stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.