6 mars 2007

jag ska bevara elden om jag kan ta mig dit

läser både här och här om avundsjukan och medelklassperspektivet och hjärnan vevas igång i ömsom irritationen över de där som säger att de inte har pengar när de har feta fonder att sälja eller sparkonton att palla av och ömsom alla barndomsminnen.

jo jag minns hur åttaåringen försökte få förklarat för sig varför vi i år igen skulle ta den gamla husvagnen från 70-talet till höga kusten när de andra barnen åkte till cypern och kreta.
jag minns hur avundsjukan kittades fast någonstans i äcklet när högstadievännen shoppade kläder för tiotusen kronor på pappas kredit i stans dyraste affär (den enda med filippa kååå-kläder) och jag gick hem och tiggde en hundring extra av månadspengen för att kanske köpa något på H&M.
jag minns mormor och morfar över taxeringskalendern, hökande över medel- och överklassens inkomster under året. upplysande mig om mina vänners föräldrars inkomst, uträknande hur många hundratusen det skiljde sig mellan mina föräldrars och deras.
jag minns att be om hela barnbidraget eller studiebidraget för det fick ju alla andra, liksom jag är fjorton och får bara fyrahundra spänn i månaden hallå?! och hur det skavde i magen för man visste att man inte borde och skammen men man ville ju ha det alla andra hade och inte vara så ful och efterbliven som man var i vilket fall, men alldeles speciellt för att man var så fattig och aldrig ville säga vad ens föräldrar jobbade med när klasskompisarna kom dragande med sina duktiga läkarföräldrar. och samtidigt vara så in i helvetes arg för mamma, sluta vara sjuk och deprimerad hela tiden och skaffa dig ett vanligt jobb som dom andra mammorna och pappa, varför läste inte du mer än två år på gymnasiet varför gick du inte i högskola och blev civilingenjör eller datatekniker eller läkare som dom andra papporna istället för att slita för skitlöner hos företagare.

mest av allt minns jag ett barns och en tonårings frusterade längtan efter att sätta saker i ett sammanhang. att passa in på sitt eget sätt och försöka förstå. elvaåringens anteckning i dagboken: jag blir så arg när mamma och pappa säger att vi inte har råd med dator eller video. jag fortsätter tjata och dom blir bara ledsna. alla andra har redan modem med internet och jag kan inte ens spela in ett bra program på tv för vi är dom enda som fortfarande inte ens har en video!! fast jag vet att det inte är deras fel, det är kostymgubbar som bestämmer allting och det är dom jag borde vara arg på för dom har bestämt att världen ska se ut såhär och att vi ska vara dom enda på hela byn som inte kan kolla på film eller spela in ett bra program på tv.
några år senare gick samma elvaåring med i ung vänster och började slåss mot kostymgubbarna och ännu några år senare gick hon ur och började på universitetet och befann sig där elvaåringen var igen. mitt ibland medelklassen, synande sina egna H&M-sömmar kritiskt och förbannade sig själv och sitt ursprung för att hon aldrig kunde göra någonting de sista två veckorna på månaden och aldrig kunde följa med vänner på deras weekendresor.

elvaåringen finns alltid kvar. vacklande mellan ilskan över världen och sitt eget ursprung. skammen, ilskan, uppgivenheten och det största tacket till två föräldrar som med rödsprängda ögon ändå orkade ta diskussionen med elvaåringen om varför de inte hade video när de själva undrade om telia skulle gå med på att skjuta på räkningen en månad till innan de stängde av telefonen. två föräldrar som lånat ut icke-existerande pengar när jag ringt hem och inte haft råd med toalettpapper och två föräldrar som sparade i ett år för att vi skulle kunna resa någonstans ihop. jag skriver nätterna igenom och jag låter och jag syns och jag hörs och jag vässar mina armbågar och reser mig efter mina fall och det är allt för er skull, för vår skull, för att vi finns och jag är stolt över oss och arvet av snabbmakaroner i ryggraden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, jag undrar hur många gånger jag hört meningen: "Va, har ni ingen video?"

anna sa...

Eftersom mina föräldrar är de som tog klivet från arbetarklass från medelklass har jag ju ändå haft det bra. Men det är ändå något av en tagg som sitter kvar från klassresan och skaver. Eller så är det så att det alltid finns nya klasser att erövra. Även om man är medelklass och kan ringa hem och låna pengar och kan koder räcker det ändå inte till när man lär känna läkar/professorsbarnen i Bildningsstaden. T.ex. när vänner säger saker som " jag beundrar dig och din syster så oerhört mycket som jobbar hela sommaren utan att ta ledigt. det skulle jag ALDRIG orka" och så vet man att hennes mamma betalar hyran och resan till Gotland medans ens egna föräldrar knappt har råd att resa bort eftersom de måste skrapa ihop pengar att låna ut till sina två universitetsstuderande döttrar tills de får lön, samtidigt som man är så oerhört tacksam för att de faktiskt KAN låna ut pengar, eftersom man ser hur ens arbetarklasskompisar från förorten där man växte upp får kämpa och kämpa och kämpa för att öht kunna plugga och oftast ger upp eller läser något på högskolan hemma där man blir något.