Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.