26 mars 2007

hon vinkar genom ett fönster (eller; farväl till de blonda lockarna)

och sen är det hon med de långa blonda lockarna. som består i mail och sms och orden; alla orden. som säger allt det rätta; jag vill kyssa dig där huden är som tunnast säger hon så att hjärtat brister lite. hon som ser alla märken på min hud och som jag aldrig skulle behöva vara annat än keeping it real hundra procent med. som beundrar mig, som ser mig, liksom mig. som är ärligheten och aldrig vacklande, som jag kan greppa och förstå.
och det är avståndet. två skilda vardagar som aldrig möts, som aldrig kan mötas. ett liv i hennes stad, hennes land och ett liv här i min stad, mitt land. söndagseftermiddag och hon ringer på dörren som om det är något hon bara gör ibland och inget som planerats i veckor genom flygbokningar och logistik. dimper ner i min vardag och är verklig, inte som orden utan som kött och blod och leenden och kyssar. som om vi har en vardag att dela, som att det faktiskt är möjligt.
ett halvt dygn; vi leker att det är möjligt. försöka nå varandra i en verklighet av kött och blod och inte bara i text inramlande i inkorgen. slottskogspromenad, diskussioner, solsken och inbjudan från vännerna; kom hit och ät våfflor med oss, ta med ett våffeljärn.
jag som svarar vi har inget våffeljärn som om det finns ett vi, ett gemensamt vi som inte äger något våffeljärn ihop. hon med mina vänner och min stolthet; visst är hon fantastisk, visst är hon bra för mig? komma hem tillsammans till min lägenhet, hångel på överkastet som om det är något vi vanligtvis gör på söndagar.

men det är det ju inte. ett halvt dygn av gemensam vardag och sen iväg och de vackra orden i inkorgen tar vid igen och all förvirringen och mellan fyra ögon bör man ha Snacket hellre än på internet som bara är ord och text som har svårt att mötas så vi har Snacket. avståndet och jag med all rastlöshet och vardagar som aldrig kan mötas. jag är ingen som kan vackla och ha en fot lite överallt, jag är hundra procent eller inte alls och magpirret som kommer en gång kanske var tredje månad hur långt räcker det? hur länge stannar hennes doft i mina lakan den här gången och hur många ord ersätter en kyss? hur avslutar man någonting som är bra, något som i grunden gör en gott till skillnad från så mycket annat i ens snurriga liv av okänd hud och hål i hjärtat?

svar: för att man måste. för att jag lovade mig själv att sätta gränser. att inte hålla fast vid sakerna som samtidigt gör ont, kasta drömmarna som river mig isär. och så går hjärtat mitt sönder med hennes blonda lockar i taxin på väg bort, återigen på väg bort, jag med blicken från köksfönstret och jag vet inte om eller när vi kommer att ses igen.

1 kommentar:

Allmänt förvirrad sa...

Jag var beredd att packa väskan, ge upp detliv jag hade och komma hem bara hon bad om det. Hon frågade aldrig. Alla sms'en, fyllesamtal, telefonsamtal under jobbet (kontoret betalar :) brev, skivor, emails, tårar, saknad, hjärtekross och lycka. Lyckan att se henne, vänta på mig på flygplatsen, med en blomma& svenskt godis...men vad gör man. Jag är också allt eller inget och detta något hängde med i nästan två år... Jag saknar henne fortfarande. Var tvungen att sms'a bara för att veta om hon skulle svara. Det gjorde hon, det drogs igång igen, saknaden, 100 sms, somna med luren under kudden, vakna med missade sms. Höra hennes röst igen fick mig knäsvag. Men jag är fortfarande här och hon är där. Jag vill att hon ska vilja. Jag vill att hon ska hoppa på första bästa flyg bara för att få SE mig igen. Jag vill att hon ska våga. Jag vet naturligtvis inte säkert förräns jag ser henne igen. Men jag tror att det kan vara mitt livs stora kärlek. Hur avslutar man det?