- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.
Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som "något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn".
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.
En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.
Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker "du är kvinna" i varenda struktur i väggarna där.
Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.
36 kommentarer:
Jag längtar inte heller. Har aldrig längtat, och jag fyller 30 i år. Som tur är har jag en sambo som inte heller han är särskilt sugen på barn. Kanske skaffar vi barn framöver, kanske inte. Just nu känns det iallafall helt ok att inte vilja ha barn.
Å, jag vill liksom krama lite.
På ett sätt är det kanske lättare när man inte ens vill vilja. När man inte är rädd för att ångra sig.
Ja, jag kan också vara rädd för att det ska krascha nånting, att jag ska tappa vänskaper när livsvägarna skiljer sig så mycket, men det kan ju hända ändå.
Men visst, det är läskigt, för sannolikheten att både partner och vänner vill ha och planerar för barn är högre än motsatsen.
Du är så himla bra. Det här är exakt de orsaker som gör att jag inte vill göra det. Är livrädd för graviditets-kontroll-tappandet, men ännu mer för när barnet blir stort och tycker och tänker en massa saker och man måste liksom släppa kontrollen lite.
Är 29 nu och tänker nästan jämt "fan vad skönt att jag inte har barn" och på samma gång "fast är det det?"
Så himla svårt.
Och så kommer jag att tänka på "innerst inne var du i alla fall en riktig kvinna Louise" från Jösses flickor... (Finns på Spotify!)
du gör mig både lycklig och olycklig på samma gång. lycklig för att jag inte är ensam men olycklig för att det verkar vara en återvändsgränd. hur jag än vänder mig måste jag göra ett val. barn/inte barn, ge upp min kropp/vara olycklig och ensam sen? att vara den enda utan barn känns exrtemt olustigt; att skaffa dem bara för att vara normal ännu värre. hur gör en för att inte vara en förlorare för sig själv i det här fallet? det skulle vara så jävla mycket enklare om äggstockarna dansade mamba i magen på en, om hypofysen brummade som en fyrtaktare och hjärnan bara kunde vara "normal".
citat ur middlesex (läs den om du inte har gjort det!):
"Normalitetet var inte normal. Det kunde den omöjligt vara. Om normaliteten var normal, så behövde ingen bry sig om den. Då hade alla bara kunnat luta sig tillbaka och låta normaliteten komma till uttryck bäst den ville. Men folk -och i synnerhet läkare- tvivlade på normaliteten. De var inte säkra på att normaliteten klarade sig själv. Och därför tyckte de att de måste hjälpa den lite på traven."
Jag befarar liksom att den där hjälpen på traven en får med gravidmage ska vara på nivån att jag vill hoppa från en bro.
Jag vill ha barn. Jag skulle aldrig någonsin donera mina ägg. Jag skulle inte tycka om att min kille donerade sperma heller.
Är jag biologist!!?
Agnes: Varför skulle det göra dig till biologist?
Min avog mot känslan av att vara kvinna är inte politisk (även om jag har kunnat sätta ord på den genom queerteorin) utan i grunden djupt privat. Precis som känslan av att inte vilja ha barn.
På samma sätt är det väl förm. för dig.
Christina: Jag måste verkligen läsa Middlesex. Fortf inte gjort den. Du formulerar det väldigt fint.
Jag brukar få höra att jag är konservativ, biologist och reaktionär ibland när jag framför mina högst ödmjuka känslor inför min fortplantningsförmåga och hur jag vill leva. Det har nog mest att göra med mina egna tankar om donation.
Jag läser Middlesex nu!
bara tanken på att vara värddjur åt en parasit som ska äta upp min näring inifrån i nio månader känns väldigt märklig. nu hårddrog jag det lite, men det är ju egentligen precis som i Alien-filmerna förutom att det är en varelse av samma art som ska leva i en. och min smärttröskel är så låg att jag svimmade av att sätta in en spiral, så förlossning känns otänkbart. så fort man tar upp kejsarsnitt tycker folk man är egoistisk. och det är ju inte bara nio månader som man måste uppoffra, det är ju arton år! är det inte rätt common att kvinnliga musiker och författare ofta saktar ner karriären totalt när de föder? det är synd, och kanske vore det att föredra att skapa en bestseller istället för ett barn? säkert mindre stressigt iaf. vet såklart inte hur jag känner om tio år.
Agnes: Men handlar det om ditt avog inför donation för egen del eller donation överhuvudtaget? Jag tycker att barn är ett av de områden då man verkligen bör skilja på privata känslor och ställningstaganden och politiska tankar.
konstigt att läsa det här just nu, när jag sitter med ett gravvetest i väskan som jag tänkte använda när jag kom hem. känner till punkt och pricka som du. framför allt att jag inte vill ha det där ansvaret, och då känner jag mig så sjukt mycket som en typisk 80-talist som sätter mig själv först jämt. men liksom. alltfler gläntar ju på locket nu för tiden och berättar om att det faktiskt är så sjukt jobbigt att ha barn också, att det är tungt fysiskt och psykiskt och att all tid med partnern och även med sig själv reduceras till ett minimum, osv. osv. dock knyter alla som berättar om det här ihop säcken med ett "men det är ändå så otroligt värt det" el. dyl. jag tvivlar verkligen inte på sanningshalten i det uttalandet, MEN, det blir galet abstrakt när man själv inte har barn och inte har varit i närheten av att känna det där fantastiska som dom beskriver.
jag vet inte om det till viss del också har att göra med hur mycket barn man har haft runt sig under livets gång. jag har inga yngre syskon och min yngsta kusin är bara fyra år yngre än jag. en av mina kusiner har två små barn men dom träffar jag nästan aldrig. ingen av mina nära vänner har barn själva än så länge. även det gör mig främmande för barn. jag har nästan aldrig utsatts för dem ju! visst är det sjukt gulligt med bebisar, men för mig är att betrakta en bebis ungefär på samma känslomässiga nivå som att betrakta något annat gulligt djur.
Mitt avog inför egen och eventuell pojkväns. Det är tillräckligt stabilt förankrat för att det inte ska göra något att kallas diverse slagord av människor som känner annorlunda.
Vad andra donerar bryr jag mig inte om, även om jag ibland saknar en vettig diskussion om hur de svenska och danska systemen skiljer sig åt när det gäller insemination. Den är relevant. Och det säger jag inte bara i egenskap av förespråkare för att alla människor, inte bara adoptivbarn och vanliga kiddos, i största möjliga mån ska ha rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung, utan också som del av en familj, där min brors homosexuella syster fått barn genom Storkkliniken i Köpenhamn.
Mina föräldrar fick mig när de var 19 resp 20 och när jag själv var i den åldern hade jag bäbiscravings like you wouldn't believe. Som tur var, var jag singel och olagd hela den perioden, annars vete fan vad som hade hänt.
Jusstja, det jag skulle skriva men glömde var att jag tycker det är lite jobbigt att det där med att skaffa barn är så jäkla aktivt val nuförtiden. Jag har lite av den inställningen att "barn händer", och på det sättet kommer jag ju med allra största sannolikhet inte bli gravid. Det verkade ju fett enklare när man var som mina föräldrar och det var ett naturligt förlopp att man dejtade, gifte sig och så kom ungarna. Inget sånt här "ska vi bli gravida nu, älskling? då ska vi medvetet sluta med preventivmedlen och göra ett aktivt val".
Jag har längtat efter barn sedan gymnasiet. Och fick efter mycket möda barn. Och det är helt fantastiskt. Skitjobbigt men fantastiskt.
Kan det vara så att man kan lyssna på sitt hjärta? De som vill ha barn: skaffa barn, de som inte vill: låt bli!
På så sätt blir alla situationer självvalda och alla barn efterlängtade?
Jag blir snart 33. Jag har en sjukdom som debuterade när jag var 27 och för några år så förblev det där med barn och sån där grej som var jaha nähä vem vet, tills läkaren sa att jag var steril. DÅ, trots att jag tidigare inte alls hade varit säker på att jag ville ha barn, rann en konstig sorg över mig. Det var okej så länge jag hade ett val. När jag inte hade det där valet längre då var det inte så okej. Ett tag såg jag barn, gravida, barnvagnar överallt. I o f s sa den läkaren att det var ju bra med ett direkt besked. Direkt remiss till en fertilitetsklinik eller vad man nu vill. Om man vill något. I mitt fall kompliceras saken av att jag behöver äggdonation. Nu är jag inte så säker på att jag rent fysiskt skulle klara att vara gravid.
Jag skrev ett inlägg om min icke-barnlängtan den 31:e mars, men för mig är den mer okomplicerad än det du skriver om, även om jag är hela 33. Jag har ingen rädsla kring det, inga kroppsissues, jag har bara ingen barnlängtan. Jag vill inte vara någons mamma. Och efter att själv ha varit ett rätt försummat barn är DET min stora issue - att skaffar man barn får man faan inte backa från att vara en engagerad förälder. Och i min värld verkar det svårt att vara en engagerad förälder om man inte längtar efter att vara det...
Ändrar jag mig skaffar jag kanske barn en dag. Ändrar jag mig inte blir det inte barn. Och ångrar jag mig när det är för sent, ja, då blir det en av de där sakerna som det blev för sent för. Det skulle inte vara den första. Och jag kommer i alla fall att veta varför det blev för sent, för jag funderar på det ofta. Tror tankarna kanske är det viktigaste, om man är osäker, att tänka på och prata om det. Och det gör ju du. Och det gör jag. Hur det sen BLIR, ja det vete fan.
Det är den där jävla normen som säger att om du inte vill ha barn så är du onormal eller så förnekar du dina riktiga känslor, bla bla.
Jag skrev om det där en gång och jag har barn själv men blir fullkomligt galen på de som ska sätta sina egna känslor på andras. Inte så jävla konstigt att du känner som du gör. Att det är naturligt att längta efter barn. Det är ju inget annat än en norm!
Himla bra text i Bang förresten.
Det blir som ett krig liksom. De som vill ha barn och har barn försöker proklamera hur man ska känna. De som inte vill ha barn känner att de hela tiden måste försvara sig.
Jag är 37 och har precis börjat fundera på det där med barn. Så dags nu, säger breedersläktet beskäftigt och berättar om risker med Down's i hög ålder. Liksom URSÄKTA att jag har velat leva mitt eget liv.
Men jag har ingen partner, och är inte tillräckligt intresserad för att göra Danmarksresor. Jag är mer på nivån att om jag skulle råka bli på smällen så kanske jag skulle behålla det, vilket jag aldrig varit tidigare. Jobbigt dock om det skulle vara med ett one night stand, även om det skulle kräva hål på kondomer och dylikt.
Jag vill alltså bara säga att det är fullt normalt att vara neutralt och/eller negativt inställd till ungar.
Jag känner i princip likadant - annat än att jag inte är rädd att ångra mig när det är för sent. Har heller aldrig varit sugen på barn (tycker däremot om småbarn, vilket gör att folk inte tror på mig när jag hävdar min brist på barnlängtan.) Och den delen av diskussionen (som alltid kommer som ett brev på posten) om det natuuuurliga värjer jag mig oerhört emot - det naturliga i att vilja, det naturliga i smärta, det naturliga i självuppoffring. (Det är t.ex. fan naturligt att ett ben läker snett och smärtsamt utan läkare och gips, men det är ingen som förespråkar det.) Nu blrev det svamligt. Förlåt. Vad jag ville säga var i princip word.
Vojvoj - 26 är ingen ålder. Okej, det är nog både bra och kul att få barn i den åldern för de som så önskar, men det dröjer ytterligare 10 år innan du börjar närma dig en ålder när du måste bestämma dig.
Ska man vara rent krass är nog de som inte skaffar barn bättre människor än de som gör det, eftersom du inte bidrar till befolkningsökningen i Västvärlden ;-)
Det är tråkigt om ditt val inskränks av rädsla och oro - så borde det inte vara. Jag tror ett problem är att vi uppförstorar hela processen så maximalt att det mister sina proportioner. Om du kan göra plats för en annan vixen i ditt hem och ditt badrum och ditt liv är det faktiskt inte så mycket märkvärdigare än att dela med sig av sin kropp i några månader.
Det är faktiskt ganska bra att börja med ett husdjur innan man får barn dessutom, för att se om man orkar med att inskränka sin vardag och ta ansvar för en liten naturvarelse som kissar överallt och tuggar i sig dina ägodelar.
Ta det lugnt och häng inte upp dig på vad du borde känna men inte känner. Det finns så ämlans många personer som skaffar barn av helt fel anledning ändå. Du är ung och kan omöjligt veta vad de närmsta 10 åren för med sig. Ta livet som det kommer, men framförallt ta det inte så blodigt allvarligt.
P.S. Det bästa med barn är att man får bete som som ett barn igen, just när samhället försökte tvinga en att bete sig vuxet :D
Isabelle:
Offra 18 år? Du tror inte att man får något ocks? Personligen tror jag att barn öppnar upp andra delar av livet som man inte har tillgång till annars. Men det stämmer ju självklart inte i alla fall.
Mer Jösses flickor, förresten: "nej jag ska hålla livmodern tom och slåss för redan födda barn".
Jag har visst fått en Osten-knäpp. Ursäkta.
Jag har kompisar som har samma inställning som du. Det är inget konstigt med det. Flera är runt 40 nu och de kommer aldrig att ändra sig. Ingen annan har med deras känslor och beslut att göra.
Det fanns en tid när jag var skräckslagen, inte inför graviditet eller förlossning, utan inför tanken att bli Förälder. Delvis torde det ha berott på att jag alltid haft en rutten relation med min far. Någonstans efter 30 började jag till min förvåning att ändra mig. Nu har jag en 2-åring. Rädslan var inte obefogad, det är skitsvårt att vara mamma, men man fixar det på något sätt - om man trots allt vill.
Gör allt du VILL göra först och främst, tänk inte ens tanken "dålig människa". Fundera ett varv på saken ibland, men försök att inte göra det till den största frågan i livet. Det måste det faktiskt inte vara!
/Sara
Jag skaffade barn när jag var 35. Mest för att alla mina kompisar hade barn, och det fanns ändå ingen att festa runt med. Jag har verkligen aldrig varit barnkär.
Det är det mest fantastiska jag någonsin har gjort. Jag ångrar att jag inte startade tidigare. Jag har bara ett barn, men skulle gärna ha 3. 4.
Någon kommentar kallade det för Alien. Så är det. Inte bara under graviditeten, utan även när man ammar. Och det fantastiska är att det inte gör någonting. Det är bara häftigt.
Var inte orolig för graviditeten. Gör kejsarsnitt. Inga problem alls.
Det lustiga är att jag fortfarande inte är barnkär. Däremot älskar jag mitt barn över precis allting annat på jorden. Det är en helt otrolig känsla.
Men, ha inte orolig för att du känner som du känner när du är 26. Det är fullt normalt.
Jag är 35 och vill fortfarande inte ha barn. Nu har nästan alla mina gamla kompisar barn, alla utom kanske fyra-fem, men alla mina nyare kompisar - de i samma ålder - är som jag. Inte ens när jag ser mina yngre syskon få barn känner jag att jag vill ha barn. Kanske räcker det att syskonen för arvet vidare, vad vet jag.
En av mina bästa vänner fick barn för tre år sedan. Hon säger att hon skaffade barn för att alla andra gjorde det, för att folk tyckte att så borde det vara. Hon ångrar sig förstås inte (det gör väl knappt någon som väl har barn), men hon menar att hon hade säkert varit lika lycklig, fast på ett annat sätt, utan barn. Hon sa också till mig att hon beundrar de kvinnor som väljer att inte skaffa barn mer än dem som gör som hon själv. Det är tuffare att gå mot strömmen.
Du har väl lyssnat på Heliga familjen (på P1, alla måste lyssna på det!), andra programmet? Det är ju riktigt bra, speciellt Christina Björk som valde att inte skaffa barn.
Samtidigt ska ju alla vara precis hur fria som helst att ändra sig, det får vi inte glömma bort. Jag brukar alltid säga det på slutet. Kanske ändrar jag mig en dag. Kanske vaknar jag upp imorgon och vill ha barn. Vem tusan vet?!
Man måste inte skaffa barn och man måste inte heller ångra sig om man inte gör det. Idén att man kommer att sitta gammal och ensam på ålderdomshemmet om man inte skaffar barn fionner jag egendomlig - man skulle alltså aldrig ha vänner som är yngre än man själv, vänners barn, släktingars barn? Och som tidigare ålderdomshemsbiträde kan jag ju säga att egna barn inte är en garanti för besök på ålderns höst..
Jag är 38 och har 6 barn, utan att tveka får jag kalla det det viktigaste jag gör, att vara mamma hur skulle det vara annars, vad skulle det bli av dem annars ;) Men det ska vara ok att inte skaffa barn, att inte ha en barnlängtan att faktiskt känna så. Tänk det finns ju en hel del oönskade barn, barn som ingen tar hand om...kanske bara för att människor skaffar barn för det borde och ska vara så? Inte är du mindre eller dålig människa för det, tvärtom. Men ta reda på vad som bara är rädslor i dig.... Du beskriver dem rakt ut. Alla rädslor vi har vill tala om något om oss själva. Följ din rädsla och se var den tar vägen så kanske du kommer närmare din fundering kring barn och varför du inte vill. Jag var också rädd, räddare för var gång jag skulle föda, hatade att andra hade kontrollen över mig då man hamnar i ett mindre hjälplöst tillstånd och visst gör det ont, men man glömmer det. Jag har tagit hand om den rädslan och hittat dit den förde mig och det handlade inte om att inte vilja ha barn i mitt fall. Jag reagerar över din längtan efter en Jack Russel, har en sån hemma nu, en ettåring vars egna familj är på semester i Europa. En Jack Russel är ingen lek, de heller :)
Här hemma är vi 8 personer, 5 kattor och just nu 2 hundar. Min kropp och mitt vardagliga liv är invarderat rejält hela tiden, men jag älskar det, aldrig att jag vill byta, jag ångrar inget. Inte heller ser jag på andra som väljer annorlunda som att de väljer fel. Lev som du vill, följ ditt hjärta av dem rätta orsakerna just för dig och ångra inget.
WOW och tack.
Vilken respons. Jag är helt överväldigad.
Tack för era historier, tankar och pepp. Tack.
christina skrev ett blogginlägg för ett par månader sedan om att skaffa barn eller ej, och det var en kommentar till det inlägget som var så givande att jag tänker på den ännu ibland. Det var en ung tvåbarnsmor som på sätt och vis ångrade att hon skaffat barn; hon älskade dem över allt annat som individer, men var olyklig i mammarollen. Det väckte många tankar hos mig.
Själv brottas jag med tankar liknande dina, och framförallt det att jag är rädd att ångra mig vid säg 45. Men å andra sidan, jag ångrar nog hellre min barnlöshet vid 45, än jag ångrar min mammaroll vid 35... För jag tror faktiskt, att tjejen i fråga är inte ensam, men vansinnigt få vågar uttrycka det. Många skaffar nog barn, som flera nämner, för att man "ska" göra det och det är normalt. Ställer sig alla frågan "vill jag ha barn?" eller gör det de bara? Står och tittar på söta barnkläder i affärerna och tänker att "den ska jag köpa om det blir en Kevin och den om det är Tilda".
Men kanske kommer den där någon gång, moderskänslan. Kanske som för Jessika, jag har tänkt på sterilitetsscenariot och tänkt att jag skulle nog känna som hon, oavsett vad jag tänker idag.
Lustigt, jag har trott att jag velat ha barn tidigare men aldrig riktigt tänkt "jag vill blir gravid" ... sen fyllde jag 30 och blev frånskild och barntarmen skrek. Sen tystande den en liten stund och nu är jag osäker igen... det är så stort ansvar och jag vill ha hela paketet "man och barn liksom".
Och som Tanja sger "det skulle vara enklare om det bara blev och inte så planerat som att nu slutar jag med preventivmedel". Nåja, preventivmedel är ju iofs gudasänt men just nu skulle jag vilja "råka" bli gravid om det är så att det är meningen... annars kan jag nog rationalisera bort barn(et/en).
...sen hjälper det kanske lite om ens partner vill ha barn också...? min är inte helt övertygad.
För mig bara blev det barn. Och jag är nog lite besatt av tanken att ta reda på vad jag skulle givit mig själv för råd strax innan barnet blev till. Var det bra eller var det mindre bra att vara ung som förälder?
Men hittills har jag inte kommit fram till det. Och jag vet inte ens om det var rätt för mig att ens ha barn. Gissningsvis hade livet varit lite för enkelt för mig utan. Jag hade nog fastnat i någon sorts universum-är-evigt-så-många-saker-som-finns-att-välja-på-kollaps och bara blivit liggandes där på sängen filosoferande över vad jag skulle göra sen. Dagdrömt.
Så. Förmodligen för trist för mig. Men som jag kan vara avundsjuk på de som inte har barn.
Hörde förresten någon som pratade om att ha fått barn med utvecklingsstörningar, mer eller mindre grava. Och har hört fler efteråt. De säger att deras liv fick fördjupning och en större mening efter att deras handikappade barn föddes. Och jag tror att det är samma sak som barnlös som blir barninnehavare kan uppleva. Och så finns det en ytterligare nivå på livsförståelse. Handikapp.
Och jag tror verkligen på deras berättelser. För det är så vi fungerar som människor. Vi behöver något att leva för, och fastän det är otroligt jobbigt ibland så gör större påfrestan oss samtidigt mer levande.
Kontentan. Jag kan inte heja på barnalstrandet och inte bestrida det. Men jag önskar mig färre valmöjligheter.
Prova 35. År. Det blir inte nädvändigtvis annorlunda då.
Jag gick inte och barnlängtade vid 27 jag heller. Var väldigt länge oemottaglig för det där med den biologiska klockans tickande. Men så började den plötsligt dåna med full kraft. Är inte helt säker, men jag tror att det har visst samband med att jag förlorade en förälder. Då blev det plötsligt väldigt tydligt. Ljuset brinner i ena änden, jag måste bygga framåt. Livet är kort, världen är stor och dum. Jag vill göra en vettig.
Skicka en kommentar