Barnsjukdomarna (lyckoslagen pulserar likväl)

Men det är ju ändå det heterosexuella, monogama förhållandet som jag har och som jag både trivs i och skräms av. Skräms av trivseln kanske, att jag är redo att kämpa; att jag inte bara springer.

- Barnsjukdomarna, sa C. den gången för några år sedan när vi fikade, jag och flickvännen har äntligen tagit oss ur barnsjukdomarna.
Och jag satt där med mitt långa förhållande och kunde inte förstå vad han menade för vadå, ja man dejtar och man är nervös och man tänker att det kommer att gå åt helvete men sen är man ju ihop och då är det bara samförstånd, eller hur?
- Barnsjukdomarna, säger Klara under lördagens ventileringspromenad, ni håller bara på att gå igenom barnsjukdomarna. Prata med varandra så kommer ni nog igenom det.

Ja, jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna med alla barnsjukdomar och missförstånd och oförmågan att läsa av varandra, sådär som jag räknar med att kunna bli avläst, när man inte känner varandra tillräckligt väl. Jag försöker vända på det och tänka på att det var ju precis det här jag ville. Gå in i något nytt med någon ny. Vara den jag ville utan en massa historia bakom. Berätta alla mina historier för nya öron, låta min kropp upptäckas av nya händer, få mig själv avspeglad i nya ögon.
Söndagkvällen är en stunds vila i barnsjukdomarna.
- Du måste ju säga till vad du vill, jag kan inte läsa mig till det, säger han precis som jag en stund senare säger att jag faktiskt inte kan riktigt tolka dina signaler än.
Han som stryker över mitt lår och försiktigt undrar vad det där PMS egentligen är en förkortning av.
- Typ premenstruell subba älskling, and you are about to learn it the hard way, svarar jag.
Men vi slutar någonstans under en filt i hans soffa; målsökande kyssar, tidlösa ögonkast i varandras kärleksögon, stearinljus och regnsmatter.

Långt senare ska han somna in bredvid mig i sängen. Jag som betraktar hans nakna, sovande kropp en stund innan jag går upp. Plockar vant i hans kök, betraktar regnet utanför gatan.
Tänker på det jag sa till någon för ett tag sedan.
- Antingen går man in för något hundra procent eller så inte alls. Känns det inte hundra procent är det inte värt det.
Tänker på hur svårt det var att tänka så den eftermiddagen då jag gått hem tidigare från jobbet efter att ha jobbmailat och konsulterat outtröttliga öron på kollegor kring att jag hade en alldeles för kort klänning på mig. Sprang hem och bytte om, duschade, sminkade mig. Minns att jag kedjerökte vid spårvagnshållplatsen trots att jag redan då börjat avsluta min rökperiod.
­Om tio minuter. Minns att sätta mig på spårvagnen med pulsen skenande, kinderna rodnande, händerna skakande. Nej, kissnödig igen? Ja, igen. Fan också. Såg mig själv i spårvagnsrutans reflektion. Varför utsätter du dig själv för det här? Det är inte värt det. Varför? Just så tänkte jag. Jag hann tänka på gamla förhållandet, förvisso segtråkig tröttma och en oförmåga att uppskatta varandra, men herregud det hade väl fortfarande sina bra stunder eller? Jag hann tänka på de jag försakat, de kanske-nästan men ändå inte hundraprocentiga som jag sagt nej till tillslut. Något som fattades. En känsla. Något som skavde. En omöjlighet. Som jag ångrade det just då, på spårvagnen med skenande pulsen och tryckande blåsan och en medvetenhet om att tio minuter, då står jag där, då ska han komma, då kommer någon av oss att bli besviken. Varför Elin? Varför utsätta sig själv för det här?
Och sedan satt jag där vid fontänen på Järntorget och där kom han med leendet, skjortan, snygga sneakers och solblekt mustasch. Omfamnade mig med knäsvagslukten för första gången. Jag som trevade i konststycket i att både framstå som en Vacker, Sval och Kvinnlig kvinna och undvika att kräkas upp mina inälvor av nervositet framför honom.

Nästan tre månader sedan. Jag i hans vardagsrumsfönster, betraktar regnet och väntar på sömnen. Alldeles snart ska jag krypa ner bredvid honom, under duntäcket. Lägga nattvakna, frusna fötter mot sömnvarm hud.
- God natt finis, kommer han att mumla och täcka min rygg med godnattkyssar medan vackrastarmen lägger sig tillrätta kring min midja.
- God natt, kommer jag att viska tillbaka med allvarsamt leende kärleksrösten medan lyckoslagen pulserar under huden.

Just därför Elin. Just därför. För hundra procent, barnsjukdomar eller vila, den här känslan – alltid värt det tillslut.