Återkomsten

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av - vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Orka, orka

Den här veckan känns lite bättre. Jag och Gustav ser Man tänker sitt och dricker drinkar på Social. Äpple- och honungsdaquirin är ljuvlig, men jag borde kört på en enkel Fidel Castro som final efter den sockerchocken istället för att gå vidare på Gustavs sliskförslag som smakade som en grogg på Nettos persiko-iste.
Jag börjar kurser igen, finner min plats på universitetet igen, och hetsar däremellan med projektplanen inför doktorandansökan som ska vara inne om några veckor.
Jag är glad, lycklig, men när tröttheten slår till är den inte smygande, den slår ner och förlamar mig.
Jag tycker att livet är roligt igen, kan inte min kropp bara hänga med på drinkkvällar och långa föreläsningar om skolastiker och semiotik eller artikelpitchar och middagar med vänner?
Det är frustrerande att inte orka, jag bara måste orka.

Uppdatering: Nej, jag vet, man måste inte orka. Inte mer än allt som är primärt just nu. Men det är svårt att låta bli. För mycket som är roligt, engagerande, intressant. Hela tiden, saker som engagerar.

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och - faktiskt mycket värre - tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

Mitt liv som en Nina Hemmingsson-seriestrip

- Grejen är ju att jag hatar relationer. Jag mår skitdåligt när jag är i en relation.
- Men hur mår du när du inte är i en relation då?
- Ja, då är allting också pissigt, men då kan jag i alla fall trösta mig genom att gå på myten om att man blir lyckligare av att vara i en relation.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can't tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

Saker som fått mina ögon att tåras idag

Mammas mail om min morfars urnersättning i graven. Mormor som gråter högt och kastar ner ett rött plasthjärta i graven. Ner i jorden, intill hans aska. Hennes 60-åriga kärlek i form av ett plasthjärta.

Tanken på mannen och pojken vid Marklandsgatan igår. Han med vanföreställningar, går runt och skriker efter Jesus. Fäktas i luften, skriker att han slåss mot Jesus, de måste slåss nu. Den autistiska tonårspojken går fram och tillbaka vid busshållplatsen. Pratar med sig själv, spelar Elvis Presleys Suspicious Minds högt på mobiltelefonen. Stirrar nervöst på mannen som slåss mot Jesus. Mannen slutar fäktas, går fram och skriker åt pojken istället. Han mumlar nervöst.
We can’t go on together with suspicious minds.
Vi andra bara står där. Stirrar bort. Tittar ner. Ser på mobilen. Låtsas inte om.

Sorayas inlägg om hur hon mår, både det här och det här. Soraya, som var en av mina närmaste förebilder långt innan jag vågade skicka ett Facebook-mail och fråga om hon ville ses någon dag. Långt innan vi åt thaimat och pratade i munnen på varandra i fyra timmar och långt innan jag fick sitta i en radiostudio med henne varje vecka.
Soraya som varit min American Dream-förebild, min inspiration i hur man kan kämpa och tjata och tro på sig själv tills man uppfyller sig själv och det som man vill göra. Hon som skrev det där blogginlägget som sammanfattade hela mitt liv och allt jag tror på i mitt liv. Soraya skriver om vad konsekvenserna kan bli och jag vet precis vad hon menar när hon skriver om sömnlösa nätter, ingen aptit, orken som sviker och gråtattackerna som blir alltfler.
Jag som förra veckan tog det där beslutet.
Med minnet av förra sommaren då jag arbetade heltid på gamla jobbet hela sommaren, samtidigt som jag hade tusen andra projekt och inte vilat på flera år. Panikångestattackerna, sömnlösheten trots utskriven medicin, aldrig orka träffa vänner, ständigt ont i kroppen tills en kollega gav mig receptbelagda värktabletter för att de var de enda som hjälpte och min vårdcentral hade två månaders kötid under sommaren och mitt ärende var inte akut.
Det minnet i närminnet, ett löfte till mig själv den septembermånaden då jag låg hemma hos mamma i två veckor i mjukisbyxor och bara sov, grät och såg på TV. Aldrig igen.
Det minnet i närminnet när jag insåg att jag nästan kan gå runt ekonomiskt på skribentjobb och annat i sommar. Att jag faktiskt inte behöver de där sju veckorna på mitt sommarjobb, för det enda det kommer att ge mig är ett svajande mot samma situation som förra sommaren.
Att inse att jag faktiskt är i den sitsen nu att jag kan säga nej. Jag har andra jobb, jag har de jobben som jag alltid har velat ha.
I tisdags gav Soraya mig en high-five när jag berättade om hur jag sagt till min chef att jag inte kan jobba där i sommar. Att jag har annat på gång. Hon konstaterade att jag är hela Can’t tell me nothing-inlägget personifierat. Jag konstaterar nu att vi inte är odödliga i vår strävan. Älskade vän och förebild, ta hand om dig.
När jag läst klart hennes inlägg rinner tårarna nerför kinderna. Sedan går jag in i sovrummet, lägger mig intill Gustav. Ligger stilla och tyst i hans famn och stannar så länge.

Gästbloggare i maj 09: Predikan på fjärde söndagen i påsktiden

Dagens gästbloggare heter Lars-Åke Wikström och är präst i Svenska Kyrkan.

Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18

Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.

När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.

Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt...

Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.

När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…

Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…

Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

Stunder då man inser att man fan inte lever vinnarlivet just nu

1. När en kompis presenterar en för några av hennes bekanta med orden ”Det här är Elin. Hon raggar inte. Hon brukar mest stå i ett hörn och se arg ut. Dessutom är hon halvflata”.

2. När man sitter full och ensam halv fem på morgonen i sin lägenhet och kör ett crying-while-eating-race framför en tallrik havregrynsgröt (det enda ätbara som fanns) till ljudet av Cyndi Laupers Time after time (alltså videon! love!).

3. När man blir frontad vid söndagens morgonkaffe med SAOL och ”du jag tänkte på ett ord du använde i diskussionerna på festen väldigt ofta igår, som fick dig att låta väldigt smart. Jag slog upp det ordet nu och inser att du inte hade en aning om vad det betydde utan bara använde det för att låta smart, eller hur?”.

4. När man tappat rösten för att man i onyktert tillstånd tyckte att det var skitkul att gå runt och låta som Varan-TV-versionen av Chewbacca.

5. När man sitter på nattåget klockan två på natten inklämd mellan tre överviktiga hårdrockskillar som på Gävlemål diskuterar Star Trek.

6. När dagens höjdpunkt, på allvar, är att se på Plus med mamma och förfasas över priserna på gymträning.

7. När man känner sig sjukt jävla häftig och gangsta då man står och spottar och inbillar sig att man spottar lite, lite blod, lutad mot ett betonghus till ljudet av NWA i hörlurarna och det enda man gjort är att intervallträna löpning lite väl hårt.

Och det här är verkligen fel plats

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.