Ni berör mig (metabloggande)

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.