besvärjelser (eller: det finns fler muffins än dildos här i världen)

klockan halv tre på morgonen och det är i samma stund som indierna i lägenheten nedanför börjar leva rövare som de alltid gör den här tiden på dygnet de här dagarna i veckan som min hals totalt kukar ur, kastar in handduken och säger näru elin, nu har du skjutit upp den här infektionen lite för länge och ägnat för mycket tid åt träning och spring till bussen i nytvättat hår också vet jag att den årliga halsflussen är på väg. den kombineras illa med dåligt humör, demoner och andra issues, I must say.

för det första; jenny drömmer alltså en dröm där vi har after work och det är en tolvåring med oss som säger till henne att jag har läst en bra blogg, det är nåt med saker under huden varpå jenny svarar men den får ju inte du läsa! den är ju barnförbjuden! och sen säger hon till mig att den där tolvåringen som sitter därborta brukar läsa din blogg och jag säger men den är ju inte för tolvåringar som han!
det är fint när bloggen börjar jobba sig in i folks undermedvetna till den grad att den hamnar i deras drömmar och framförallt att den alltså uppfattas som barnförbjuden. vilket naturligtvis sätter lite press på mig och jag skulle så gärna vilja citera hela mitt samtal med linda om dildos och one night stands under after worken som faktiskt fanns i verkligheten och inte bara i jennys dröm (den nionde mars tvåtusensju var för övrigt datumet då elin drack lakritsshots på avenyn. hejdå principer och identitet.) men jag nöjer mig med det förvirrade samtalet på väg därifrån hem till kings på andra lång med jenny där dildossnacket fortgår samtidigt som vi ser att ännu en muffins m.m. ska öppna i haga och samtalet samtidigt leds in på hur evas paley m.fl. tar över stan med fikamonopol inom kort.
- men det finns väl hur många som helst!
- njaa, en fem sex finns det väl
- nej men det måste finnas flera!
- nä jag vet inte. fler än så finns det nog inte.
- va?! det måste ju finnas fler än fem eller sex sorters dildos här i världen?!
- pratar du om dildos?! jag snackade om muffinsställen i göteborg
(nota bene; jag är fortfarande lite full och tycker detta samtal är hysteriskt roligt. jag vet inte hur roligt det är i skriven form i nyktert tillstånd bakom en datorskärm. jag reserverar mig således för att dialogen egentligen inte är så skoj och skyll inte på mig om ni inte skrattar, det var inte ni som var där med lakritsshots i magen och fnittrade så det ekade mellan kullerstenarna.)

och sen kings och ett hejdå till sofia som lämnar stan för några månader. heja sötnos, nu kanaliserar du all din kreativitet precis som jag lovade dig att jag skulle göra och ta fantastiska foton och gör oerhörda intryck och uttryck och var ditt underbara jag i alla lägen så kanske vi möts upp i berlin eller på järntorget en dag när körsbärsträden blommar och solen steker, med bandare och sexpack och en fet, fantastisk sommar framför oss och mängder av utekvällar av kalibern fotot ovan.

och det är när jag skriver detta som jag måste placera mig själv någonstans i sammanhanget. som i tretton arbetsdagar kvar för nästa vecka är det semesterdagar igen och jag ska bara sitta i en röra av vetenskapliga/roliga böcker, papper och tankar på hagabion/publik och sen är det två veckor kvar till långledigheten och sen då? ja sen då? sen en skum april månad då jag bara sätter ner en fot och en resväska i göteborg då och då och lite blommande körsbärsträd däremellan, en lång sommar av non stop arbete medan de andra kidsen åker på festival eller resor och jag är bitter på ett svettigt kontor en våning under solljuset och sen då? ja sen då? ena foten i framtiden, andra kvar här där jag är just nu. på A svarar jag magkänslan och på B svarar jag rädslan men däremellan är rastlösheten och längtan. fan. jag hatar vuxenlivet.

och jag tänker på besvärjelserna, tydandet av tecknen. att det kanske är dem jag måste ta till även nu. det tonåriga jaget som lyssnar till tecken och räknar ett två tre för att försöka förstå världen som i att en dag när jag ser klockan på datorn slå 7:47 blir en bra dag och om bussen kommer innan jag hunnit räkna till femtio kommer det något efterlängtat att dimpa ner snart. som om man kan styra slumpen och som om tecknen finns utplacerade för att jag ska veta vilken väg jag ska gå. och hur kommer det sig att man alltid tyder bara de bra tecknen och aldrig de dåliga? idag hade jag och kollegan ett långt deeptalk om relationer, av vänskap och kärlek, och hur man fastnar i de dåliga och hur farligt det är för en själv att fortsätta knarka dem och hur svårt det är att sluta. och jag säger men det går ju inte att släppa och i samma sekund dånar radion ut these boots are made for walking. här har du din themesong flinar kollegan, dansar och tillsammans väser vi and one of these days these boots are gonna walk all over you. ja visst är det ett tecken, men halv tre på morgonen med halsen full av streptococker och en fördjävlig helg av framtidsfladdrande fågelhjärte-knas framför mig; hur ska jag kunna lyssna till det nu?