Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.