Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can't tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.