16 mars 2007

så.

jag tänkte att jag skulle skriva något om zanyar adamis farväl till feminismen och kanske även om ronnie sandahl. sen insåg jag att det kommer bli sanslöst långt och jag kommer driva iväg faaar off i mina pretentioner och hamna någonstans där jag tror mig ha tagit ett samlat grepp om 80-talistmännens mansroll och gett kängor till höger och vänster på vägen. jag tror att det blir en artikel istället. eller en essä. jag väntar. jag behöver återigen samla tankar till försvar och jag behöver verkligen göra klart hemtentan som fortfarande är som ett enda stort vaacum och jag måste skriva den där essän och de handlar om mansrollen i ett historiskt perspektiv så jag tänker att de kan komplettera varandra. att jag tillslut kanske landar i en 600-sidorsbok om manlighet i största allmänhet. tills dess får jag hänvisa till empiriska studier och återkomma i ämnet.

de senaste dagarna har jag upptäckt att min kreativa hjärna och min akademiska hjärna börjar trivas ihop. det har de aldrig gjort förr om jag inte tvingat in dem i samma rum, som jag gjorde i början av lingvistiken när jag samtidigt skrev på jätteprojektet. nu har dom hittat fram till varandra utan min hjälp, äntligen. det bästa är att den politiska hjärnan också sällat sig till deras sällskap. tillsammans har de allt som oftast härliga gruppsexorgier. det är då ni ser mig sitta ensam på ett café med pennan i handen och le.

den där achtung-hjärnan verkar dock ha gått på semester totalt. man har en plan som inkluderar två dagar ledigt och man har så jävla mycket grejer att göra att skallen riskerar total härdsmälta. liksom kom igen tjejen, vad faan sitter du här i mjukisbyxor för och slösurfar, sätt igång nurå!
jag kliver upp jättetidigt och det är en bra sak men att hela förmiddagen går åt till att läsa alla delar av tidningen, kolla mail och tusen andra grejer och ligga på sängen och samla tankar är inte helt okej according to tidsplanen och duktighetsjagandet.
och sen en stund på publik och tro mig jag försökte läsa men hjärnan bara hittade en massa andra saker som tog uppmärksamheten ifrån husbonderollen under 1800-talet (konstigt...) och jag försöker skriva lite källkritik och sen slutar det ändå med att jag smsar klara som med slumpens eller ödets lyckliga stjärna befinner sig på järntorget och kommer dit på två röda.
inför kvällens brudmiddag hade diskussionen kring ris åter kommit på tal. jag börjar tycka det är ganska roande. jag menar, här försöker jag verkligen så in i helvete ha åtminstone en åsikt som är utmanande och provocerande och inte är som alla andras. så slutar det ändå med att folk håller med mig och jag får inse bistra fakta; jag är ju pk så det skriker om det.
i vissa kontexter kan jag fortfarande dra till med att uppfattas som provocerande, minns min vurm för manlig amning i en grabbhängssituation till exempel. men på det stora hela är jag dålig på att sticka ut hakan.
den enda åsikt/läggning provocerar i min bekantskapskrets är alltså den som handlar om att jag inte äter ris. enbart i sushi. enbart. och det är konstigt och hur gör du om du vill äta indisk mat och thaimat och ris är ju basmat liksom. alla dessa frågor uppkommer gång på gång.
antingen blir folk jävligt provocerade och tycker jag är barnslig, man ska äta allt (mitt ex får här stå som paradexempel, men okej jag fattar också att det är irriterande att bo med någon i flera år som totalvägrar en billig basvara i köket). eller så blir de helt hobbypsykologiserande och undrar om det inte ligger något barndomstraumatiskt minne gällande ris som gjort att jag blivit sån här. ingen av mina syskon äter ris heller och det är klart att uncle bens med stinas kyckling och pulverbea fortfarande ger mig creepy minnen men nej, jag vet inte. men jag kan tipsa om att jag heller inte gillar chips, mint (speciellt inte i kombination med choklad fy fan) eller strips (fast jag äter det ändå ibland. läs: på fyllan). är inte särskilt förtjust i pasta heller ärligt talat. kolhydrater är överskattat. jag skulle lätt bli atkins-bantare om jag åt kött. men det gör jag ju inte heller.

sen slutade kvällen med david och inte alls några studier. tror att vi har hittat någon balans efter uppbrottsneuroserna nu. säger inte att säkert kommer funka och kanske inte alltid och bäst är det när vi ses med en del mellanrum, men jag tycker om att ha en brorsa att gå loss i fighter totalt med i sann barnslig anda när nu jag och blodsbrorsan skaffat oss en ganska snäll kompisrelation till varandra (bortsett från indie vs hiphop-kriget dvs). ett häng består mest av musiknördande, skitsnack och framförallt dialoger som:
- du det här är pengabrorsan! vad tycker du om det?
- jo det är säkert bra om man är en ulf lundell-runkande singelkille som längtar efter kärlek.
- fy faan elin. vad dryg du är! GÅ HEM!
eller
- alltså fattar du att jag varit nere med lupe fiasco sen i september och du dissade honom och NU fattar du grejen haha!
- JA MEN JAG HAR VARIT NERE MED HIPHOP SEN FYRAN DIN JÄVLA WANKSTA!

jag tror att hemtentan kommer bli det första i världshistorien som jag lämnar in försent och att jag kommer få kass kritik på nästa textreview och att mina olika hjärnor själva får bestämma vem som ska vara on top. just nu ska jag hälla i mig lite mer echinagard, shapa upp mig och ta mina klirrande kassar till hisingen.

3 kommentarer:

anna sa...

ser med förväntan fram emot din 600-sidorsbok. inlägget innan var bara ett stort varmt leende. vad ska jag säga? relationer och livet. kärlek och hat går hand i hand. men jag vet precis vad du menar.
kram.

Anonym sa...

Åh klirrande kassar det låter mystiskt! Du veet att alla bara vill råka träffa dig ikväll.

Pernilla Karlsson sa...

Jag ville också skrive an bok om manlighet angående zanyars inlägg i samhällsdebatten... men jag lyckades faktiskt få ner det en aning konkret, vilket gjorde mig förvånad, så jag efterpublicerade ett mer förvirrat inlägg för att jämna ut det. :-)