unnar mig försöken att inte oroa mig och noja. Jag unnar mig att vara ihopkrupen i hans famn. Jag unnar mig tända ljus och John Legend i stereon och den där sortens romantik jag trodde jag för alltid skulle kräkas på (notera; i Az yets och Ranelids tappning spyr jag fortfarande). Jag unnar mig att låta någon komma mig nära, fastän det kan komma att göra ont, fast det gör ont att släppa in människor i ens liv. Jag unnar mig Solomon Burke och Dirty Dancing-romantiserande. Jag unnar mig till och med att tänka lite framåt, fast det är så känsligt just där, för att det gör ont men för att jag ändå inte kan låta bli.

Jag kan unna mig nu, jag vet det när jag samtidigt är människan som säger med klaraste ögonen att han aldrig ska försöka förändra mig på något sätt för jag tycker om mig själv och vill vara såhär, jag tycker om min svärta och mitt vemod också och ingen ska få försöka sudda ut de svarta kontrasterna lika lite som jag behöver hans räddning eller hans omhändertagande.
- Jag älskar när du säger såna saker, säger han och jag vet att han har har fattat och jag vet att det är rätt. Just nu. Just här. Jag unnar mig sårbarheten, för jag är stark nog att tackla den och är det något som kan ge sårbarheten en dimension av extra styrka är det väl just kärleken.

ps. Jag sätter här punkt, åtminstone på ett långt tag, för kärleksbloggande av detta slag. Vad som rör mina känslor och min relation hör till mig, ibland oss, och inte alla i min bekantskapskrets och en massa okända och hans ögon på denna bloggen ger honom en inblick, ett försprång som inte är rättvist.

Here comes the fear again (I never promised you a rosegarden)

Jag minns den dagen då hon tillslut sa att det var över, ofrånkomligt slut.
Hur jag la fram 25 tabletter i panikartad sorg. Visste att jag inte ville dö, såklart jag inte ville dö. Jag ville bara få henne tillbaka och i min irrationella sorgskalle var det ett sätt att vinna henne tillbaka; att nästan dö för hennes kärleks skull. Jag tog dem aldrig, bara lät dem ligga på vad som varit vår gemensamma säng, sådär så att hon skulle hitta dem och förstå hur nära det hade varit. Lika väl minns jag den eftermiddagen strax därefter då jag hittade privata mailkonversationer mellan henne och den nya. Ja det var hemskt och integritetskränkande av mig, jag skyller allt på att den svarta sjukan tagit över mig totalt. Minns hur slaget träffade magen, jag rusade ut, rusade hem till min nya andrahandslägenhet på andra sidan stan där jag stängde in mig med gråten och rakbladen och i förvirringen lyckades jag skicka sms till bästa vännen som på en gång åkte dit. Minns hur jag låg på badrumsgolvet, hur hon ringde och ringde på min dörr.
- Jag går inte förrän du släpper in mig! skrek hon genom brevinkastet och jag öppnade och föll gråtande i hennes armar med blodspår på armarna, fläckade hennes kofta, snyftade in i hennes hår.
Jag minns de veckorna då jag levde på saffranspannkaka och gick ner fyra kilo, hur dagarna var ett liggande på min gamla flicksäng eftersom jag inte förmådde vara ensam i min lägenhet. Hur mamma kom in ibland, strök mig över håret, sa;
- Lilla gumman. Gör det verkligen så ont?
Hon hade ingen aning om hur ont det gjorde. Precis som mamma inte visste om de nätter då jag skulle sova i min lägenhet och istället gick och satte mig utanför hennes lägenhet. Satt där på trottoaren med tårarna rinnande, blickande upp mot lägenheten där vi båda bott. Där hon satt och pratade med den nya, alldeles säkert. Hur jag tänkte att om jag satt där tillräckligt länge och grät tillräckligt hjärtskärande skulle hon komma ut. Hon skulle ta mig i sina armar, kyssa mig och lova att hon ångrat sig på riktigt nu, det var ju mig hon älskade. Klart det var vi två, klart vi skulle flytta till Umeå som bestämt, klart hon skulle fortsätta ta hand om mig och vara den enda i världen som förstod mig. Jag klarade mig inte på egen hand, det visste hon ju.

Jag minns den dagen på jobbet. Det var ändå flera månader sedan vi gjort slut, men de månaderna hade vi fortsatt att leva lite som par, om än med inslag av prat om flirtande och hånglande med andra. Jag tänkte att kanske var det ändå bara en paus, vi två. Vi kanske inte kunde leva tillsammans just nu, älska varandra just nu, men vi behövde nog bara leka av oss lite med andra, jag behövde leka av mig lite, bygga upp mig själv på egen hand, men bara tillfälligt ju.
Mailet i inkorgen; kyssen besvarades, jag är kär. Hur jag då visste att det var slut på riktigt, för alltid. Hur jag gick in i fikarummet med personaltelefonen, ringde mamma och grät, gick hem tidigare från jobbet och grät.
Jag minns de veckorna då jag ringde på nätterna för att få veta om de låg med varandra, för att få höra hans röst, minns mängderna av skickade sms, minns hur allt som jag varit, som jag byggt upp raserades i tanken på hans kärlek till henne. Minns hur jag slog mina knän i svartsjukeraseri så de blev blå och hur det gjorde så ont att jag trodde jag skulle sluta andas.
- Hur kan det göra så ont? undrade mamma
- Vet inte, sa jag, det bara gör det.

Två gånger har kärleken drabbat mig på riktigt. Inte lite flingigt, olyckligt eller kort utan verkligen på riktigt. Båda gångerna har jag haft så dödligt ont i hjärtat att jag inte förstod hur jag skulle komma ur det när kärleken tog slut.
Två gånger har den riktiga kärleken drabbat mig och varit fantastisk och underbar och samtidigt så destruktiv för någonstans i den har jag glömt vem jag varit på egen hand. Glömt hur mina konturer ser ut. Två gånger har kärleken drabbat mig med galen sorg, svartsjuka och eviga mängder tårar.

Tredje gången går jag in i ett förhållande och är bättre rustad, mer vuxen. Jag behåller mina konturer, har svårare att anpassa mig och kompromissa, kärlekar lite mer sansat och inte fastklamrande. Jag tror inte honom som en välgörare som kan göra mitt liv bra, jag vill inte att han förändrar mig på något sätt för jag är bra och stark precis som jag är, jag hänger inte upp mitt liv och min lycka på honom på något sätt och tar vår lycka med en sund nypa salt och för vad det är, just nu.
Likväl, det är ju kärlek det handlar om.
Newsflash: Kärleken är inte bara underbar och välgörande. Den är shitty jävla skrämmande också. Att vara singel, med all sin stormighet och strul som mitt år som singel var, eller att flingdejta lite är förvisso jobbigt och energikrävande men inte ens hälften så läskigt som detta.

Och under mitt fånleende när han skriver över msn att han saknar mig och jag är härlig och fin. Under mitt fnissande i telefonluren och längtan efter hans bröstkorg. Under mitt kvittrande att livet är vackert och underbart, sådär så vännen suckar och säger att det märks att jag är kär. Under mitt lugn och kärlekspirr i kroppen i hans sällskap. Under sättet han får mig att bli lugn, glad och nöjd i mig själv.
Där bor ju rädslan. För vad som händer, för hur jag ändå – om det så sker med små, försiktiga steg denna gång jämfört med förut – släpper in honom i mitt liv och i mitt hjärta. För den dagen då jag ofrånkomligt kommer att ligga där och gråta och undra hur jag ska hitta ut ur kärlekssmärtan. Hur tämjer man sin rädsla? Hur vågar man släppa in, vågar älska och vara kär när man vet hur ont det kommer att göra sen när kärleken rycks ifrån en? Jag försöker verkligen lära mig, men är inte säker på om jag ännu lärt mig hur man gör.

Poettexten som hittade hem (your love keeps lifting me higher)

Vissa texter om ens liv skrivs innan själva skeendet.
Jag inser det när jag sent på natten lägger mig intill honom, värmer nattfrusna fötter mot hans sömniga ben. Det är en sådan kväll då vi suttit i min soffa och jag som vanligt pratat för mycket och för länge om mitt skrivande som jag gjort de senaste dagarna, sådär så att jag hejdar mig och tänker lyssnar han fortfarande men det gör han ju.
- Jag gillar din skapande sida, säger han och värmen i min mage som blir det där fnissleendet som jag så ofta har tillsammans med honom. Pratar seminariet om klass och kön. Alla dessa fina akademiska teorier kring hur vi förändra världen och ingen kommer överens med någon annan och alla bara besitter en massa teorier och kunskap som vi diskuterar.
- Men hallå? När sker förändringen då?!, säger jag och gestikulerar omkring mig och en stund senare hamnar vi på mitt golv där vi ligger bland mina ansökningsblanketter med rutan doktorsexamen ikryssad och pratar fördomar och vardagsrasism. Jag drar djupa sucken, han som skrattar, säger;
- Nu kom den där världen är hopplös-sucken igen, och sedan kysser han min hals.
På natten när han somnat stiger jag upp och sätter mig och lägger om hela romanstrukturen, skriver tills ögonen bara med tvång hålls uppe och det där då jag får ett infall, river av en bit av ett papper i blocket, skriver kärleksord och viker ihop lappen, gömmer den bredvid ciggpaketet i innerfickan på hans jacka och undrar när han kommer att hitta den.

Det är när jag lagt mig igen som jag kommer att tänka på den texten. Hur den skrevs då och varför. Jag minns att det var i samma veva som jag började längta efter kärlek som en reell möjlighet i mitt liv igen, men fortfarande innan jag gjorde mig själv olycklig i samma längtan. Minns att jag drömde om mer än imaginary friends, att jag saknade romantiska drömmar att åtminstone få leva ett litet slag. Minns att texten var uppe på bloggen och vände en förmiddag, ångrade mig och tog bort den. Det var för mycket som snurrade just då och trots att texten saknade objekt visste jag att det fanns de som skulle kunna se sig själva som objektet i den. Jag hittar texten igen och det slår mig att ja, ett halvår senare: Det är ju precis såhär det känns just nu:

Jag vill bara vara din poet. Så simpelt och klyschigt; jag vill vara poetflickan i dina drömmar. Avstånd och integritet, myterna och mystiken. Vill dricka billigt vin med dig, prata intensivt och glödande om världens tillstånd och alla mina teorier. Vill diskutera queerteori och genus med dig, gestikulera vilt och bli förbannad om du inte håller med trots att jag älskar att bli ifrågasatt. Vill tro på världen tillsammans med dig och låta mig inspireras av dina tankar, såsom du också påverkas av mina.
Vill vara vaken sena nätter och läsa beatpoesi för dina sömniga öron, smyga ner mina kärleksord i dina fickor sådär så att du inte hittar dem förrän du letar mynt till kaffeautomaten dagen därpå.
Vill vara urfattig och pank med dig, skramla ihop våra sista slantar, åka någonstans där vi är urfattiga och panka på okända gator.
Vill väcka dig tidigt en morgon, med ingivelser och idéer om allt vi måste göra, måste leka eller sova bort halva dagar ihop, spelar ingen roll.

Ge mig ingen vardag; trötthet, logistisk, avdankad passion och småtjafs. Jag vill aldrig bli vardagsgrå, få fadda färger. Aldrig gnälla över att du glömt stänga en skåpslucka och kan du please ta upp dina kläder från golvet för fan? Inga neurotiska sprickor; mina framtidsval, ogrundade rädslor, nojor slipper du och aldrig ska jag svartsjuka eller klamra mig fast.

Vad fan baby, jag vill ju bara vara poesin i dina vener och inspireras utav dig. Jag kanske aldrig kan ge dig enkelhet och rutin, men jag kan vara din fjäril, din bandit queen, din poet; omöjlig att riktigt fånga, likväl alltid din.

En irrande text av romantiska drömmar. Ett halvår senare har både texten och jag hittat hem.

Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Barnsjukdomarna (lyckoslagen pulserar likväl)

Men det är ju ändå det heterosexuella, monogama förhållandet som jag har och som jag både trivs i och skräms av. Skräms av trivseln kanske, att jag är redo att kämpa; att jag inte bara springer.

- Barnsjukdomarna, sa C. den gången för några år sedan när vi fikade, jag och flickvännen har äntligen tagit oss ur barnsjukdomarna.
Och jag satt där med mitt långa förhållande och kunde inte förstå vad han menade för vadå, ja man dejtar och man är nervös och man tänker att det kommer att gå åt helvete men sen är man ju ihop och då är det bara samförstånd, eller hur?
- Barnsjukdomarna, säger Klara under lördagens ventileringspromenad, ni håller bara på att gå igenom barnsjukdomarna. Prata med varandra så kommer ni nog igenom det.

Ja, jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna med alla barnsjukdomar och missförstånd och oförmågan att läsa av varandra, sådär som jag räknar med att kunna bli avläst, när man inte känner varandra tillräckligt väl. Jag försöker vända på det och tänka på att det var ju precis det här jag ville. Gå in i något nytt med någon ny. Vara den jag ville utan en massa historia bakom. Berätta alla mina historier för nya öron, låta min kropp upptäckas av nya händer, få mig själv avspeglad i nya ögon.
Söndagkvällen är en stunds vila i barnsjukdomarna.
- Du måste ju säga till vad du vill, jag kan inte läsa mig till det, säger han precis som jag en stund senare säger att jag faktiskt inte kan riktigt tolka dina signaler än.
Han som stryker över mitt lår och försiktigt undrar vad det där PMS egentligen är en förkortning av.
- Typ premenstruell subba älskling, and you are about to learn it the hard way, svarar jag.
Men vi slutar någonstans under en filt i hans soffa; målsökande kyssar, tidlösa ögonkast i varandras kärleksögon, stearinljus och regnsmatter.

Långt senare ska han somna in bredvid mig i sängen. Jag som betraktar hans nakna, sovande kropp en stund innan jag går upp. Plockar vant i hans kök, betraktar regnet utanför gatan.
Tänker på det jag sa till någon för ett tag sedan.
- Antingen går man in för något hundra procent eller så inte alls. Känns det inte hundra procent är det inte värt det.
Tänker på hur svårt det var att tänka så den eftermiddagen då jag gått hem tidigare från jobbet efter att ha jobbmailat och konsulterat outtröttliga öron på kollegor kring att jag hade en alldeles för kort klänning på mig. Sprang hem och bytte om, duschade, sminkade mig. Minns att jag kedjerökte vid spårvagnshållplatsen trots att jag redan då börjat avsluta min rökperiod.
­Om tio minuter. Minns att sätta mig på spårvagnen med pulsen skenande, kinderna rodnande, händerna skakande. Nej, kissnödig igen? Ja, igen. Fan också. Såg mig själv i spårvagnsrutans reflektion. Varför utsätter du dig själv för det här? Det är inte värt det. Varför? Just så tänkte jag. Jag hann tänka på gamla förhållandet, förvisso segtråkig tröttma och en oförmåga att uppskatta varandra, men herregud det hade väl fortfarande sina bra stunder eller? Jag hann tänka på de jag försakat, de kanske-nästan men ändå inte hundraprocentiga som jag sagt nej till tillslut. Något som fattades. En känsla. Något som skavde. En omöjlighet. Som jag ångrade det just då, på spårvagnen med skenande pulsen och tryckande blåsan och en medvetenhet om att tio minuter, då står jag där, då ska han komma, då kommer någon av oss att bli besviken. Varför Elin? Varför utsätta sig själv för det här?
Och sedan satt jag där vid fontänen på Järntorget och där kom han med leendet, skjortan, snygga sneakers och solblekt mustasch. Omfamnade mig med knäsvagslukten för första gången. Jag som trevade i konststycket i att både framstå som en Vacker, Sval och Kvinnlig kvinna och undvika att kräkas upp mina inälvor av nervositet framför honom.

Nästan tre månader sedan. Jag i hans vardagsrumsfönster, betraktar regnet och väntar på sömnen. Alldeles snart ska jag krypa ner bredvid honom, under duntäcket. Lägga nattvakna, frusna fötter mot sömnvarm hud.
- God natt finis, kommer han att mumla och täcka min rygg med godnattkyssar medan vackrastarmen lägger sig tillrätta kring min midja.
- God natt, kommer jag att viska tillbaka med allvarsamt leende kärleksrösten medan lyckoslagen pulserar under huden.

Just därför Elin. Just därför. För hundra procent, barnsjukdomar eller vila, den här känslan – alltid värt det tillslut.