15 mars 2007

så kom och ta mig eller låt bli för sån här är jag och så vill jag förbli (eller: fuck bloggpaus och nakenhetens gränskontroller)

i begynnelsen och begynnelsen är alltså efter uppbrottet och kanske även efter den förvirrade relationen jag trasslade mig in i efteråt (notera: jag ångrar ingenting. det var fint och hade det inte hänt hade jag fortfarande gått runt och undrat om inte jag och denna tjej hade kunnat bli något mer än vänner. nu vet jag att vi är bäst som vänner.) värjde jag mig för mänsklig kontakt. jag värjde mig för sådant som kändes och även sådant som inte kändes för jag är inte en person som lägger energi och tid på saker som inte någonstans känns. i begynnelsen aktade jag mig noga och höll all min distans och det bästa var trånande och människor som jag tyckte om på avstånd och subtilt eller uttalat flirtande med men aldrig så att det blev allvar.

däremellan hade jag min imaginary person (person = boyfriend/girlfriend). min imaginary person var sällskapet ibland när saker var fina men jag var ensam. som när jag satt med mina böcker på ett café och behövde någon att reflektera mina tankar med. diskutera och gestikulera vilt och bolla idéer. min imaginary person sa en massa kloka saker, ifrågasatte mig och pushade mig.
eller när jag lyssnade på stephen marley jättehögt och lagade mat. min imaginary person stod i dörröppningen och log och tänkte att jag var förbannat söt när jag skalade morötter, smådansade och försökte toasta på min vita, svenska engelska samtidigt.
eller när jag satt uppkrupen i sängen häromdagen med tidskrifter och menschoklad i ett par av mina fancy-trosor och ett linne. som en scarlett johansson i inledningsscenen till lost in translation tänkte jag mig själv och jag tänkte på att min imaginary person sitter där bredvid och betraktar mig. jag är helt medveten om att han/hon betraktar mig och just därför blir jag så medveten om varje rörelse, som jag vet att min imaginary person älskar hur jag stryker bort mitt röda hår från ögonen och blåser lite på min lugg och som jag vet att han/hon älskar min koncentrerade min när jag läser en intressant artikel. sen ser jag upp, som om jag vore helt omedveten om att jag blivit betraktad och min imaginary person ler mot mig och säger att jag är fascinerande och vacker innan han/hon kysser mig.
min imaginary person har varit det enda jag behövt ty den personen är enbart en projicering av mitt eget ego och jag har inte tålt att någon kommer in och tufsar till det. bättre att ägna sig åt fyllecasual som ingenting betyder, bättre att låna ut lite av sitt hjärta på distans eftersom allting är lite på lek och framtiden ligger långt därborta, bättre att ha en låtsasvän i ett låtsasuniversum där man har någon som helst likhet med scarlett johansson.

det var i begynnelsen. nu har jag vandrat en bit. och jag börjar tröttna, ställa lite krav. på mig själv och omvärlden. jag menar inte falla som att jag vill falla för någon för gud vad jag räds förhållanden fortfarande, men jag menar att det vore fint att ta en paus och sätta sig ner i alla fall. i begynnelsen var brustet hjärta, förvirring över mig själv och min framtid och långa dagar på ett understimulerande arbete. vad man behöver då är avstånd, men ändå något som hjälper en genom dagarna. något som är framtid eller kanske eller jag vet inte, men på inga sätt intensivt eller farligt i alla fall.

det är fint ett tag, ett långt tag har det varit fint men nu börjar det skava och det är inte lika fint längre. inte när hjärtat börjar ta form som en ganska hel och fungerande mackapär igen, när jobbet lika mycket är ersatt av stimulerande studier och skrivande och dagarna varken är långa eller mörka och man vet vad man ska göra och har en liten plan i huvudet om vart man är på väg. man behöver ingenting att fylla tomrummet med, men man behöver ge någonting mer av sig och få någonting mer tillbaka.

så jag är trött. trött på avstånd, de verkliga och logistiska, såväl som de mentala. trött på sånt som aldrig kommer hända eller tar för lång tid, trött på väntan, trött på längtan. trånande, längtande, bevekande och hopp har aldrig varit min kopp av te, jag är för rationell och jag har för ont om tid numera och trånandet gjorde jag så mycket i mina tonår att det räcker för resten av mitt liv. jag säger inte falla som att jag vill falla för någon för att rusa in i något räds jag fortfarande men jag säger att det är vår nu och det känns i min maggrop som längtar efter att fyllas med lite pirr och jag säger att alla de former av kontakt som dagens moderna teknik tillhandahåller kan räcka en bit. när det finns avstånd och rädslor och behov av att sätta ihop sig själv t.ex.. men förr eller senare kan de inte ersätta ett par ögon över en kopp te eller ett vinglas, långa suktande blickar, att bli betraktad och vara medveten om varje rörelse för att man vet att man blir betraktad och man tycker om det, nervösa kyssar och fosterställning om natten med magpirret och den totala neurosen om vem som ska höra av sig och vart allt ska bära hän.

jag är inte scarlett johansson och jag är inte sockerljuv eller alla gånger fascinerande och jag är dålig på romantik och trånande och allting sånt men jag är en förbannat fin tjej ändå. och jag är trött på min imaginary person och trött på att vara så förbannat rädd om mig själv och jag vill att våren ska dåna in med magpirr så grabba tag i mig nu, för jag är på väg vidare.

3 kommentarer:

Anonym sa...

word!

Anonym sa...

dina ord är vackra och känns så sanna. tack för att du delar med dig.

c sa...

fyfan vad bra.