Sedan första gången jag låg på spikmattan och märkte att det kändes exakt som att skära sig, sedan alla de gånger som jag reagerat på det inre kaoset med att lägga mig på de vassa plastpiggarna och efter all min irritation över att folk köper spikmattor till höger och vänster men försöker bota självskadebeteende utan att förstå eller vilja se bakomliggande mekanismer.
Så länge, kanske ännu längre, har jag tänkt skriva det där inlägget med jämförelser mellan spikmattans mekanismer och det som händer i en när man skär sig själv.
Sen har jag inte vågat. Nöjt mig med att diskutera det.
Men Julia däremot. Hon
vågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar