Liksom människa bara

Promenera uppför Älvsborgsgatans allé mot Mariaplan en söndagkväll då mörkret börjar göra sig påmind, medan luften fortfarande septembersval och inte kylig, och livet skrämmer inte alls. I landshövdingehus lyser lamporna trygghetljus och tv-apparaterna står på i bakgrunden. Över spårvagnsspåren cyklar någon på väg hem och på trottoaren kvällsrastar en ensam farbror en terrier. Konsum lyser kvällsöppet och ur utgången kommer dem som glömt att köpa bröd eller måste göra matlåda och i kassen skymtar godispåsen fast de lovat att börja GI-banta för imorgon är ju som bekant en annan dag.

Söndagens kväll är ett bokslut; en utandning. Man samlar sina vapen, kurar skymning i trygghetsljusen, stryker streck och börjar om. En gata av tomt lugn där jag vandrar och låter Kings of convenience måla höstljud i mina öron kan ett halvt dygn senare vara tjutande måndagslarm av pånyttbörjan. Där går jag och Konsumhandlar för att jag glömt köpa bröd och måste göra matlåda och glömmer sockerförbud gör jag med och stryker streck över stressveckan och sköna helgen.
Sköna helgen; som jag sa att jag måste fly, jag måste bort härifrån för här är bara stress och vardag och jag är inte så bra på det där med vardag men man kan skapa sin exil i sin egen hemstad. Jag hade glömt hur, men återuppfinner min tid på lördagens slöa fika och hemma hos mannen där hans vän läser kvällstidningar i sängen, han kollar sport och jag internettar helt kravlöst tillsammans. På festen och spårvagnen och Pustervik där vännerna samlas och vi dansar på överfyllt dansgolv innan jag köper en vegburgare extra på väg hem till mannen och får tyst på hyenorna – de trettionågontingmännen som samlats bakom min korta kjol – när jag uppger på förfrågan att den extra burgaren är till min pojkvän.
Vaknar upp till en söndag och sängstannar, fast rent logiskt vet man att man är människa och därigenom borde man stiga upp och vara produktiv människa i världen. Men kärleken säger stanna i sängen så länge ni vill och stoppa tiden tillsammans och förlora er i varandra och kärleken spöar ju alltid logiken, men det visste ni säkert redan.
Sedan till innergården nära mig där i solskenet vid uteplatsen där vi dukar upp med kakor och kaffe och är vuxna och fikar och är ovuxna och pratar bara gårdagsfylla innan jag tar ovuxenheten till nästa nivå och börjar fnissgunga som en frihetsglad femåring.

Söndag kväll och jag gör som ni andra, som vi gör. Jag köper mitt bröd och går hem, kurar skymning. Tänker på helgen, väntar in måndagens vardag och jag vantrivs inte alls. Jag är lycklig över att vara någon med en vardag, liksom andra, liksom människa bara. Vardagen är trygghet och lycka däremellan och vardagslyckan har väl ändå orättvist bespottats nog?
Vi som varken trott på vardagslycka eller låtit oss invaggas i falsk trygghet är också sådana som kan gå mellan upplysta landshövdingehus med en Konsumkasse. Man får unna sig naivitet ibland, även vi, och jag knyter mina händer, blundar i en tanke:
Jag tror att vi klarar oss. Jag tror faktiskt inte att vi behöver vara rädda alls.