15 juli 2009

Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

21 kommentarer:

Julia sa...

Jag måste komma på nya sätt att säga "sjukt bra skrivet".

Kommer en responstext senare under dagen tror jag...

Rebecka sa...

Jag är så otroligt glad över att du vågar skriva, och skriver detta.

Du behövs! Och du är bäst.

Anonym sa...

Detta var bland det bästa jag läst i bloggväg på mycket, mycket länge! Speciellt slutklämmen är huvudet på spiken. Låt oss hoppas att vi slipper se den där Eberhard i fler debattprogram till hösten - det räcker liksom med vetskapen om att han representerar en stor del av psykiatrin...

Karin - Lillmacho sa...

F-n va bra du skriver igen, mitt i prick, så nödvändig text! Vill bara rabbla ur mig alla superlativ jag har men det känns dumt.
Bra räcker helt enkelt inte till.

Eric Pihlstrand sa...

En bra beskrivning av dig hur det ser ut idag i samhället.

christina sa...

första gången jag fick SSRI (zoloft*) fick jag receptet via telefon. TELEFON! jag var 23 och behövde alltså inte ens träffa läkaren. jag insisterade dock på att få göra det. andra gången (citalopram), försökte jag hävda att jag ville ha samtalsterapi också. då fick jag träffa en trevlig kvinna, ungefär fem gånger. sen kunde jag, om jag ville, förnya mitt recept (över telefon även där). sen fick jag blodtrycksfall av all medicin, svimmade på cykel, låg på danderyds en vecka med hjärnskakning och hjärtmonitor, och då tvingade de mig att sluta på dagen med alla piller. sjukvården lämnar en del att önska, onekligen. lätta lösningar är liksom inte så ekonomiska i längden; jag undrar vad min vecka på danderyds kostade.

*detta skrevs enligt läkaren ut speciellt i samband med anorexia. jag fick aldrig nån förklaring på varför.

Gabriel sa...

Ja! Du verkar vara i bra bloggform där i norr! Väldigt elegant att utan att nämna det ta konsekvenserna av resonemanget och nämna det som du nämner att du inte nämner, och därmed visa att du också kommit ut klokare på andra sidan. Styrka i svagheten, liksom. Motsatsen till det där att vilja erövra en offerposition.

Man har inte någon redovisningsplikt alls när det gäller några som helst svårigheter. Däremot: Att just journalister och skribenter, som borde vara i sanningsbranschen, drivs att i det halvprivata, halvprofessionella forum som bloggandet är visa en så livstilsglättad och anställningsbar och yta är ju ett problem. (Och då syftar jag givetvis inte på denna blogg, needless to say) Problemet blir just det att det blir så svårt då prata om det svåra annat än som något främmande som drabbar okända människor i en lägre klass - som jag tycker visade sig när Fattigbloggen attackerades. Det här att råka halka ner i ett ekonomiskt hål är lite too close to home, den här glamorösa journalistrollen ska hela tiden befästas.

Samtidigt är det - som du säger - bara just ett litet skikt som istället har möjligheten att vända detta med skambelagda personliga motgångar till professionella framgångar, att skriva, föreläsa eller på annat sätt kapitalisera på sina (övervunna) svårigheter.

Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Anonym sa...

Du säger, det jag försökt säga. Men vi är ju ändå ett gäng som öppet går ut med att livet inte alltid är en frisk porlande fjällbäck, en bokskog där ljuset lite lättsamt sipprar ned genom lövkronorna eller en blomsteräng där gullvivorna springer omkring barfota och bjuder omgivningen på flädersaft. Ett gäng som inte heller är riktigt på den professionella plats vi kanske önskat oss. Samtidigt måste man såklart komma ihåg att alla inte har det det du, jag och flera av våra vänner nog ändå har. Ett språk, en viss utbildning och åtminstone en gnutta social uppfinningsrikedom.
Sedan tycker jag att det är synd att de flesta av de här citalopramliknande preparaten för många människor för med sig så sorgliga queereaktionära konsekvenser sexuellt, om du (och troligtvis inte många andra) hajar. /P

Nina sa...

Tack!

Jag har själv bestämt mig för att skriva i min blogg om mina problem med alkohol och droger, och för mig blir det enklare varje gång någon annan visar sig från den mänskliga sidan.

Joplin sa...

Tack för ditt inlägg, det behövs fler som skriver och berättar om det här. Jag är sjukt trött på att det ska vara så tabu och obehagligt att prata om, att man alltid måste passa in i den ramen och hålla käften.

Elin sa...

Tack för alla peppande kommentarer! Det gör mig så glad.

Christina: När jag hade anorexia bad jag om att få SSRI. Jag hade ätit det innan, visste att det hjälpte och att det kunde lyfta mig så att jag orkade ta tag i mina problem. De vägrade och försökte använda det som utpressningsmorot istället. "Gå upp fem kilo så kanske då får medicin". De menade att "mat är bästa medicinen". Säg det till någon som väger 48 kilo och vägrar äta annat än nutrilettdrycker.
Psykvården är så fruktansvärt godtycklig också. Allt handlar om behandlingsställe, vilken läkare osv.

Gabriel: Du är klok som alltid. Håller särskilt med dig om detta:
"Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra."

christina sa...

whooot? men jees, hade de nån grundläggande insikt om psykologi eller? jag blir så jävla arg när jag hör sånt där, så jävla arg. och alla som har varit inne i svängen har bisarra historier att berätta. asså om man kan gå upp 5 kilo på egen hand kan man lika gärna skita i medicinen, då klarar man det utan ju! säg till ba, så ska jag skicka ett kuvert med anthrax till den där läkaren.

Sara W sa...

Jag blir 'njae' inför det här inlägget; för ja, du har såklart massa poänger ur en samhällsvinkel. Samhället måste ta sitt ansvar och inte lägga 'sjukvård' på ett induvidualistiskt plan.

Men...det känns som det saknas en vinkel. Ett skikt, ett lager, ett perspektiv. För jag har varit inne i hela den svängen, anti-depp, "terapi", psykavdelningar och diagnoser. Till slut har det ändå varit jag som individ som gjort något åt mitt mående, genom att faktiskt bestämma mig att må bra.

Nej, det är inte så lätt, och ja, man behöver hjälp, men ändå. Människan har så mycket mer kraft än vad vi anar och allt som har med vår utveckling börjar som ett frö inom oss själva.

Egentligen handlar det väl mer om livsåskådning än om samhällskritik i mitt fall. För jag kan bli arg och förbannad på att vården inte funkar som den ska, men lika arg och förbannad på att människorna verkar vara helt handfallana inför sig själva! För mig handlar det om inställning, tankar, att skapa sin omgivning och sin världsbild.

Äh...jag får inte riktigt fatt i mitt resonemang. Men jag hoppas du förstår ungefär vad jag menar. Så jo, ta en yogakurs och må bra.

Jack sa...

Detta är en riktigt bra text. Det är nästan synd att man läser den på en blogg. Sånt här vill jag läsa i tidningar och se i TV-debatter. Isabelle Ståhl har, som du påpekar också, på ett bra sätt tangerat detta ämne.

Det känns som att dessa texter talar till mig på något sätt.Jag brukar tänka (och det kanske bara är jag som yrar, vem vet..) att de mediala/kulturella bilderna av vuxenblivande, obereonde och "framgång" är skapade under en tid när det gick bättre för Sverige/Världen.

Föruttsättningarna har ändrats rejält men bilderna hänger envist kvar.
Och hur ska man som åttiotalist hålla jämna steg med dessa bilder? När genomsnittsåldern för hemifrånflytt i tätorterna är runt 23, när man får första fasta anstälninngen vid 28 osv.
Att hinna med att ha en riktigt galen, spännande, vildvuxen, spretig, utvecklande, minnesvärd, ungdomstid är så svårt. Bli den där spännande människan. Eller den Bra Människan, som Julia S skrev så fint om (om jag minns rätt).

Jaja, jag flummar ut lite...

Som sagt mycket bra skrivet....

Elin sa...

Sara W:
Jag kan förstå din poäng till viss del. Men jag tror att det bästa sättet för att må bättre är att våga sätta ord på hur man faktiskt mår. Nej, vi ska inte skylla på staten eller samhället för naturligtvis har alla ett ansvar över sig själva.
Men däremot ska alla ha rätt till vård och stöd och den ska komma snabbt, inte efter år av remisser och kötid och lite medicin så länge. Alla ska ha friheten och rättigheten att våga tala om sin oro och sina psykosomatiska problem utan att bli utslagna på arbetsmarknaden som följd.
Om vi talar öppet om hur vi mår blir det också lättare att må bättre.

Anonym sa...

Kommunistdravel! Väx upp och ta ditt eget ansvar ;)

Klockrent. Människan mår som samhället är konstruerat.

Den tjocke konsulten sa...

Jag tycker sjukvården är alldeles för inriktad på det biologiska, att medicinera bort symptomen behövs säkert ofta initialt för att den drabbade inte skall gå under (dock knappast i den omfattning det förskrivs idag) men mycket mer fokus borde läggas på att lösa de underliggande problemen och orsakerna.

Där ligger en stor del av ansvaret på individen, att leva ett liv som man klarar av att leva och inte överpressa sig själv tills man sprängs.

momiji sa...

håller mer, förutom slutet om SSRI och KBT. har själv varit deprimerad i omgångar sedan jag var 13 (är idag 21). utan SSRI under några år hade jag kanske inte levt idag. medicinen lyfte mig det steg som behövdes för att jag skulle orka ta emot hjälp. genom KBT hittade jag terapi som äntligen kändes meningsful. problemet med tabletter är inte medicinerna i sig, utan hur det hanteras. självklart ska ingen få recept på telefon. man ska bli uppföljd ordentligt, och ha täta läkarkontakter och bli erbjuden annan behandling som komplement, t.ex. terapi. men så länge det sköts på rätt sätt kan mediciner hjälpa jättemånga och göra livet bättre.

Tanja Suhinina sa...

Åh, KBT!

När man går min utbildning får man lätt uppfattningen att KBT och PDT (psykodynamisk terapi) är två olika läger och HATAR varandra. men nu under våren känns det som att de har hittat en gemensam fiende i socialstyrelsen som fått för sig att rekommendera KBT som den metoden man ska använda.
PDTarna hatar nu dem av uppenbara anledningar. KBTarna - för att det inte finns tillräckligt många kompetenta KBTare för att fylla alla platser som behövs, och då låter man t ex sjuksköterskor gå korta kurser som ger dem "KBT-kompetens". Vilket vem som helst med koll på KBT fattar inte är tillräckligt.

D sa...

Ett av de bästa inläggen jag läst när det gäller psykisk ohälsa och verkliga orsaker. Ofta verkar depression och annan psykisk ohälsa reduceras till att handla om något enbart biologiskt. Typ, "vissa människor behöver bara höja sina serotonin-nivåer för att må bra"...

Det fulaste som finns är är att peka på omständigheter man själv inte helt kunnat styra över, då har man en jävla offermentalitet och måste mogna till sig lite. Så det är bättre att hålla sig undan och hålla käften.

Vidare tror jag folk i allmänhet sätter för stort förtroende till att psykatrin, psykologer och "ökad sysselsättning" skall lösa den psykiska ohälsan.

Men "man får vara glad över att ha ett jobb å gå te", så mycket mer handlar ju inte livet om egentligen. ;)

Den tjocke konsulten sa...

KBT/PDT förklaringen lät märklig så jag frågade en insatt person: Kring KBT har det forskats mycket och det finns bra med evidens för att det fungerar (under vissa villkor naturligtvis) därför är det godkänt.

Kring PDT däremot finns det inte alls lika mycket data och delar av deras anhängare har tidigare motsatt sig forskning!

Socialstyrelsen kan av förklarliga skäl inte godkänna en behandlingsmetod för att några tycker den är bra, det måste backas upp med data.

Rätt metod/medicin till rätt patient borde vara självklart men så länge random allmänläkare kan fortsätta dela ut allt möjligt utan uppföljning kommer det inte att fungera.