ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag

att skriva om solskenet och värmen känns ju ganska irrelevant när alla redan varit där och petat i ämnet. precis som sömnlösheten och magkatarren knappast är något ni inte hört från mig tidigare. tre dagar i dimma och något sätt att komma vidare. kasta drömmarna och täcka hjärtat och sen åka till norrland totalt utrensad utan något som spökar i bakhuvudet. inga varför eller hur eller tänk om.
allting som ligger i vaacum exploderar alltid innan jag åker. lite också denna gång. lite sådär så att det flutit ut och tagit plats. alldeles för stor plats.

det finns olika sätt att lösa det där som drivit omkring inuti. på måndagen blev det inställd måndagsfika. istället; löprunda runt hela ruddalen, ensamsittande vid en damm. naturen och stillheten och all that shit. tisdagen blev raka motsatsen. jag och linnea sprang runt som skållade råttor i centrum och på två timmar försvann tvåtusen kronor från mitt konto. idag; stämpla ut tidigare och köpa cigg. kedjeröka i solen med linnea som om jag fortfarande var en sextonåring som skolkade från matten för att röka.

jag säger inte att något av sätten är bra. jag säger att allt är ett sätt att bara dämpa allting.
och han sa; det måste finnas någon mer anledning till sömnlösheten och magontet.
och jag tänker att mamma kanske gav svaret nyss. när vi gemensamt konstaterade att jag just nu är helt befriad från/i avsaknad av någon eller några att lägga energi på. inga spännande nummer i telefonen. inga fina mail i inkorgen. inget fyllehångel med förhoppning om mer. inga sms att tolka. ingenting. ingenting som känns, ingenting som pirrar, ingenting som jamen kanske ändå, ingenting som gör ont, ingenting som svartsjukar, ingenting som hotar att rubba mina singellivscirklar ens det minsta. när alla börjar idka handhållande och flirtiga ögonkast i solskenet går jag in i den totala ensamheten där ingenting fyller upp inuti. dålig tajming är mitt mellannamn.

det innebär att du måste koncentera dig på dig själv totalt istället för att smita undan lite energi på någon annan, sa mamma.
det är sorgen över att tvingas inse att det finns fina människor som berört mig och som jag smugit undan lite energi på utan att kunna göra det längre, att jag lätt hade kunnat vräka energi över dem om livet och logistiken och känslorna sett annorlunda ut. det är alla frågorna och självförtroendenaggandet som hugger i alla mina utmejslade konturer, inga lätta vägar till bekräftelse eller i alla fall hopp om att få bekräftelse. det är känslan av otillräcklighet åt alla håll och kanter. det är den totala förvirringen och ångesten över att tvingas lägga energin på mig själv. ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag och det är en sådan tomhetskänsla som jag varken vill eller kan handskas med. när har bara jag någonsin varit tillräckligt?